Saigaantilop
| Saigaantilop Status i världen: Akut hotad[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Underordning | Idisslare Ruminantia |
| Familj | Slidhornsdjur Bovidae |
| Underfamilj | Gasellantiloper Antilopinae |
| Släkte | Saiga Gray, 1843 |
| Art | Saigaantilop S. tatarica |
| Vetenskapligt namn | |
| § Saiga tatarica | |
| Auktor | Linné, 1766 |
| Utbredning | |
Ursprungligt utbredningsområde (vitt) och dagens förekomst av underarterna Saiga tatarica tatarica (grönt) och Saiga tatarica mongolica (rött)
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Saigaantilop (Saiga tatarica), även kallad saiga, är den enda arten bland antiloperna som finns naturligt i Europa. Arten delas vanligen i två underarter, Saiga tatarica tatarica och Saiga tatarica mongolica, varav den sistnämnda endast återfinns i Mongoliet.[2] I nyare tider listas de båda underarterna ibland som självständiga arter, Saiga tatarica och Saiga mongolica.[källa behövs]
Innehåll |
Utseende[redigera]
Saigan har en sandfärgad päls som vintertid blir mycket tjock och vitfärgad. Hanen är något större än honorna och har vertikala, spetsiga horn. Honorna saknar horn. Djuret skiljer sig från andra antilopdjur genom att det har en stor, snabelliknande nos. Nosen är resultatet av en evolutionär anpassning till klimatet under istider, då den hjälper till att värma inandningsluften innan luften når lungorna. En genomsnittlig vuxen saiga väger 20–50 kg, är 110–145 cm lång, har en mankhöjd på 60–80 cm och en 6–13 cm lång svans.
Utbredning[redigera]
Saigan förekommer idag bara i sydöstra Ryssland fram till västra Kazakstan, södra Sibirien och nordvästligaste Kina, men under den senaste istiden var den utspridd över hela det område som kallas för mammutstäppen. Under den postglaciala tiden utbredde den sig över stora delar av Centraleuropa och Centralasien. På grund av hård jakt gick emellertid arten senare kraftigt tillbaka, och vid förra sekelskiftet betraktades den som så gott som utrotad. Efter ryska revolutionen blev den fridlyst i Sovjetunionen, och ökade därefter dramatiskt i antal. Sedan omkring 1990 har emellertid förnyad jakt, man är framför allt ute efter hanens horn som används inom den kinesiska folkmedicinen, återigen gjort arten starkt hotad.
Ekolgi[redigera]
Saigan lever i flockar som består av honor och ungdjur; äldre hanar är solitära. Flockarna vandrar vanligtvis söderut på vintern och tillbaka norrut på våren. Djuret livnär sig på gräs och salthärdiga örter.
Fortplantning[redigera]
Hanen blir könsmogen vid omkring 2 års ålder, och samlar då ett harem om upp till 50 honor. Honans könsmognad inträder vid 7 till 8 månaders ålder. Dräktighetstiden är normalt ca 140 dagar. Under sitt första levnadsår föder honan vanligen en unge, men kan därefter föda upp till två och i undantagsfall tre ungar. Kalvarna diar i tre till fyra månader. Saigans medellivslängd är 6 till 10 år.
Referenser[redigera]
Noter[redigera]
- ^ Mallon, D.P. 2008 Saiga tatarica. Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 12 november 2012.
- ^ ”Mammal Species Information: Saiga/mongolian Saiga (Saiga tatarica)” (på engelska). EDGE of Existence programme. Zoological Society of London. 7 augusti 2012. http://www.edgeofexistence.org/mammals/species_info.php?id=62. Läst 12 november 2012.
Tryckta källor[redigera]
- Curry-Lindahl, Kai (1982). Däggdjur i färg. Stockholm: AWE/Geber. ISBN 91-20-06724-0
- Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-16576-2
Externa länkar[redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Saigaantilop
- The Ultimate Ungulate Page (engelska)
