Salinitet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Årlig medelsalinitet i världshavens ytvatten.

Salinitet är halten salt hos vatten. Den anges i kilogram per kubikmeter, i psu (engelska, practical salinity unit, så kallad ’tillämpad salthaltsenhet’) vilket är detsamma som promille.

Allt vatten i hav, sjöar och vattendrag innehåller salter, främst natriumklorid (NaCl) men också mindre mängder svavel, magnesium, kalcium och kalium.

Vattnet i oceanerna har i genomsnitt en salthalt på 35 psu med en variation som brukar ligga mellan 33 och 38 psu. Salthalten kan dock vara ännu lägre eller högre lokalt beroende på tillflöde och avdunstning. Vatten med en salthalt under 30 psu betecknas som brackvatten. Det två största brackvattenhaven i världen är Svarta havet och Östersjön. Liknande brackvattensförhållanden finner man också i flodmynningsområden, så kallade estuarier, och i andra områden där saltare vatten möter utflöden från floder.

Färskvatten har en salthalt under 1–2 psu.

Längs Sveriges kuster varierar ytsaliniteten mycket kraftigt. På västkusten är vattnet salt, vanligen 25 psu eller mer både vid yta och botten. Öresund och de danska bälten utgör en komplicerad gränszon, ofta med stor variation vid ytan, 10–20 psu. På lite djupare vatten (under det s.k. språngskiktet) dock högre än så. Centrala Östersjön har en konstant ytsalinitet på 7 psu, medan djuphålor i söder kan fyllas på med oceanvatten vid speciella vind- och strömförhållanden, s.k. saltvattenintrång. Att saltvattenintrång i södra Östersjön sker åtminstone vart 5–6:e år är en nödvändighet för torskens fortplantning. I Finska viken och norr om Åland avtar saliniteten ytterligare. Vid Haparanda och Sankt Petersburg är saliniteten bara 2–3 psu. Tillflödet till Östersjön från floder och det regn som faller direkt i havet är större än avdunstningen, därav Östersjöns låga salinitet.

Se även[redigera | redigera wikitext]