Salsta slott

Salsta slott sett från parken

Salsta slott är ett barockslott som ligger vid Vattholma i Lena socken, Uppsala kommun – cirka 2,5 mil norr om Uppsala. Slottet ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk och är sedan 1991 förklarat byggnadsminne som välbevarat barockslott och med tanke på platsens långa historia från tidig medeltid.

Renässansslottet

Den tidigaste kända bosättningen i Salsta är en befäst gård från tidig medeltid och den första kända ägaren var riddaren Magnus Gregersson på 1300-talet. Släkten Bielke blev ägare till Salsta på 1500-talet. Bielkes uppförde ett renässansslott i tre våningar på udden i dåvarande Salstasjön på den gamla gårdstomten och det finns avritat i Erik Dahlberghs Svecia antiqua et hodierna från 1670-talet som ett renässansslott i den äldre vasatidens stil.

Barockslottet

Det nuvarande barockslottet byggdes av greve Nils Bielke d.y. åren 1672–1678 efter ritningar av Mathias Spieler , en lärjunge till arkitekten Jean de la Vallée. Möjligen kan ett projekt av Nicodemus Tessin d.ä. ha använts. I slutet av byggnadstiden, på 1690-talet, var även den mindre kände arkitekten Johan Fredrik Eosander von Göthe inkopplad. Han hade börjat sin verksamhet i Bielkes tjänst vid dennes gods Kabelwich utanför Stettin. Salsta är byggt av sten i två våningar förutom källarvåningen, i öppen fyrkant. Slottet har två framskjutande hörnpaviljonger och två fristående flyglar och har c:a 35 rum. I övre våningens nordvästra del ligger det enkelt utstyrda slottskapellet från tiden omkring 1711, en av slottets bäst bibehållna barocka interiörer. Nils Bielke var inspirerad av den franska barocken och slottet byggdes med barockslottet Vaux-le-Vicomte som förebild som så många andra barockslott i Europa.

Förändringar

När greve Erik Brahe vid 1700-talets mitt blev slottets ägare, fördes dess värdefulla bibliotek och dyrbara rustkammare till större delen till Skokloster. Magnus Fredrik Brahe lät i slutet på 1700-talet genomföra renoveringar av slottet. Han lät bygga den svängda yttertrappan och moderniserade inredningen i huvudvåningen med bland annat moderna kakelugnar. 1875 försvann större delen av slottets 1600-talsutstyrsel med möblemang och porträtt som skingrades på auktion.

Slottsträdgården

Nils Bielke lät också anlägga en barockträdgård enligt samma franska mönster, strikt och symmetrisk. Trädgården omgavs av en lindallé, som ännu finns kvar, i övrigt finns bara några får spår av den ursprungliga trädgården. I södra delen av slottsparken finns en större sten, som ser ut som en runsten men som är av senare datum än vikingatiden. Det mesta tyder på att den lät huggas 1745 av dåvarande ägaren Carl Gustaf Bielke.

Ägarskap

Den förste säkert kände ägaren till Salsta var riksrådet Magnus Gregersson (Läma), som 1301 bytte det mot södra Ljusterö till Abjörn Sixtensson Sparre. Redan 1304 bytte han bort det till riddaren Filip Ulfsson. Efter hans död kom Salsta, sannolikt genom nytt byte, till Abjörns son riddaren Nils Abjörnsson. Han bytte 1343 till sig Vattholma kvarn, som sedan den tiden verkar ha hört samman med Salsta gods. Vid mitten av 1300-talet kom godset genom gifte till släkten Oxenstierna, där det stannade nästan 200 år.

I mitten av 1500-talet ärvdes Salsta av släkten Bielke, i vars ägo det förblev till 1751, då det köptes av översten greve Erik Brahe. Hans ättlingar bildade 1873 Vattholma bruks aktiebolag av Salsta och Vattholma, många underlydande gårdar samt Länna masugn. 1904 upplöstes bolaget, varvid Vattholma bruk och Länna masugn lades ned. Andelar i Dannemora gruva och andra delar av godset såldes och Salsta och Vattholma övergick till excellensen friherre Fredrik von Essen. Släkten von Essen sålde 1976 egendomen till Domänverket, senare AssiDomän. 1993 blev Salsta slott statligt byggnadsminne. Statens fastighetsverk förvaltar Salsta sedan 1996. Statens fastighetsverk hyr sedan oktober 2011 ut Salsta Slott till Wiig Antik & Evenemang AB.

Externa länkar

• Salsta, Statens Fastighetsverk
• Salstaslott.se

Källor

• Salsta i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1916)
• Salsta, Statens Fastighetsverk