Sammetshätta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sammetshätta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane
Adult hane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Sångare
Sylviidae
Släkte Sylvia
Art Sammetshätta
S. melanocephala
Vetenskapligt namn
§ Sylvia melanocephala
Auktor Gmelin, 1789
Adult hane i Portugal fotograferad i januari
Adult hane i Portugal fotograferad i januari
Hitta fler artiklar om fåglar med
Sylvia melanocephala

Sammetshätta (Sylvia melanocephala), är en tätting tillhörande familjen sångare.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Som det flesta Sylvia-arterna har den en distinkt han- och hondräkt. Den adulta hanen har grå ovansida, ljusare undersida, svart huvud, vit strupe och röd orbitalring runt ögat. Fjäderdräkten kan skilja sig något, till och med på i ett och samma område, där en rödaktig ton på över- och undersida varierar från helt frånvarande (hos vissa underarter) till mycket uttalad. Honan är mest brun på ovansidan, gulbrun på undersidan och med grått huvuvd. Sammetshättas sång är ett snabbt skramlande vilket är ett karaktäristiskt läte för de områden där den häckar.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den häckar runt Medelhavet i södra Europa, västra Turkiet, i Mellanöstern samt i norra Afrika. Till skillnad från många andra sångare så är den till största delen en stannfågel, men vissa övervintrar i norra Afrika, och den uppträder som strögäst långt ifrån sitt häckningsområde, så långt bort som exempelvis Storbritannien och Sverige.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i öppen och brukad mark, med buskar för boet. Den placerar boet lågt i en buske eller snår och den lägger 3-6 ägg. Som de flesta andra sångare är den en insektsätare, men äter även bär och annan mjuk frukt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Sylvia melanocephala Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.