Sarah Bernhardt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sarah Bernhardt
Sarah Bernhardt i juni 1877 under ett besök i Boston, Massachusetts
Sarah Bernhardt i juni 1877 under ett besök i Boston, Massachusetts
Född Sara-Marie-Henriette Rosine Bernard
22 oktober 1844
Paris, Frankrike
Död 26 mars 1923 (78 år)
Paris, Frankrike
Aktiva år 1862-1923
Make Ambroise Aristide Damala (1882-1889)
Signatur
250
IMDb SFDb
Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt(Franska: [sa.ʁa bɛʁ.nɑʁt];[1], född 22 oktober 1844 i Paris, död 26 mars 1923 i Paris, var en fransk skådespelerska.

Barndom och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Sara Bernhardt var en av 6 barn till Julie Bernardt, och fadern är okänd. Hon döptes och uppfostrades i ett kloster i Versailles. Hon genomgick Pariskonservatoriet 1858–1862.

Teaterroller[redigera | redigera wikitext]

Hon gjorde en föga bemärkt debut på Théâtre français, med den följden att hon för några år försvann från scenen. Från 1867 gjorde hon med sin ungdomliga grace och sin vackra stämma lycka på Théâtre de l'Odéon som Cordelia i Kung Lear, Zanetto i Coppées Le passant och drottningen i Hugos Ruy Blas. Sedan hon under det fransk-tyska kriget ägnat sig åt sjukvård, anställdes hon 1871 vid Comédie-Française, och blev där snart den främsta tragédiennen sedan Rachels dagar och antogs till societär 1875. Hennes glansroller blev Phèdre, Zaïre (Voltaire), hjältinnan i La fille de Roland (av Bornier), Berthe de Savigny i Feuillets Le sphinx, Chérubin, Doña Sol i Hugos Hernani, Andromaque och Mrs. Clarkson i L’étrangère (av Dumas).

Äktenskap och barn[redigera | redigera wikitext]

Hon fick sonen Maurice Bernhardt 1864 i en utomäktenskaplig relation med den belgiske fursten, prins Eugène I de Ligne. Prinsen friade till henne men hans familj förbjöd äktenskapet och tvingade Bernhardt att avsluta förbindelsen.[2]

År 1882 gifte Bernhardt sig med en grekisk skådespelare, Aristidès Damala, men denne avled redan 1889, 34 år gammal.

Teaterdirektör[redigera | redigera wikitext]

Bernhardt övertog 1882 med sin son Maurice Bernhardt Ambigu-teatern i Paris, kreerade samma år Sardous Fédora på Vaudeville-teatern och köpte 1883 Porte-Saint-Martin-teatern, vid vilken hon först bland annat spelade Froufrou och Marguerite Gautier. Sardou skrev för henne de historiska skådespelen Théodora (1884; mer än 300 representationer på rad) och La Tosca (1887). Hon blev 1893 direktör för Renaissance-teatern och öppnade 1899 Sarah-Bernhardt-teatern i gamla Théâtre lyrique vid Châtelet-torget, där hon själv gav gestalt åt de manliga huvudrollerna i Hamlet och Rostands "L’Aiglon". Hon har haft stor ekonomisk framgång med sina teaterföretag.

Resor[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardt fotograferad av Sarony Napoleon

Genom sina beryktade excentriciteter råkade hon 1879 i onåd hos teaterns styrelse, men medföljde ändå dess trupp på en turné till London samma år och vann där, efter hand, stor framgång. Våren 1880 bröt hon sitt kontrakt med Théâtre français och dömdes därför till höga böter men blev trots det ännu ryktbarare, uppträdde åter i England och skördade stora inkomster på en konstresa i Nordamerika. Hon utsträckte därefter sina triumffärder till södra Frankrike, Italien, Holland, Österrike, Ryssland, Danmark med flera länder. Den 24 maj 1883 kom hon till Stockholm, och tog med ett sällskap på 22 personer in på Grand Hotel. Hon uppträdde därefter den 29 och 30 maj på Kongl. Stora Theatern med "Fédora" (Victorien Sardou) i 4 akter. Sarah Bernhardt besökte även kung Oscar II och fick då motta medaljen Litteris et Artibus med kunglig krona i briljanter.[3]

Färder till England och Amerika bragte henne nya rikedomar, som hon lika fort slösade bort. Till hennes triumfer lades Cléopatre (av Sardou och Moreau) och Jeanne d’Arc (av Barbier), bägge 1890. 1891-93 besökte hon Nord- och Sydamerika, Australien och flera av Europas huvudstäder. 1902 uppträdde hon åter i Stockholm och för första gången i Berlin, som hon dittills av ett visst tyskhat undvikit. Sarah Bernhardt var på scen en magnetisk personlighet. Hennes spel hade enligt tidens kritiker en förvånande makt att väcka emotion; i dödsscener utvecklade hon en realism och ett patos av högst raffinerad art. Hennes "gyllene röst kan än kuttra som en turturdufva, än rasa som en tiger".

Film[redigera | redigera wikitext]

Bernhardts förhållande till filmen var en blandning av hat och kärlek. Hon gjorde filmdebut 1900 i Le Duel d'Hamlet och förklarade efter inspelningen att hon hatade detta medium; likväl spelade hon in ytterligare en film, La Tosca 1908. Det sägs att hon därefter krävde att alla kopior av filmen skulle förstöras. Hon medverkade i ytterligare några filmer under 1910-talet. Hon fortsatte dock sin karriär på scen - bland annat spelade hon som 70-åring huvudrollen som den blott 15-åriga Jeanne d'Arc.

Bildhuggeri, måleri, skrivande[redigera | redigera wikitext]

Ett av Sarah Bernhardt verk, med en rollfigur från pjäsen Kungen roar sig.

Driven av viljan att på alla sätt göra sig bemärkt sysslade hon även ganska flitigt med bildhuggarkonst och utställde byster i brons och marmor samt gruppen "Efter stormen" (i gips) med mera. Hon sysslade även med målning, skrev ett par teaterpjäser och skildrat en uppstigning i ballon captif (Dans les nuages, 1878). I april 1904 började hon i den engelska tidskriften "The Strand magazine" offentliggöra sina memoarer.

Sjukdom och död[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardts grav

När Bernhardt var 71 år gammal drabbades hon av svåra smärtor i sitt ena ben som hon skadat när hon ramlat ner från en balustrad; benet hade gipsats men ville aldrig läka ordentligt. Till sist angreps benet av kallbrand och läkarna tvingades amputera det. Hon klarade operationen med glans och fortsatte sin skådespelarkarriär haltandes på träben alternativt bärandes omkring i en specialbeställd handgjord bärstol. 1923 spelade hon in sin sista film, La Voyante - filmen spelades in i hennes hus, som mer eller mindre gjordes om till en filmstudio. Hennes hälsa blev allt svagare under inspelningen, och hon beställde en likkista i rosenträ, klädd med vitt siden, som stod på hedersplatsen i hennes hem. Hon provlåg den ofta, då hon draperade sig med vackra blommor, och sov till och med i den till och från.

När hon avled, nästan 79 år gammal, fördes hon genom Paris till Père-Lachaisekyrkogården, och gatorna kantades av hundratusentals gråtande människor som kastade blommor på kistan.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Dans les Nuages, Impressions d'une Chaise Charpentier (1878)
  • L'Aveu, drame en un acte en prose (1888)
  • Adrienne Lecouvreur, drame en six actes (1907)
  • Ma Double Vie (1907), & som My Double Life: Memoirs of Sarah Bernhardt, (1907) William Heinemann
  • Un Coeur d'Homme, pièce en quatre actes (1911)
  • Petite Idole (1920; som The Idol of Paris, 1921)
  • L'Art du Théâtre: la voix, le geste, la prononciation, etc. (1923; som The Art of the Theatre, 1924)
  • Sarah Bernhardt My Grandmother (1940)

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Her own pronunciation, listen e.g. toYoutube
  2. ^ Skinner, Cornelia Otis (1967) (på eng). Madame Sarah. Boston: Houghton Mifflin Company. Libris 304581 
  3. ^ Oscar II och hans tid 1872-1907, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13375-5 s.163

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]