Saruman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Saruman den vite (Curunírsindarin, Curumoquenya) är en av de fem istari (trollkarlarna) i J.R.R. Tolkiens fantasyvärld och omnämns i bland annat trilogin om Härskarringen och Silmarillion. Saruman föll offer för ondskan och blev i slutändan mördad av sin egen tjänare Gríma.

Ankomsten till Midgård[redigera | redigera wikitext]

Saruman var i tredje åldern vita rådets ledare. Mest känd var Saruman för sin övertalningsförmåga. Vissa kunde höra hans uppmaningar under en lång tid framöver. Han var från början en av valan Aules maiar, och den ende som ville resa till Midgård för att bekämpa Sauron. Saruman den vite var den äldste av de fem trollkarlarna som kom till Midgård, och den förste som klev i land i Midgård. Alven Círdan gav dock Gandalf den röda, eldens ring, Narya (en av de tre stora alvringarna). Sarumans avund övergick till vilt hat mot Gandalf.

Saruman var den av istari som kungarna och rikshovsmästarna i Gondor hade störst tillit till. Under sina besök i Minas Tirith läste Saruman de hemliga rullarna som bland annat beskrev att Orthancs palantir med stor sannolikhet ännu existerade. Därför slog han sig ned i Isengård år 2759, tredje åldern. Samma år erhöll han Orthancs nycklar av rikshovsmästaren Beren som välkomnade Saruman då Isengårds gondorianer dött ut, sedan dunlänningar ockuperat Isengård.

Saruman var inte alltigenom illasinnad. Men efter en tid började han smida onda planer för att utplåna Rohan. Dels för att utöka sin och Saurons makt. Till sin hjälp hade han avlat fram Uruk-hai som är en korsning av orcher och människor.

Sarumans förräderi[redigera | redigera wikitext]

Sarumans fixering vid maktens ringar gjorde att han ville finna Den enda Ringen. Han misstänkte att den fanns i området vid Glitterfälten (nära Dol-Guldur). Saruman använde bland annat Radagasts fåglar i sitt sökande, under förevändningen att han bevakade fienden.

Saruman fick reda på att Saurons tjänare letade genom varje flodfåra vid Anduin, och drog sig tillbaka till Isengård. Han slöt upp med övriga rådet (år 2941) och de angrep Dol-Guldur och jagade bort Sauron. Efter det här mötet tog Saruman Isengård som sitt fäste.

Saruman använde Orthancs palantir för första gången kring år 3000, och han kom i kontakt med Ithil-stenen, vilken Sauron fått som krigsbyte efter att Minas Ithil blev intaget av Nazgûlerna år 2002, tredje åldern. Saruman var försvagad och maktförblindad, och därför sårbar för Saurons vilja. Snart var Saruman tvungen att rapportera till Sauron regelbundet. Ofta kunde Sauron, genom Palantiren, läsa Sarumans tankar.

Som ett led i Sarumans plan att erövra Rohan rekryterade han Gríma som sin agent i Edoras, där han blev kung Theodens rådgivare. År 3014 blev Theoden sjuk, vilket försämrade hans förmåga att ta rationella beslut. Han blev allt mer beroende av Gríma, som nu hade all makt. Därmed uppfyllde Gríma Sarumans mål; att lämna Rohan öppet för en attack.

Hela tiden var erövringen av "den enda ringen" central i Sarumans tankar. Han besökte Fylke flera gånger då han trodde att Gandalf hade vetskap om var ringen fanns. När Dunedain fördubblade sin styrka som bevakade Fylke år 3001 började Saruman rita kartor över området. Hans närvaro upptäcktes av hoberna som ibland kunde se en gestalt som de förväxlade med Gandalf.

Sommaren 3018 fick Saruman reda på att Nazgûlerna lämnat Minas Morgul och tagit sig över Anduin vid Osgiliath i sitt sökande efter ringen. Samt att en viss Bagger i Fylke hade ringen i sin ägo. Nu var Saruman inte längre den vite utan Saruman med många färger. Saruman lurade Gandalf till Isengård och föreslog att de skulle gå ihop med Sauron, för att sedan ta över makten själva och dela upp Midgård mellan sig. Gandalf vägrade och sattes i arrest ovanpå Orthanc.

Med Gandalf ur vägen trodde Saruman att han skulle ha goda chanser att finna ringen, men Gandalf lyckades fly med hjälp av örnen Gwaihir. Efter att Gandalf flytt skickade Sauron, som insett att han blivit lurad, Nazgûlerna till Isengård. Saruman övertalade Nazgûlerna att söka efter Gandalf[1]. Även vargar och orcher användes i jakten på Gandalf. Saruman började sedan sätta sina planer i verket för att erövra Rohan.

Sauron lyckades komma över Sarumans kartor över Fylke och bestämde att Hobsala genomsökas då den enda ringen kunde finnas där.

I Rohan, stötte Sarumans trupper på motstånd vid Isenvaden. Trupperna där leddes av Theodred, kungens son. Innan Andra slaget vid Isenvaden dödades Theodred av tungt beväpnade uruker. Rohan försvarade sig likafullt och blev inte belägrat.

Den 26 februari nådde Sarumans Uruk-hai ledda av Lurtz respektive Uglûk Amon Hen där brödraskapet befann sig. Saruman hade beordrat dem att döda alla utom hoberna. Dessa skulle föras levande och ej plundrade till Isengård. Orcherna tillfångatog Merry och Pippin och lyckades döda Boromir av Gondor. Två dagar senare nådde orcherna Fangorns bryn, där de blev omringade av Éomers eored. I gryningen anföll Rohirrim och krossade allt motstånd. Ingen av orcherna lyckades fly. Hoberna flydde till Fangorn där de träffade Lavskägge.

Saruman hade ingen vetskap om nederlaget, han begav sig av för att möta orcherna. Han hade anledning att tro att uppdraget hade lyckats då han skickat Mauhur med förstärkningar dit. Dock blev dessa också krossade av ryttarna.

I fruktan över att ryttarna kanske hade ringen så skyndade Saruman tillbaka till Isengård och tredubblade sitt anfall mot Rohan. Styrkan var på 10 000 man, bestående av orcher, uruker, dunlänningar samt ett mindre antal vargryttare. Denna gång föll Rohan.

Sarumans fall[redigera | redigera wikitext]

Saruman var vid porten för att se sin armé tåga ut, när enterna, med Bregalad i spetsen till anfall mot Isengård. Saruman flydde i panik in i Orthanc där han startade maskiner som satte eld på flera enter. Isengård var vid det här laget nästan helt förstört, med undantag för Orthanc. Enterna riktade om Isens flöde och Isengård fylldes med vatten, och alla eldar släcktes. Saruman var fångad.

I gryningen den 4 mars blev Sarumans trupper krossade i Helms klyfta, varpå Gandalf med flera begav sig till Isengård för att tala med honom. Saruman försökte få Gandalf och Theoden att byta sida. Gandalf den vite vägrade och uteslöt Saruman ur ordern, han bröt också Sarumans stav.

Saruman var instängd i tornet i flera månader och fick information av Lavskägge om Saurons fall. Saruman och Grima lyckades fly och skyndade till Fylke för att ställa till med ett riktigt "välkomnande" för hoberna.

Saruman hade några hundra dunlänningar samt en del hober i sin tjänst i Fylke. Han kallades Hajen (Sharkey) av sina tjänare. De fyra hoberna (Merry, Pippin, Frodo och Sam) fick Fylke att resa sig mot inkräktarna. Det sista slaget vid Sjöstorp slutade med att inkräktarna dödades, tillfångatogs eller jagades bort från Fylke. Saruman hade sin bas i Baggerhus, där de fyra hoberna mötte honom till sist.

Frodo erbjöd Saruman frihet, trots att Saruman försökt sticka ned honom. När Saruman och Gríma skulle bege sig av var det någon som undrade var Lotho befann sig. Saruman svarade då att Grima hade mördat honom. Detta ledde till att Gríma drog en kniv och högg av strupen på Saruman. Därmed ändades hans liv, och kroppen löstes upp i intet.

Peter Jacksons filmatisering[redigera | redigera wikitext]

I Peter Jacksons filmatisering av trilogin spelas han av Christopher Lee.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Tolkien, J.R.R. Lord of the Rings
  • Tolkien, J.R.R. Silmarillion
  • Tolkien, J.R.R. Unfinished Tales,

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I en av versionerna, som finns i Unfinished Tales.