Sax (vapen)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om det eneggade svärdet sax. För andra betydelser, se Sax (olika betydelser).
Några merovingiska saxar
Resterna av en sax tillsammans med en replik

Sax (även Hadseax, Seax, Seaxe, Scramaseax, Scramsax och Sachsum-lat.[1]) är ett eneggat svärd/huggkniv. Inom arkeologin används termen "sax" om eneggade svärd främst i germanskspråkiga områden under tiden 400-1100 e.Kr., särskilt Brittiska öarna,Skandinavien och Norditalien.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Saxsvärdens form och konstruktion uppvisar en bred variation. De vanligaste konstruktionsdetaljerna är en utskjutande tånge i klingans överkant eller mittlinje där en kavle av organiskt material (trä, horn) varit fäst, samt en stor eneggad klinga. Klingan bars horisontellt i bältet i en svärdsskida, med klingans egg uppåtvänd.

I Tyskland används följande definitioner av saxar från 450 till 800 e.Kr., i kronologisk ordning:[2]

  • Smal långsax (Schmaler Langsax)
  • Kortsax (Kurzsax)
  • Smalsax (Schmalsax) - Smalsaxen har ofta dekorativa band eller ormmönster på klingan, och inkluderar ofta metalldetaljer i fästet samt knapp. Saxen är också ofta böjd mot spetsen, med början vid svärdets mitt.
  • Lätt bredsax (Leichter Breitsax) - Liknar smalsaxen men saknar ofta metalldetaljer på fästet och har bara enklare ornamentik på klingan, som parallella linjer. Klingan oftast böjd likt smalsaxens.
  • Tung bredsax (Schwerer Breitsax) - Har enklare dekorationer, om några alls, samt långt (>20 cm) fäste i organiskt material. Klingan oftast böjd likt smalsaxens.
  • Atypisk bredsax (Atypischer Breitsax) - Liknar den tunga bredsaxen.
  • Långsax (Langsax) - Klingan mäter 50 cm eller längre, ofta med flera längsgående åsar, mönstersmidd klinga och fäste som hos bredsaxen. Klingan är ofta rak, eller lätt böjd mot spetsen. Klingans rygg böjer sig lätt, eller med en skarp vinkel mot spetsen.

Den generella kronologiska trenden är att klingan med tiden gjordes tyngre, längre och tjockare. Långsaxar, som blev vanliga i slutet av 600-talet e.Kr., var de längsta. Dessa var både smalare och lättare än sina föregångare. Ursprungligen bars saxarna tillsammans med eneggade och/eller tveeggade svärd och var antagligen menade som sidovapen. Från 600-talet och framåt blev saxarna det vanligaste eggvapnet (vid sidan av kastyxan), ibland i kombination med mindre knivar.[2]

Resten av Europa, förutom delar av Skandinavien, följer en liknande utveckling även om saxtyperna varierar beroende på plats. Inom Skandinavien lever de stora saxsvärden kvar som längst i Norge, där man under 800-talet smidde extremt långa saxar och försåg dem med samma slags fästen som tidens vanliga tveeggade svärd.

Ryggbruten sax från Sittingbourne i Kent

En ytterligare typisk saxform är den så kallade ryggbrutna saxen. Dessa saxar har en skarpt vinklad bladrygg, som sluttar ner mot bladets spets, där sluttningen vanligen består av 1/3 till 3/5 av bladets längd. Dessa saxar återfinns både i långsaxutförande samt med mindre blad mestadels på de Brittiska öarna. Ett fåtal har hittats i Tyskland. De är vanligen smidda på 700-1000-talet. Några exemplar har mönstersmidda klingor, och andra har inläggningar i silver eller koppar etc.

Ytterligare information[redigera | redigera wikitext]

En sax kallas ofta i dag på engelska scramasax eller scramaseax, från scrama "sår" (jämför tyskans Schramme "köttsår", holländska schram "skråma" och svenska skråma) och sax (tyska Sahs "dolk"). Dock används ordet 'scramasaxi' bara i tidig medeltida litteratur (I Gregorius av Tours' Frankerkrönikan),[3] vilket gör att begreppet scramasax egentligen är felaktigt.[4] Saxare kan ha byggt sitt stamnamn på just ordet seax då de var kända för att använda vapnet.[4] Saxen har dessutom behållit en symbolisk funktion i Essex och Middlesex, England, vilka båda har tre saxar i sina ceremoniella emblem.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Hans Strigl, Sprachliche Plaudereien: kleine volkstümliche Aufsätze über das Werden und Wesen der Sprachen und die Naturgeschichte einzelner Wörter..., University of Michigan, 1903., s. 65.
  2. ^ [a b] Schmit, George Die Alamannen im Zollernalbkreis. (Läst 2008-07-16)
  3. ^ Medieval Sourcebook History of the Franks
  4. ^ [a b] Burton, Mark (2002). Milites deBec Equipment. (Läst 2005-11-27).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]