Tysk schäferhund

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Schäfer)
Hoppa till: navigering, sök
Tysk schäferhund
German Shepherd Dog with disc.jpg
Rasgrupp (FCI) Grupp 1, sektion 1
Vall- och herdehundar
Rasgrupp (SKK) Grupp 1 Vall-, boskaps- och herdehundar
Ursprungsland  Tyskland
Rasklubb Svenska Schäferhundklubben
Specialklubb Svenska Brukshundklubben
Varianter Långhår
Korthår
Andra namn Schäfer
German Shepherd (engelska)
Alsatian
Rasstandard FCI 166 Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
Päls Täckhår och underull
(ej mjukt långhårig)
Färg Svart med rödbruna, bruna, gula eller grå tecken
Enfärgat svart eller grå
Grå med mörkare skiftning
Vikt
Hanhund 30-40 kg
Tik 22-32 kg
Mankhöjd
Hanhund 60-65 cm
Tik 55-60 cm

Tysk schäferhund, i dagligt tal schäfer, är en hundras från Tyskland. Schäferhund är tyska för herdehund och rasen ingår i vallhundsgruppen men är vanligast som brukshund och sällskapshund. Vid årsskiftet 2011/2012 bytte schäfern officiellt namn till tysk schäferhund.[1] I en undersökning 2012/2013 utnämndes schäfern till världens näst populäraste hundras[2]. Det föds cirka 50 000-60 000 schäfervalpar varje år i hemlandet Tyskland.[källa behövs]

En tysk schäferhund från W.E. Masons "Dogs of all Nations" 1915.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Schäferns ursprung är de vall-, gårds- och herdehundar av olika typ som fanns runt om i Tyskland under 1800-talet och som idag går under namnet Altdeutsche Hütehunde. På 1880-talet vaknade ett intresse för att börja renavla dessa. 1882 hölls den första mönstringen i Hannover. 1891 bildades föreningen Phylax för att skapa en enhetlig ras. Hundar från Thüringen gav ståndöron, hundar från Württemberg gav svansansättningen och hundar från Schwaben gav utmärkta vallegenskaper. De nordtyska var mindre men muskulösa med kort, grå päls och kraftig underull och med upprätstående öron. De var skarpa och alerta med stor arbetsglädje. De sydtyska var större och tyngre och lugnare. De hade längre päls och hängande öron. Det ibland använda engelska namnet Alsatian kommer sig av att vissa av de schwabiska hundarna kom från Alsace i nuvarande Frankrike. Man kunde dock inte enas om ifall man skulle satsa på en nyttohund eller en utställningshund och föreningen upplöstes 1894.

Den moderna schäferrasens grundare var Arthur Meyer och ryttmästare Max von Stephanitz (1864-1936). De var med och grundade den tyska rasklubben 1899, då även den första rasstandarden antogs. Vid samma tidpunkt deltog den egentliga schäfern för första gången på hundutställning i Karlsruhe.

von Stephanitz första hundar var tiken Freya von Grafrath som inköptes 1897, och en hanhund som föddes i Hannover 1895 och hette Hektor Linksrhein vilken inköptes 1898 i Frankfurt och fick nr 1 i stamboken. Hektors farfar "Greif" som ställdes ut i Hannover 1882 var vit, varför än idag en del schäfrar är vita, även om vita schäfrar förbjöds 1933 i europeisk schäferavel och idag är en självständig ras, vit herdehund.

1901 erkändes schäfern som polishund i Tyskland. Under första världskriget användes de som rapporthundar och räddningshundar (sanitetshundar).

1905 stambokfördes den första schäfern i Sverige och 1913 började schäfrar användas inom göteborgspolisen. 1924 bildades den första Svenska Schäferhundklubben.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

En schäferhund porträtt

Ur standarden sägs: "En schäfer skall ha ett jämnt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund".

Olika schäferlinjer kan skilja sig väldigt mycket åt vad det gäller exteriöra och mentala egenskaper (samt, som nämns nedan, hälsan). Något som den blivande schäferägaren bör sätta sig in i noggrant före köpet.

Bruksvarianten utgör en liten minoritet av rasens totala antal, men är ändå vanligare som polishund, väktarhund samt i elitbrukstävlingar, internationella prövningsordningen (IPO). Schäfer har i många år varit den ras som haft flest individer med på SM i bruksprov, och då är det nästan enbart bruksvarianten man ser. Det råder alltså knappast några tvivel om att bruksvarianten generellt har bättre arbetsegenskaper än exteriörvarianten, vilket också syns om man tittar på statistik över mentalbeskrivningar. Det är dock en missuppfattning att exteriörvarianten skulle vara omöjlig att använda till något annat än utställning och sällskap. Det är trots allt många polis- och tjänstehundar som är av denna variant, och jämfört med de flesta andra bruksraser har exteriörschäfern en bra mentalitet om man ser till MH samt en stor andel hundar som kommer ut på bruksprov.

För att få championat eller certifikat på utställning måste en schäfer ha meriter från antingen bruksprov eller draghundsprov eller inneha tjänstehundscertifikat.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Utställningsidealet för schäfer har under åren gått mot större hundar, med tjockare päls, mer vinklade bakben och en mer sluttande rygg. Detta har lett till att rasen över i stort sett hela världen delats i två varianter, en exteriörvariant och en bruksvariant. Generellt sett är bruksvarianten lite mindre och smidigare, mer rakryggad, mindre vinklad, med kortare päls, samt förekommer i alla rasens godkända färger, medan exteriörvarianten nästan alltid är rödbrun med svart sadel.

Hälsa[redigera | redigera wikitext]

Rasen som helhet har en del problem med hälsan, bland annat förekommer problem med lederna, ryggen och med olika allergier. Det finns dock stora skillnader inom rasen, mellan olika linjer och olika kennlar. När det gäller exempelvis höftledsdysplasi drabbas några få procent av hundarna från vissa stora kennlar, och nästan hälften av hundarna från andra. Schäfern har fått rykte om sig att ha dålig hälsa, men detta rykte är delvis oförtjänt. De svenska försäkringsbolagen placerar schäfern i mellanprisgruppen (gruppindelningen baseras på hur ofta hundar av rasen ifråga behöver veterinärvård - de flesta raser samt blandraserna ingår i mellanprisgruppen), så rasen som helhet får sägas vara "genomsnitts-sjuk", varken mer eller mindre. Mentala problem som exempelvis skygghet för människor eller skotträdsla är ovanliga hos schäfern - mentalt är det förmodligen en av de friskaste raserna.

Schäferhundar i populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Schäfer delas i två raser, pressmeddelande från Svenska Kennelklubben 2011-11-11
  2. ^ Registration figures worldwide – from top thirty to endangered breeds, Fédération Cynologique Internationale (FCI) (läst 2013-07-21)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Tysk schäferhund.