Schwarzlose

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Schwarzlose
MG 07 12 for AA fire.jpg
Beskrivning
Typ kulspruta
Ursprungsland Österrike-Ungern
Servicehistoria
Medverkan i krig Första världskriget
Era Första världskriget
Produktionshistoria
Designdatum 1905
Specifikationer
Vapentyp kulspruta
Kaliber 8 mm
Piplängd 600 mm
Ammunition 8 x 50 mm R Mannlicher
Magasin tygband om 250 patroner
Låsmekanism Tungt slutstycke
Längd 1170 mm
Vikt 18 kg, 36 kg med lavett
Eldhastighet 500 skott per minut

Schwarzlose. En österrikisk vattenkyld kulspruta som fungerar enligt principen tungt slutstycke.

Vapnet konstruerades 1902 av tysken Andreas Wilhelm Schwarzlose. År 1907 antogs det av den österrikisk-ungerska armén under namnet 8 mm Maschinengewehr Schwarzlose M.7 och tillverkades av Österreichische Waffenfabrik-Gesellschaft i Steyr. Några år senare antog man en något modifierad M.7/12. Kalibern var 8x50R Mannlicher och ammunitionen matades in i kulsprutan med tygband om 250 skott vardera.

Under 30-talet konverterades modell 7/12 till den tyska kalibern 8 × 57 IS, och användes sedan i stor utsträckning på östfronten under andra världskriget.

Kulspruta m/14[redigera | redigera wikitext]

I Sverige antogs Schwarzlose kulspruta som 6,5 mm Kulspruta m/14, för licenstillverkning vid Carl Gustav Stads Gevärsfaktori. Vapnet anskaffades även av Nederländernas och Rumäniens arméer.[1] Armén i Sverige tidigare endast haft kulsprutor vid positionsartilleriet, och kulspruta m/14 infördes i samband med att kulsprutekompanier infördes vid infanteriregementena. Schwarzlose valdes främst för att den vid tillfället var den billigaste varianten.

Kulspruta m/14-29 är dock en hybrid där en Browning M1917 kombinerats med lavett och kylmantel från ksp m/14, själva kulsprutan har alltså inte något med Schwarzlose att göra.[1]

Vid andra världskrigets utbrott fanns det omkring 2.000 kulspruta m/14 i Sverige. Med början 1943 kom dessa att föras över till Hemvärnet, där de från omkring 1960 ersattes med Kulspruta m/36.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Hemvärnet 1940-1990 Red. Bo Kjellander s. 271-72