Sedisvakans

Från Wikipedia

Vatikanens särskilda vapensköld för perioder av sedesvakans, d.v.s. i huvudsak perioderna mellan en påves frånfälle och en annan påves uppstigande på påvetronen

Sedisvakans, även sedesvakans eller sedevakans, av lat. sedis, genitiv singularis av sedes, "säte", "sittplats", och lat. vacantia (svenska vakans). Uttryck i kyrkorätt för förhållandet att (inom romersk-katolska kyrkan) påve- eller biskopsstol står vakant; uttrycket kan även användas om vakans på ärkebiskops- eller biskopsstol inom Svenska kyrkan.

Sedisvakantism. Efter Andra Vatikankonciliet (Vaticanum II, 1962-1965) där stora förändringar gjordes i den romersk-katolska kyrkan, inklusive liturgiska förändringar av mässan har en rörelse spritt sig i konservativa grupper inom eller närstående kyrkan, baserat på att Vaticanum II inte inkallats och fattat sina beslut i enlighet med kyrkans kanoniska rätt (kyrkorätt). De mest långtgående grupperna, kallade sedisvakantister, menar att påven Johannes XXIII, såväl som hans efterträdare Paulus VI, Johannes Paulus I och Johannes Paulus II, genom sina gärningar i anslutning och konsekvens till konciliet visat sig ha avfallit från kyrkans tro. I sådana fall har påvarna per automatik förlorat sina ämbeten. Detta innebär i sin tur att kyrkan saknar påve, och att de ämbetsakter som utfärdas av "skuggpåven" per automatik är ogiltiga. Se vidare i artikeln sedevakantister.