Sekt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det tyska mousserande vinet, se sekt (dryck).
För boken Sekten, se Sekten (bok).

Med sekt menas en grupp människor som är sammanbundna med någon ideologi eller någon/några ledare. Ordet sekt kan härledas till latinets secta (princip; parti; filosofisk skola; ideologi; partiprogram)[1]. Sekter finns inom religiösa respektive icke-religiösa ideologier. Sekter kan vara politiska, religiösa eller vara andra grupper eller föreningar. Somliga sekter kan påverka människors liv mycket, sina medlemmar, men även andra människor. Sekter finns inom så gott som alla religioner och ideologier. Ord som sekt, sekterism, sektledare används ofta i nedsättande betydelse, men de har ej alltid använts uteslutande i nedsättande betydelse. Ursprungligen kunde ordet sekt även ha neutral eller positiv betydelse. Ordet används i många fall för att betona avvikande livsstil, eller extrema åsikter eller starkt ledarskap. Även förtryck eller farliga åsikter kan åsyftas.

Om begreppet sekt, två betydelser[redigera | redigera wikitext]

I detta avsnitt beskrivs två betydelser eller tolkningar av begreppet sekt, (men det finns flera andra sätt att indela sekter). Den ena betydelsen är inskränkt. Det är den nu vanligaste betydelsen i svenska språket, men även i några eller många andra språk. Den inskränkta betydelsen hävdar att sekter endast omfattar avvikande eller kontroversiella grupperingar. Eller endast är mindre grupper. Eller att det främst är världsfrånvända, flummiga, religiösa grupper som styr människor genom sagor, skrönor, påhitt och förtryck. I den inskränkta betydelsen används ordet sekt som varning för någon gruppering eller till och med som skällsord eller i vissa fall för förtal.

Den andra betydelsen, den vida, är som den ursprungliga betydelsen. Enligt den betyder sekt princip; parti; filosofisk skola; ideologi; partiprogram. Enligt den kan sekter även vara stora, till och med dominera ett eller flera samhällen eller flera nationer. Och sekter kan vara mer än enbart somliga kontroversiella eller avvikande grupperingar. Och sekter kan vara politiskt korrekta/”godkända” och väl etablerade organisationer, föreningar, partier, religioner, ideologier. Enligt den vida betydelsen kan bedömning av sekter bli mera omfattande och handla om annat än enbart att bedöma om något är en sekt eller en icke-sekt. Man kan då betona till exempel farlighetsbedömning, funktion och annat. Men det kan vara kontroversiellt att tala om gruppers/ideologiers/religioners farlighet. Därför förtigs farlighetsbedömningar ofta av rädsla för hotfulla personer, grupper/sekter; det blir tabu eller politiskt icke korrekt att kritisera vissa sekter/religioner/ideologier/partier. Kritik nedtystas eller förtigs. Det är vanligt att förtryckande regimer har lagar som hindrar kritik och debatt.

De flesta sällskap, partier, föreningar och andra grupperingar har någon sorts ledarskap eller härskarteknik (i vissa fall t.o.m. förtryck) som medlemmar och ledare och andra utövar mot varandra, åtminstone inom grupperingen. Och det förekommer i olika grad, somliga är mindre förtryckande, andra är mera förtryckande. Somliga sekter har stor inverkan även på icke-medlemmar. Enligt den vida betydelsen är härskartekniker och sekterism vanligt och utövas dagligen av många människor på gott och ont. Men sådant kan i vissa fall vara nödvändigt ont för ledarskap. Vid kritik av principer, föreningar, medlemmar/ledare kan det vara intetsägande att tala enbart om sekterism. Vill man kritisera kan det vara tydligare att tala om exakt vilken sorts förtryck det är frågan om, till exempel dålig princip, dålig rutin, fräckhet, lögn, manipulation, elakhet, oärlighet, förtal, sabotage, mobbning, utestängning, dåligt ledarskap eller allmänt förtryck. Enligt den vida betydelsen bör man alltså ej tro att man kan undvika sekterism helt bara för att man tror eller hör: “Jag är ej med i någon sekt eftersom min förening/grupp/parti/religion/ideologi är ej sekt-stämplad“. “Det finns ingen sekterism här eftersom min kolleger/chef har sagt det. Men den/de där är sekter och sekterister.”

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

En mer strikt vetenskaplig terminologi har uppkommit med anledning av, eller i anslutning till, att flera nya religiösa och kulturella grupper bildades under 1800- och 1900-talet med strukturella likheter trots deras olikheter beträffande tro, föreställningsvärld och kult. Owe Wikström har studerat orsaken till detta fenomen och menar att det bland annat är de stora samhällsförändringar som inträffat under dessa århundraden. Sekterna säger Wikström, fyller flera psykologiska funktioner för sina medlemmar, till exempel att marginaliserade och ensamma människor erbjuds ett socialt liv, och att absoluta sanningar "förklarar" roten till det onda för människor i kris. Liknande tankegångar har framförts av Göran Gustafsson i Tro, samfund och samhälle, och har blivit en utbredd uppfattning.

Max Weber var, fastän med en annan utgångspunkt, pionjär inom sektforskning, och diskuterade sekters väsen i Die protestanthische Ethik und der Geist des Kapitalismus (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda) (1904). Enligt Weber kännetecknas sekten av att den grundas på gemenskap för de personligt kallade, "m a o inte som en kyrka utan som en sekt". Detta skedde enligt Weber genom en individuell uppenbarelse av att anden verkade i individen, och erbjöds alla som var asketiska, andligt rena, hängivna den "rätta" läran och riten, och trofasta mot gruppen. Med denna definition var baptisterna en tidig protestantisk sekt, men däremot inte de större trossamfunden kalvinister, pietister eller metodister, och heller inte de icke-asketiska lutherianerna. Andra kritierier som Weber lyfter fram är att sekter är icke-traditionalister, radikala, världsfrånvända, samt kräver total underkastelse och ett tvångsmässigt kontrollerat religiöst utövande. För somliga grupper gick avståndstagandet så långt enligt Weber att de vägrade arbeta för staten och var "halvkommunistiska samfund".

En annan pionjär var Ernst Troeltsch. I hans huvudverk, Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen (1912), framlägger han en distinktion mellan tre typer att kristna grupper: den kyrkliga, sekten och den mystiska. Sekten kännetecknas av social frivillighet vars medlemmar har till intention att leva strikt renlärigt och sammanbinds av att de genomgått en personlig upplevelse av helig förklaring (uppenbarelse). Sektmedlemmar lever avskilt från världen i små grupper och tar fasta på sina lagar framför salighet och förvärvad utvaldhet, det senare dock ofta undantaget ledaren. Sektens lagar står i motsättning till landets, samhällets eller kulturens. Inom gruppen uttrycker sektmedlemmar kärlek till varandra, på sätt som skiljer sig åt mellan olika sekter.

En omfattande beskrivning på svenska av sekter och begreppet sekt finns i boken Att leka med elden av Karl-Erik Nylund. Han ställer upp fyra kriterier på en sekt: att den är sluten och manipulativ, att medlemmarna anser att de har den absoluta sanningen, att ledarstilen är auktoritär, och att den gör skarp åtskillnad mellan "goda medlemmar" och "onda ickemedlemmar". Med anledning av Knutbydramat sa Nylund även att flera sekter har erotiska inslag. [1]

Den danske psykoanalytikern Cyril Malka definierade sekters element i boken Sekter - Hvorfor? hvordan? hvad så? (1999): de har ett mål, en idealbild, uppförelsekodex (handbok), en fiende, samt ofta en kamp. Som sekter räknar därför Malka bland annat kommunistiska rörelser och Scientologerna. [2]

En tämligen vedertagen sociologisk benämning på grupper som uppfattas som sekter, är MRM, Marginal Religious Movements. Med detta menas att de avviker från samhället och etablerade rörelser, att de är ett fåtal i förhållande till majoritetsbefolkningen, och att deras direkta inflytande över samhället är marginellt oavsett hur uppmärksammad gruppen är i pressen. Till sekter räknas därför i regel endast nyare religiösa grupper, eftersom de äldre är en del av det etablerade, etablissemanget.

Flera MRM-grupper lever i kollektiv, helt avskärmade från samhället. Annars lever de i andra slags familjeliknande förhållande till varandra, och i flertalet är sektens läror radikalt integrerade i medlemmarnas vardagsliv; att upptagas som sektmedlem innebär en omstörtande förändring som vanligen innefattar att sluta umgås med de som inte tillhör sekten. Gruppens starka sammanhållning fyller till funktion att vidmakthålla sektens läror och föreställningsvärld, genom att kritik och tvivel inte når medlemmarna. För att en grupp ska uppfattas som en sekt, krävs att gruppen uppfattas som fanatisk ifråga om kult och lära, eller att majoritetsuppfattningen och dess värderingar avsevärt står i kontrast till och är oförenlig med gruppens världsuppfattning och värderingar. Även andra drag av extremism, isolering och samhällsopposition är kännetecknande för sekter.

En religionssociologisk minimidefinition av sekt i sju punkter har gjorts av Roy Wallis:

  1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
  4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
  6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
  7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Sekter är ofta karismatiska, det vill säga att de har idoler och att dyrkan av dessa är en del av det religiösa utövandet. Grundaren av en sekt brukar få status av profet bland medlemmarna, jämför Familjen. Bland kristna sekter innebär det att ledaren ensam får en position mellan medlemmarna och Jesus. I sig är inte karismatiskt ledarskap ett kriterium på en sekt. Stalin utövade till exempel "karismatisk auktoritet" som ledare för Sovjetunionen blandat med andra, illegitima, maktmedel.

Alltsedan västvärlden blivit sekulariserad har det även uppkommit politiska och kulturella sekter, med samma struktur som de religiösa fastän med en politisk respektive kulturell lära. Många exklusiva grupper, organisationer och föreningar kan vidare uppvisa sekteriska drag utan att uppfylla samtliga kriterier.

Hjärntvätt är vanligt förekommande i de mest extrema sekterna, varför avhoppare ofta behöver hjälp av psykolog och avprogrammering. Även avhoppare från mindre extrema grupper kan behöva psykologisk hjälp, då världsuppfattningen så radikalt står i konflikt till majoritetsuppfattningen. Självmordsfrekvensen bland avhoppare är ändå relativt hög. De mest extrema sekterna utövar rituellt våld, kollektiva mord eller självmord, som till exempel Domedagssekten (Aum Shinrikyo) som utförde ett gasattentat mot Tokyos tunnelbana den 20 mars 1995 och 39 medlemmar av Heaven's Gate som begick kollektivt självmord 1997. Den svenska så kallade sexsekten under Hans Scheike har uppmärksammats i media för händelser som resulterat i fängelsedomar för sexuella övergrepp och misshandel.

Sekttyper[redigera | redigera wikitext]

Ett vanligt sätt att klassificera sekter är utformat av Bryan R Wilson:

  • Omvändelsesekten betonar personlig radikal omvändelse och ändrad livsföring, som exempel nämns bland annat Maranata.
  • Den revolutionära sekten betonar världens förfall och menar att världens slut är nära. Den som insett detta måste hjälpa andra att inse samma sak. Exempel: Jehovas vittnen
  • Den introverta sekten vänder sig från den avfallna världen för att skydda sig från den. Exempel: Plymouthbröderna.
  • Den manipulativa sekten förkastar inte världens värderingar och mål, utan erbjuder alternativa (esoteriska) vägar att nå dessa mål (som hälsa eller framgång). Exempel Scientologikyrkan.
  • Den thaumaturgiska sekten är ointresserad av samhället och koncentrerar sig istället på individen. Man erbjuder ofta helande, underverk och kontakt med döda. Exempel: Spiritism.
  • Den reformistiska sekten inriktar sig främst på samhället och verkar för förändring genom att enskilda individer ägnar sig åt att bilda opinion. Sekttypen är ovanlig.
  • Den utopiska sekten försöker påverka samhället genom att skapa egna alternativa samhällen som förebilder. Exempel Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, se även Nauvoo.

Karl-Erik Nylund karakteriserar manipulativa och farliga sekter med fyra A.

  • Aggression (intern kritik accepteras inte)
  • Aversion (mot utomstående)
  • Alienation (stänger av samhället utanför)
  • Absolut sanning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Georges Ausführliches Handwörterbuch, Lateinisch-Deutsch, Zweiter Band, år 1918

Litteratur[redigera | redigera wikitext]