Selen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Selen
Se-TableImage.png
Tecken
Se
Atomnr.
34
Grupp
16
Period
4
Block
p
Allmänt
Ämnesklass icke-metaller
Densitet 4790 kg/m3 (273 K)
Hårdhet 2
Utseende grå metallisk glans
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 78,96 u
Atomradie (beräknad) 115 (103) pm
Kovalent radie 116 pm
van der Waalsradie 190 pm
Elektronkonfiguration [Ar]3d104s24p4
e per skal 2, 8, 18, 6
Oxidationstillstånd (O) ±2, 4, 6 (starkt sur)
Kristallstruktur hexagonal
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd fast
Smältpunkt 494 K (217 °C)
Kokpunkt 958,8 K (685 °C)
Molvolym 16,42 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 26,3 kJ/mol
Smältvärme 6,694 kJ/mol
Ångtryck 0,695 Pa vid 494 K
Ljudhastighet 3350 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet 2,48 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 320 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga 1,0·10-4 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga 2,04 W/(m·K)
1a jonisationspotential 941 kJ/mol
2a jonisationspotential 2045 kJ/mol
3e jonisationspotential 2973,7 kJ/mol
4e jonisationspotential 4144 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
72Se syntetisk 8,4 dygn ε 0,335 72As
74Se 0,87 % 74Se, stabil isotop med 40 neutroner
75Se syntetisk 119,779 dygn ε 0,864 75As
76Se 9,36 % 76Se, stabil isotop med 42 neutroner
77Se 7,63 % 77Se, stabil isotop med 43 neutroner
78Se 23,78 % 78Se, stabil isotop med 44 neutroner
79Se syntetisk 1,13·106 år β- 0,151 79Br
80Se 49,61 % 80Se, stabil isotop med 46 neutroner
82Se 8,73 % 1,08·1020 år β- 2,995 82Kr
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Selen (latinskt namn, Selenium) är ett icke-metalliskt grundämne, som bland annat förekommer i jorden och i viss rök och damm. Det är ett spårämne men är mycket giftigt i större mängder. Selenbrist på grund av dålig kost är ovanligt.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Selen upptäcktes av Jöns Jacob Berzelius i Stockholm 1817 när han undersökte ett rödaktigt slam från blykamrarna i Gripsholms svavelsyrafabrik. Svavelråvaran[2] var pyrit från Falu gruva som även innehöll selenhaltiga[3] sulfosalter.[4] Eftersom tellur uppkallats efter Jorden, namngavs selen efter Månen (grek. Selene, månen). [5]

Människans selenomsättning[redigera | redigera wikitext]

Selen intas med födan, där den finns i olika former. Största källorna till selen är paranötter, kött, viltkött, fisk, skaldjur, inälvsmat, ägg, fågel och mjölkprodukter. Grönsakers selenhalter är beroende på var de odlats. Svenska grönsaker är jämförelsevis selenfattiga.[6]

Oavsett form upptas selen mycket lätt av tarmen och i lungorna. Därifrån insöndras det till blodet och ingår sedan i flera molekyler som är livsnödvändiga. Överskott inom normalnivåerna lämnar kroppen via utsöndringen.[7]

Anatomisk betydelse[redigera | redigera wikitext]

Selen ingår i flera viktiga processer i kroppen och finns därför i alla celler. Koncentrationen är dock högre i könskörtlar och sädesceller.[8] I kroppen omvandlas selen till selenproteiner. Människan har 25 olika gener för att bilda dessa selenproteiner. Dessa proteiner består av en särskild aminosyra, selenocystein, som är reaktiv. I proteinform ingår selen i flera katalyserande enzymer som är centrala för metabolismen.[9]

Selenprotein är liksom E-vitamin en antioxidant, men är cirka tusen gånger mer aktivt än E-vitamin. Det förhindrar effektivt oönskade jäsningsprocesser och är därför viktigt för cellernas syreförsörjning. Det katalyserar cellernas andningsprocesser, stimulerar immunförsvaret, levern och de avgiftande processerna. Det skyddar cellerna mot giftiga substanser som kvicksilver och kadmium.

Selen ingår i ett protein som omvandlar ämnesomsättningshormonerna tyroxin till trijodtyronin. Nivåerna av selen sjunker vid allvarliga kroppsskador, vilket leder till en minskad konvertering av tyroxin till trijodtyronin.[10]

Selenbrist[redigera | redigera wikitext]

Vid brist på selen kan ett antal besvär uppstå, exempelvis lever-, hjärt- och cirkulationssjukdomar, däribland åderförkalkning och för högt blodtryck. Sterilitet, impotens och ålderdomsbesvär. Muskel- och ledbesvär. Grå starr, hudbesvär och cancer i njurar, urinblåsa, mage, tarmar, lungor, hud, bukspottkörtel, lever och svalg. Möjligtvis cystisk fibros. Euthyroid-sick syndromes.

Vegetarianer, i synnerhet de som äter nordiska grönsaker, brukar rekommenderas att ta extra selentillskott.[6]

Vid selenbrist brukar natriumselenit eller selendioxid monohydrat utskrivas, två särskilda selenföreningar.[11][12]

Överdosering[redigera | redigera wikitext]

Vid för höga värden av selen påverkas mag- och tarmkanalen, och håret och naglarna växer långsammare.[13] Erytocytvärdet ökar, och om tillståndet är kritiskt kan förgiftning uppstå.[14] Människor med för höga selennivåer kan lukta vitlök.[8]

Selenhalter[redigera | redigera wikitext]

Det rekommenderade dagliga intaget för barn är 10-30 μg, för kvinnor 40 μg (gravida/ammande 55 μg), och för män 40-50 μg.[6] Blodnivåerna av selen brukar ligga mellan 60 och 120 µg/L.[14]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.occmed.uu.se/metal/se1.html
  2. ^ Gunnar Hägg (1979) "Allmän och oorganisk kemi" sjunde upplagan, AWE/GEBERS, sidan 467, ISBN 91-20-06123-4
  3. ^ Per Enhag (1997) "JORDENS GRUNDÄMNEN och deras upptäckt - några viktiga teknikmetaller", INDUSTRILITTERATUR, sidan 81, ISBN 91-7548-511-7
  4. ^ http://tellus.geo.su.se/tellus1/chapter5/sv/swedish.html
  5. ^ Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  6. ^ [a b c] http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Vad-innehaller-maten/Salt--mineraler/Selen-/
  7. ^ http://www.occmed.uu.se/metal/se2.html
  8. ^ [a b] http://www.mittval.se/vitaminer-och-mineraler/mineraler/se-selen/
  9. ^ http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=30753&a=85157&l=sv
  10. ^ M. M. Berger et al, Relations between the selenium status and the low T3 syndrome after major trauma, Intensive Care Medicine Volume 22, Number 6, 575-581
  11. ^ http://mesh.kib.ki.se/swemesh/show.swemeshtree.cfm?Mesh_No=D01.810.950&tool=karolinska
  12. ^ http://mesh.kib.ki.se/swemesh/show.swemeshtree.cfm?Mesh_No=D01.810.900&tool=karolinska
  13. ^ http://www.occmed.uu.se/metal/se3.html
  14. ^ [a b] http://www.occmed.uu.se/metal/se4.html

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]