Ordinär differentialekvation
En ordinär differentialekvation (eller ODE) är en ekvation för bestämning av en obekant funktion av en oberoende variabel där förutom funktionen en eller flera av funktionens derivator ingår.
Till exempel ger Newtons andra rörelselag differentialekvationen
för rörelsen hos en partikel med massan m. Kraften F beror av partikelns position och därför finns den obekanta funktionen i differentialekvationens båda led.
Ordinära differentialekvationer bör skiljas från partiella differentialekvationer där det förekommer partiella derivator med avseende på flera oberoende variabler.
Ordinära differentialekvationer förekommer i många olika sammanhang såsom geometri, mekanik och astronomi. Många berömda matematiker har studerat differentialekvationer och bidragit till forskningsfältet, såsom Newton, Leibniz, släktingarna Bernoulli, Riccati, Clairaut, d'Alembert och Euler.
Mycket arbete har lagts ned på att finna lösningsmetoder till ordinära differentialekvationer.
I fallet då ekvationen är linjär med konstanta koefficienter kan den lösas med analytiska metoder (med "papper och penna"). Många intressanta differentialekvationer är icke-linjära och kan i allmänhet inte lösas exakt. Genom datorberäkningar (numerisk analys) kan lösningarna beräknas approximativt och ofta med godtyckligt hög noggrannhet.
Innehåll
|
Definition [redigera]
En allmän ODE har formen
,
för någon funktion
. Genom att låta
vara en vektorvärd funktion går det att täcka in system av differentialekvationer.
kan anta värden i allmänna Banachrum men här behandlas endast fallet då
.
Ekvationen används vanligen på normalform vilket innebär att den skrivs
En ekvation på normalform kan reduceras till en ekvation av första graden
genom att sätta
.
Vanligtvis finns det också ett begynnelsevärdesvillkor
Existens och entydighet [redigera]
För att garantera existensen av lösningar till
i något intervall kring t0 räcker det att F är kontinuerlig.
För att lösningen ska vara entydig krävs det ytterligare villkor varav det mest använda är att F är Lipschitzkontinuerlig i den första variabeln.
Autonom ODE [redigera]
En ODE är autonom om den oberoende variabeln inte förekommer explicit. Ekvationerna
är exempel på autonoma ODE's. Exempel på en icke-autonom ODE:
där t är den oberoende variabeln.
Linjär ODE [redigera]
ODE'n
är linjär om F är linjär med avseende på alla former av den beroende variabeln y, det vill säga alla
Homogen ODE [redigera]
Om högerledet är noll är ODE'n homogen:
Ekvationer av 1:a ordningen [redigera]
Separabla ekvationer [redigera]
Dessa är av formen
Ekvationen löses med direkt integration:
Exempel [redigera]
Homogena ekvationer [redigera]
Dessa kan skrivas
Ekvationen kan lösas genom substitution:
Ekvationen är separabel och
Exempel [redigera]





, vilket efter återsubstitution av z ger
Linjära ekvationer [redigera]
Linjära ekvationer är ekvationer av första graden i y och dess derivator:
Först löses den homogena ekvationen
vilken är separabel:
För att lösa den allmänna ekvationen, försöker man bestämma c som en funktion av x, så att
blir en lösning. Genom insättning fås
Exempel [redigera]
Differentialekvationer av högre ordning [redigera]
En ekvation av slaget
löses genom att integreras n gånger:
Exempel:
Linjära differentialekvationer [redigera]
Ekvationen
är linjär då den obekanta funktionen och dess derivator uppträder linjärt. Om
är ekvationen homogen, annars inhomogen eller fullständig.
Linjära homogena differentialekvationer med konstanta koefficienter [redigera]
Ekvationen
där alla
är konstanter, löses med ansatsen
Genom insättning finner man att
måste satisfiera karaktäristiska ekvationen:
vars lösning ger de n rötterna
Om alla rötterna är olika blir den allmänna lösningen
Finns det däremot multipelrötter, till exempel
blir den allmänna lösningen
Rötterna till karaktäristiska ekvationen kan naturligtvis vara komplexa, men om dess koefficienter är reella, blir rötterna parvis konjugerat komplexa. Det är då lämpligt att införa trigonometriska funktioner.
Exempel:
Om
så fås
där c3 och c4 är godtyckliga konstanter.
Linjära, fullständiga differentialekvationer med konstanta koefficienter [redigera]
Den fullständiga lösningen är summan av lösningen till den homogena ekvationen
och den partikulära lösningen, det vill säga lösningen till
Först bestäms den homogena lösningen, till exempel som
Variation av konstanten [redigera]
För att få lösningen till den fullständiga ekvationen antar man att
är funktioner av x och försöker bestämma dessa genom insättningar. y är en lösning om följande ekvationssystem är satisfierat:
Systemet löses för
och
bestäms genom integrering.
Exempel:
Karaktäristiska ekvationen blir
och den homogena lösningen blir därmed
Variera
och
:
Ansats [redigera]
En ofta använd och bekväm metod är att bestämma den partikulära lösningen med en ansats, det vill säga, sätta upp ett uttryck för lösningen, där vissa obestämda element ingår och sedan bestämma dessa genom insättning.
är ett polynom [redigera]
Om
är ett polynom
görs ansatsen i form av ett polynom av grad m. Är
görs först substitutionen
i differentialekvationen.
= A cos ax + B cos ax [redigera]
Ansatsen är
om
inte är en rot till den karaktäristiska ekvationen. Är ansatsen
en r-faldig rot, görs ansatsen
.
är en exponentialfunktion [redigera]
Om högerledet är en exponentialekvation
och k ej är en rot till den karaktäristiska ekvationen, görs ansatsen
Har den karaktäristiska ekvationen k som r-faldig rot, blir ansatsen
Exempel [redigera]
Lös ekvationen
Lösningen till den homogena ekvationen är
Gör ansatsen
Sätt in denna funktion i differentialekvationen och jämför de olika x-potenserna. Då fås
eller
Den partikulära lösningen blir
Allmänna lösningen till den fullständiga ekvationen är alltså
System av ordinära differentialekvationer [redigera]
Systemet
De sökta funktionerna är
och koefficienterna
är funktioner av den oberoende variabeln x.
Detta system har många egenskaper gemensamma med de linjära homogena differentialekvationerna. Man får på samma sätt lösningen till det fullständiga systemet, det vill säga då högerleden är funktioner
av den oberoende variabeln, genom att till lösningen av det homogena systemet addera en speciell lösning till det fullständiga systemet.
Man kan också använda metoden med variation av koefficienterena.
System med konstanta koefficienter [redigera]
För korthets skull behandlas här endast system med tre obekanta funktioner.
Man gör ansatsen
Då fås följande villkor:
För lösbarhet fordras
Evaluering av determinanten ger 3
-värden,
som för enkelhets skull antas vara olika. Till vart och ett av dessa bestäms motsvarande
-värden:
I var och en av dessa tre grupper kan ett värde väljas godtyckligt, till exempel
Allmänna lösningen blir
där
är godtyckliga konstanter.
Exempel [redigera]
Lös systemet
Determinanten blir
med rötterna
vilket ger
Lösningen blir
Bibliografi [redigera]
- A. D. Polyanin and V. F. Zaitsev, Handbook of Exact Solutions for Ordinary Differential Equations (2nd edition)", Chapman & Hall/CRC Press, Boca Raton, 2003. ISBN 1-58488-297-2
- A. D. Polyanin, V. F. Zaitsev, and A. Moussiaux, Handbook of First Order Partial Differential Equations, Taylor & Francis, London, 2002. ISBN 0-415-27267-X
- D. Zwillinger, Handbook of Differential Equations (3rd edition), Academic Press, Boston, 1997.
- Hartman, Philip, Ordinary Differential Equations, 2nd Ed., Society for Industrial & Applied Math, 2002. ISBN 0-89871-510-5.
- W. Johnson, A Treatise on Ordinary and Partial Differential Equations, John Wiley and Sons, 1913, in University of Michigan Historical Math Collection
- E.L. Ince, Ordinary Differential Equations, Dover Publications, 1958, ISBN 0-486-60349-0
- Witold Hurewicz, Lectures on Ordinary Differential Equations, Dover Publications, ISBN 0-486-49510-8

,

.


























, vilket efter återsubstitution av z ger








![y = e^{-\int{p(x)dx}} \left[C-\int{q(x)e^{\int{p(x)dx}}} dx\right] \,](http://upload.wikimedia.org/math/5/6/a/56aea772a01b1a9caa0095a698cca6b5.png)

![\begin{align}
y &= e^{-\int{a\,dx}}\left[C + \int{\sin bx\, e^{\int{a\,dx}}}dx \right]=e^{-a\,x}(C + \int{e^{a\,x} \sin bx\,dx)}=\\
&=e^{-a\,x}\left[C+e^{a\,x}\frac{a\sin bx - b\cos bx}{a^2+b^2} \right]
\end{align}](http://upload.wikimedia.org/math/5/f/b/5fbdd7d7b816ff8ee9126f44a3433127.png)
























är ett polynom


= A cos ax + B cos ax
.




























