Sergiu Celibidache

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sergiu Celibidache till höger i bilden

Sergiu Celibidache, född 28 juni 1912 i Roman, Rumänien, död 14 augusti 1996 i Paris, Frankrike, var en rumänsk dirigent. Celibidache, som gjorde sig känd som en av efterkrigstidens främsta orkesterfostrare, övertog vid krigsslutet ledarskapet för Berlinerfilharmonikerna, en post som han innehade till 1952. Efter ett bejublat gästspel fungerade han från 1963 i praktiken som chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester (även om han aldrig formellt utsågs till denna befattning), vilket utgjorde starten på en lysande period för denna orkester, som på några år utvecklades till en elitensemble på hög internationell nivå. 1971 avslutades samarbetet med orkestern. Från 1979 till sin död 1996 var han chefsdirigent för Münchner Philharmoniker.

Utöver ovannämnda befattningar var Celibidache en mycket efterfrågad gästdirigent.

Celibidache ansåg att själva konsertsituationen och den atmosfär som är förknippad med den utgjorde en omistlig del av den musikaliska upplevelsen. Därför vägrade han att göra några grammofoninspelningar. Han var en ytterst krävande dirigent, som förvisso nådde enastående resultat med de orkestrar han ledde, men också, just på grund av de exceptionellt höga kraven - både på enskilda musiker och t ex vad gäller repetitionstider - av och till hade stora samarbetsproblem.

Uppförandestil och kritik[redigera | redigera wikitext]

Celibidaches inställning till musicerande beskrivs ofta mer i termer av vad han inte gjorde i stället för vad han gjorde. Till exempel har en stor affär gjorts av Celibidaches "vägran" att göra grammofoninspelningar, även om nästan hela hans konsertverksamhet faktiskt spelades in. Många inspelningar utgavs postumt av märken som EMI och Deutsche Grammophon med familjens samtycke. Trots detta ägnade Celibidache föga uppmärksamhet åt skapandet av dessa inspelningar. Han betraktade dessa som biprodukter av sin konsertverksamhet.

Celibidaches fokus låg istället på att skapa de optimala förhållandena för vad han kallade en "transcendent upplevelse". Vissa aspekter av zenbuddhismen hade starkt inflytande på honom. Han hävdade att var osannolikt att musikupplevelser kunde uppstå när man lyssnar på inspelad musik. Som ett resultat lämnade vissa av hans konserter publiken med exceptionella och ibland livsförändrande upplevelser, till exempel efter en 1984 konsert i Carnegie Hall menade New York Times-kritikern John Rockwell att den var den bästa under hans tjugofem års konsertbesök.

Celibidache var väl känd för sina krav på omfattande repetitionstid med orkestrar. Ett ofta omnämnt inslag i många av hans konserter, fångat i live- inspelningar, är ett långsammare tempo än vad som anses vara normen, medan i snabba passager är hans tempon ofta snabbare. Celibidache egen uppfattning av denna kritik är att tempot är irrelevant, eftersom ögonblickets atmosfär för honom är den viktigaste faktorn för alla musikaliska framföranden.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia