Sextus Propertius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sextus Propertius, född år mellan 57 och 47 f.Kr. i Umbrien (troligen i eller i närheten av Asisium), död troligen mellan 15 f.Kr. och 2 e.Kr. i Rom (då Ovidius omnämner honom som död), var en romersk skald. Litet är känt om Propertius liv, det mesta kommer från det han antyder i sina skrifter.

Liv och verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Tidigt faderlös, uppfostrades han av modern. En del av familjens förmögenhet konfiskerades av Octavianus vid triumvirernas landutdelningar 41 åt krigsveteranerna. I unga år kom Propertius till Rom, där han erhöll sin utbildning. Ett berömt namn som skald vann han genom en samling elegier, utgiven omk. år 28 f. Kr., i vilken han skildrar sin glödande kärlek till den sköna och fint bildade, men lättfärdiga Cynthia från Subura, vars verkliga namn skall ha varit Hostia. Cynthias civilstånd är oklart, Tacitus karakteriserar henne: hos denna kvinna fanns allt utom anständigheten. Propertius blev upptagen i Maecenas' litterära krets, men synes ej ha kommit sin gynnare så nära som Vergilius och Horatius. Av de följande elegisamlingarna - enligt handskrifterna föreligger Propertius dikter i 4 böcker, men den 2:a torde i själva verket utgöra vad som bevarats av två ursprungligen särskilda - innehåller andra boken nästan uteslutande kärlekselegier, medan i den tredje det erotiska elementet börjar träda tillbaka - i sista dikten av denna bok säger han Cynthia definitivt farväl - och den fjärde har dikter av huvudsakligen fosterländskt eller episk-antikvariskt innehåll, till exempel om segern i slaget vid Aktion, om Tarpeia, den underbart vackra minnesdikten över Cornelia, med flera.

Ungefärlig datering för publicering av böckerna: I - 30-29 f.Kr., II - 28-25 f.Kr., III - 23-22 f.Kr. och IV - 16 f.Kr. eller något senare.

Till mönster för sin diktning hade Propertius, som han själv omtalar, valt särskilt Kallimachos och Filetas, som tillhörde den s. k. alexandrinska skolan. Detta inflytande spåras bl. a. i många motiv, tillhörande den antika kärleksdiktningens gemensamma skattkammare, samt ett flitigt bruk av mytologiska bilder och jämförelser, varigenom framställningen för oss ofta blir dunkel, medan den för skaldens samtida, som överallt mötte myternas innehåll i färg och form i den bildande konstens skapelser, fastmera vann ökad livfullhet och åskådlighet. Emellertid framträder Propertius beroende av sina förebilder närmast i elegiens yttre form och anläggning. Hans självständighet visar sig ej blott i de s. k. romerska elegierna med nationellt innehåll, utan även och framför allt i hans kärleksdiktning: han var en äkta romare, helt visst med ej så litet av de sensuelle etruskernas blod i sina ådror, och hans kraftfulla skaldenatur bryter fram i stormande känslor och äkta, lidelsefull glöd: "han målar sin kärlek ... med en styl, som är själva själens och passionens: häftig, brinnande och kort. Han älskar ej, suckar ej, gråter ej; hans kärlek rasar och förtvivlar" (Kellgren, Saml. skr., d. 2, s. 303). Språket är ofta djärvt, hopträngt och dunkelt, men på samma gång kraftfullt, rikt och omväxlande. Flitigt läst under forntiden, så till exempel finnas flera citat på väggarna i Pompeji, var Propertius glömd under medeltiden. Först i nyare tid, i samma mån man verkligen inträngt i hans diktning, har hans skaldestorhet tillbörligt uppskattats. Dock gälla ännu i viss grad Kellgrens ord: "Propertius är ganska litet känd och dock mycket förtjänt att vara det".

Verk på svenska[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Karl Vennberg: Inledning. Ingår i Sextus Propertius: Elegier (2002)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.