Sexualmanual

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En sexualmanual är en bok som förklarar olika samlagsställningar och andra sexualtekniker. Ofta innehåller de också råd och tips om födelsekontroll och hur man hanterar problem i sexuella relationer.

Sexualmanualer under antiken och medeltiden[redigera | redigera wikitext]

De äldsta sexualmanualerna kommer från Asien. Världens äldsta sexualmanual är den kinesiska "Sexhandboken" som skrevs för 5000 år sedan av kejsare Huang-Ti (2697-2598 fKr). Även "Kärleksparens Tao" tros vara skriven av Huang-Ti. En annan äldre kinesisk sexualmanual var Su-Nui Ching, som blev en viktig guidebok för många generationer.

Konstnärlig framställning av en samlagsställning

Kama Sutra av Vatsyayana, antas vara skriven någon gång mellan 100 och 600 eKr. Boken är framför allt ryktbar som sexualmanual, men egentligen handlar bara en liten del av texterna om sex.

I den antika grekisk-romerska kulturen förekom en annan sexualmanual, skriven av Philaenis av Samos. Han var förmodligen kurtisan (hetär) under den hellenistiska eran, 300 - 100 fKr. Manualen bevarades som en hel serie av papyrusfragment bland Oxyrhynchus papyri, vilket talar för att texten var populär. Den tjänade som inspirationskälla åt Ovidius verk Ars amatoria, skrivet runt år 3 fKr, som var dels en sexualmanual och del en burlesk berättelse om kärlekens konst.

Medeltida sexualmanualer inkluderar bland andra det förlorade verket Elephantis av Constantine Afrikanen, Ananga Ranga en samling från 1100-talet, av hinduiska erotiska verk, och Den doftande trädgården, ett arabiskt verk från femtonhundratalet av shejk Nefzaoui. Verket Speculum al foderi eller Samlagsspegeln, skrivet under 1400-talet, är det första västerländska verk som berör olika samlagsställningar. Constantine Afrikanen skrev också en medicinsk avhandling om sexualitet, känd som Liber de coitu.

Moderna sexualmanualer[redigera | redigera wikitext]

Trots att det redan under antik tid förekom flera sexualmanualer i andra kulturer var sexualmanualer förbjudna i västerländsk kultur under många år. Den tillgängliga sexualinformationen bestod ofta antingen av pornografi eller medicinska verk, där de senare vanligen mest diskuterade könsorganens fysiska konstruktion eller sexuella störningar. Författarna till medicinska verk gick så långt att de skrev sina mer explicita texter om sexualitet på latin, för att göra dem obegripliga för den bredare allmänheten. (Se Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis för exempel).

Ett fåtal översättningar av de antika verken cirkulerades mellan privatpersoner, som exempelvis Richard Burton's översättning av Ananga Ranga och The Perfumed Garden (Den doftande trädgården).

Under senare delen av 1800-talet skrev Ida Craddock flera seriösa instruktionstexter om mänsklig sexualitet och om lämpligt, respektfullt sexuellt beteende inom äktenskapet. Bland verken kan nämnas The Wedding Night och Right Marital Living. År 1918 publicerade Marie Stopes Married Love, som anses vara ett grundläggande verk inom området, trots dess brist på detaljer när det gäller beskrivningar av samlagsställningar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln utgörs huvudsakligen av en översättning av den engelska artikeln, varifrån källorna är hämtade:


  • Teaching America About Sex: marriage guides and sex manuals from the late Victorians to Dr. Ruth. Michael Edward Melody, Linda Mary Peterson. NYU Press, 1999. ISBN 0-8147-5532-1 Chapter 4, Sexual Eruption and the Reaction: The Interwar Years.
  • Sex Manuals at the Library of Congress American Memory
  • Studies in Human Sexuality: A Selected Guide By Suzanne G. Frayser and Thomas J. Whitby. Libraries Unlimited, 1995. ISBN 1-56308-131-8.
  • Sahli, Nancy Ann. Women and Sexuality in America: A Bibliography. Boston: G.K. Hall, 1984.
  • 'Kiss without shame, for she desires it' :Sexual foreplay in American marital advice literature, 1900-1925" by Peter Laipson. Journal of Social History, Spring, 1996
  • Guidelines for Marital Sex: An Analysis of Fifteen Popular Marriage Manuals" by Dennis Brissett, Lionel S. Lewis The Family Coordinator, Vol. 19, No. 1 (Jan., 1970), pp. 41-48. doi:10.2307/582144 JSTOR