Sharia

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sharialagar)
Hoppa till: navigering, sök

Sharia eller sharīʾa (arabiska: شريعة Šarīʿah) betyder "vägen till vattenkällan" eller "lagen av Gud" och är ett begrepp inom islam som avser att beskriva den gudomliga välviljan.

'Sharia' är en idé om en gudomlig rätt, och dess tolkning fiqh utgör konkreta lagar och normer. Dessa stöder sig på föreskrifter i 350 verser i Koranen (Muhammeds uppenbarelse), samt på exempel ur Muhammeds sunna, som återfinnes i haditherna. 'Sharia' vänder sig till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos och liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen (se halacha).

Reglerna omfattar:

  • plikter inför Gud ibadat, som behandlar personliga frågor som till exempel klädsel, hygien, kost, bönen och gudstjänstlivet.
  • transaktioner mellan människor muamalat, som rör samhälleliga föreskrifter om kriminalitet, politik, ägande och giftermål, samt regler för hur icke-muslimer ska behandlas i muslimska områden, vid krig och konflikter.

Införandet av 'sharia' är ett mål för islamistiska rörelser i många samhällen, med argument som att plikter att utöva religion och de stränga straffen förväntas minska kriminalitet, korruption och regimers förtryck, och ge ett rättvist samhällssystem såsom rättvisebegreppet definieras inom Islam. En tydlig majoritet av muslimer i muslimskt dominerade länder är positivt inställda till 'sharia', men inställningen till hur 'sharia' ska tolkas varierar.[1] Försök att införa 'sharia' i olika länder har emellertid åtföljts av konflikter med befolkningsgrupper som utövar andra religioner såväl som med sekulära och liberala muslimer, och har förorsakat krig såsom det andra sudanesiska inbördeskriget 1983-2005.

Tillämpning av 'sharia' är mycket olika i olika kulturer, och debatt pågår om hur 'sharia' ska tillämpas i västerländska samhällen. I Storbritannien använder den muslimska skiljedomstolen (Muslim Arbitration Tribunal) sedan 1966 'sharia' för att lösa civilrättsliga tvister i familjerätt och ägandefrågor. I länder som Iran, Pakistan och Saudiarabien är 'sharia' officiell lag, medan den i många länder som Egypten utgör en källa för lagstiftningen. I vissa länder gäller 'sharia' inte dem som utövar en annan tro, och i vissa länder har tolkningen påverkats av kolonialmakternas gamla rättssystem eller av regionala traditioner såsom acceptans för hedersmord.[1]

Sekulära muslimer och icke-muslimer har framfört kritik mot föreskrifter och tolkningar som skiljer sig mycket från moderna sekulära etiska normer om mänskliga rättigheter. Det gäller bestraffningen av homosexualitet, otrohet, konvertering från islam och behandlingen av icke-muslimer. Hududstraffen är kanske de som oftast uppmärksammas men även qisas ("blodshämnd" som föreskrivs i Koranen). Hudud betyder ungefär begränsning och syftar på fem olika typer av brott som man menar att det redan finns bestämda straffsatser för och som går att finna i uppenbarelsen: (1) äktenskapsbrott/sexuella relationer utanför äktenskapet, (2) stöld, (3) rån, (4) falsk anklagelse för äktenskapsbrott, (5) berusning. Offentliga kroppsstraff som t.ex. halshuggning, stening, stympning och spöstraff, istället för frihetsstraff genom fängelse, uppfattas som obarmhärtigt av icke-muslimer och sekulära muslimer, och har också ett varierande stöd bland den muslimska befolkningen i olika länder.[1] Fängelsestraffet innebär dels en inkapacitering och dels en rehabilitering av fången till ett laglydigt socialt beteende i samhället. 'Sharias' rättvisebegrepp skiljer sig avsevärt från sekulär lag, exempelvis i synen på könsroller, och i vissa länder som praktiserar 'sharia', exempelvis Saudiarabien, behandlas inte muslimska gästarbetare likvärdigt med landets medborgare (jfr. likabehandlingsprincipen). Även om Islams införande på 600-talet i allmänhet avsevärt förbättrade kvinnans svaga ställning i flertalet arabiska stamkulturer, så kritiseras 'sharia' idag för att konservera patriarkala strukturer och leda till diskriminering och förtyck av kvinnor, eftersom döttrar ärver hälften så mycket som söner och kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att utbilda sig är begränsad i länder som praktiserar 'sharia'. Religiösa ledare har utfärdat fatwor som uppmanat till mord på islamkritiker, varför 'sharia' kritiseras för att leda till förtryck av oliktänkande och hindrande av åsiktsfrihet.

Tolkning[redigera | redigera wikitext]

Den islamiska rättsläran kallas fiqh och utgör den mänskliga uttolkningen av 'sharia', vilket görs genom att konsensus nås bland religiöst lärda. Rättsläran, fiqh, brukar delas in i två delar, usul al-fiqh och furu. Usul al-fiqh (arabiska: أصول الفقه) betyder ungefär lagens rötter och furu syftar på lagens grenar. Usul al-fiqh är läran om rättsskolorna samt metoden att tolka dem medan furu är studiet av reglernas innehåll. En expert på 'sharia', dvs. en muslimsk rättslärd, kallas faqiharabiska.

Behörigheten att tillämpa 'sharia' har traditionellt sett inte legat på nationalstaten, utan på den muslimska trosgemenskapen (umma). Religiösa bestämmelser har med andra ord hållits inom de olika religiösa samfunden. Denna maktfördelning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen, har uppfattats som en förutsättning för att det ska vara möjligt att följa olika religioner under ett och samma politiska styre. Maktfördelningen hänger i sin tur samman med en historisk situation när nationalstaten var svagare och inte hade lika övergripande kontroll av medborgarnas privata sfär som i modern tid. Parallellt med den religiösa islamiska rätten ('sharia') har det i islams historia också funnits en sekulär rätt (urf eller qanun) som inte stått i motsättning till 'sharias' fem grundläggande målsättningar, värnande om:

  1. livet
  2. förnuftet
  3. religionen
  4. egendomen
  5. fortplantningen.

Termen 'sharia' syftar i grunden på Guds vilja sådan som den nedtecknas uttryckt i Koranen och traditionen (sunna). Det finns flera tolkningar av 'sharia'. Därför är rättstraditionen inte entydig i olika frågor, utan har fått sin utformning inom olika skolor. 'Sharia' är på ett annat sätt än religionens inre, andliga dimension föränderlig utifrån omständigheterna. Länder som säger sig tillämpa 'sharia' har därför ibland skilda åsikter om vad det innebär. Idag så baseras de flesta ländernas lagstiftning i den muslimska världen på två källor:

  1. sharia
  2. lokala lagar/sedvänjor

Kombinationen av dessa kan se tämligen olika ut i olika länder och regioner. I de flesta muslimska länder används 'sharia' endast inom familjerätten, och reglerar därmed endast frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Inom andra områden används istället sekulär rätt.

Koranens roll i 'sharia'[redigera | redigera wikitext]

Muslimerna använder sig av två perspektiv för att fastställa de grundläggande lagarna som Gud, när han med sin order via ängeln Gabriel som enligt traditionen uppenbarade sig för Mohammed, gav till honom Koranens verser. Det första är Koranen eftersom den sägs vara guds egna ord. Det andra är profetens tradition (sunna), som handlar om profetens levnadssätt och som går att läsa om i haditherna.

Koranens skrifter och verser anses vara sanna och dess ”äkthet” ifrågasätts inte av muslimer. Det stora problemet med koranens innehåll är att det kan tolkas på olika sätt och dessa kan variera från person till person. Texten är alltså klar men tolkningen kan skifta vilket kan göra det svårt att tolka vilka rättigheter och straff som föreligger eller hur lagen i fråga fungerar. När det kommer till haditherna är problemet inte detsamma. Där ligger problemet snarare i att man behöver ta reda på om varje hadith kan antas komma från profeten från första början.

Totalt innehåller Koranen 6200 verser, dock är inte alla lagrelaterade. De verser som handlar direkt om lagregler är 350 totalt och de är uppdelade på följande sätt. - 140 i rituella frågor - 70 rörande giftermål, skilsmässa, arv osv. - 30 rörande brott och straff - 30 rörande medborgerliga rättigheter och - 10 som rör ekonomin (förbud mot ränta och rättigheter för arbetare till exempel)

De 350 verserna kan i sin tur tolkas olika bokstavligt. 180 av verserna är sådana där avsikten anses framgå entydigt, utan risk för feltolkningar. De resterande verserna anser man sig kunna tolka på ett ungefär. Dessa verser ställer till det vid tolkningen eftersom olika personer kan ha olika uppfattningar om hur de ska översättas.

'Sharia' i olika delar av världen[redigera | redigera wikitext]

Länder med 'sharia'. Mörkaste grönt visar att landets lagstiftning i huvudsak är baserad på 'sharia'. Ljusare grönt 'sharia' tillsammans med andra system. Ännu ljusare att 'sharia' används regionalt. Ljusaste grönt att familjelagstiftningen är baserad på 'sharia'. Röd cirkel visar planer på att införa 'sharia' eller lokala undantag.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

En 'sharia'-domstol drivs bland annat i Århus av ett lokalt muslimskt råd parallellt med det danska rättssystemet. Rådet väljer självt sina medlemmar.[2] Rådet dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder, men har ingen makt att straffa de som inte följer domstolens beslut.[2]

Nigeria[redigera | redigera wikitext]

I norra delen av Nigeria försöker den militanta islamistgruppen Boko Haram med våld införa 'sharia'-lagstiftning i hela landet och konflikten har krävt 1400 människoliv mellan 2010-2012.[3]

Saudiarabien[redigera | redigera wikitext]

I Saudiarabien baseras rättssystemet på 'sharia'. Konungen utfärdar vissa förordningar som är helt fristående från den islamiska rätten. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan konungen och de rättslärda.

I det saudiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska 'sharia'-systemen. I Saudiarabien har traditionellt sett funnits två av de fyra största sunnitiska rättskolorna, nämligen shafi'i och den texttrogna hanbali. Dessa två traditioner bevarats genom att domaren dömer utifrån den rättskola som är aktuell i området. På senare tid har dock hanbali fått en mer dominerande roll och trängt undan shafi'i. Men domarna är alltså inte bundna av hanbali-rättsskolan. Systemet är till skillnad från tidigare rättssystem, hierarkiskt i fyra nivåer av rättsinstanser.

I Saudiarabien praktiseras en strängare hudud än i traditionell 'sharia'. Detta beror dock inte så mycket på de rättslärdas inställning, de menar att hudud kan undvikas om möjlighet finns, utan snarare på domarnas frihet, där de genom tazir (möjligheten för domaren att fastställa straff genom egen bedömning) har möjlighet att utfärda domar som inbegriper hudud. Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det osmanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

Här kan man läsa om att de tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut.[4]

Iran efter 1979[redigera | redigera wikitext]

I Iran genomfördes år 1979 en shiamuslimsk islamistisk revolution. Man tror[källa behövs] att det har gjorts försök att applicera samma modell som i Saudiarabien - som dock är sunnimuslimsk monarki - där 'sharia' är den styrande rätten i hela landet och att Ulama har full makt i rättssalarna. Hur som helst gick det inte igenom utan situationen i post-revolutionära Iran kan beskrivas som en tvådelad maktfördelning. På ena sidan har de behållit de etablerade institutionerna från Shahens regim, det vill säga ett parlament, en president som ersätter Saha och ett rättssystem som är baserat på lagar utfärdade av parlamentet. På andra sidan av den tvådelade maktfördelningen skapades andra institutioner som skulle skydda idealet och kämpa mot fienderna till revolutionen.

Sen 1979 har situationen i Iran varit likadan. Det har rådit rivalitet och konflikter mellan de vanliga och ovanliga institutionerna. För att upprätthålla idealen från revolutionen tillkom två andra parter i det politiska systemet. Det ena var Shura-ye negahban - ”Väktarrådet” - som var sammansatt av religiösa lärda. Dessa lärda personer hade makten att ta beslut antingen från ett parlament eller från presidenten och det fick avgöra om deras beslut höll sig till islamiska principer. Deras konsul hade fullständiga rättigheter, vilket betydde att alla beslut från parlamentet skulle gå genom konsulatet och godkännas innan de togs bruk.

Det andra elementet som kom till var den rättslärda (faqih), en ensam ledare. Den här institutionen grundades på kärnan av Khomeinis samhällsteori av velayat-e faqih så den var anpassad efter hans begär och hans tid. De rättslärdas uppgift var att bara ingripa när det var nödvändigt och det var helt oberoende av Väktarrådets beslut. Han har makten att ingripa hur han vill på eget beslut, han står alltså inte till svars för någon när det gäller hans beslut.

Tack vore de rättslärdas makt minskades konsulatets roll mer och mer, men den stora förändringen kom 1988. Då hade en konflikt trappats upp mellan parlamentet och konsulatet. Konsulatet ansåg att parlamentet slängde över för många ärenden, så det hann inte med alla. De rättslärda ökade statens makt (parlamentet) genom att ge dem, när det är nödvändig full makt att ta vilket beslut de vill även om det skulle krocka med den islamiska rätten ('sharia').

Detta gav konsulatet mycket mindre makt men för att jämna ut det för båda parter infördes ännu en institution. Dessa skulle ha absolut sista ordet i varje beslut och största delen av dess medlemmar var valda av presidenten.

Somalia[redigera | redigera wikitext]

Den islamiska rätten ('sharia') tillämpas alltsedan 2009[5] i Somalia [6].

Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

I Storbritannien finns 'sharia'-domstolar dit tusentals muslimer går varje år för att lösa civilrättsliga mål angående affärstvister, familjetvister och äktenskapstvister. Dessa informella tribunaler har ingen laglig makt att genomdriva sina beslut och deras skiljedomar följs på frivillig basis av parterna.[7] Vissa grupper såsom Iranian and Kurdish Women's Rights Organisation (IKWRO) hävdar att dessa tribunaler diskriminerar mot kvinnor eftersom de domineras av män och ofta dömer till mäns fördel.[7] Enligt en rapport från år 2009 skriver tankesmedjan Civitas att det finns upp till 85 'sharia'-domstolar i Storbritannien.[8] Förespråkare hävdar att muslimer har rätt till detta undantag ifrån principen allas likhet inför lagen eftersom ortodoxa judar redan hade ett undantag för Beth din-tribunaler sedan tidigare. Motståndare som bland annat Baroness Cox hävdar att shariadomstolar inte likabehandlar kvinnor och homosexuella (jfr. likabehandlingsprincipen), att kvinnor löper större risk att pressas att följa skiljedomarna fastän medverkan påstås vara frivillig, samt att tribunalerna ibland i dömer mål som är straffrättsliga och därmed överskrider sin behörighet.[8][9]

Sudan[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från både Iran och Saudiarabien har Sudan haft spår av islamsk rätt ('sharia') redan så tidigt som på 1500-talet. Men det var inte förrän mycket senare som lärda qadis kom in i landet, de fanns i början bara runt de stora städerna. Sudans förändring till 'sharia' skedde genom en militärkupp 1989.

På landsbygden där 'sharia' inte riktigt nått ut användes egna lagar men det fanns undantag. Om en egen lag inte hade svar i ett visst ärende eller en konflikt vände man sig till 'sharia' för utfyllnad. Det betydde att 'sharia' fanns där i skuggan av de lokala lagarna, dock var den ingen styrande lag.

Före militärkuppen 1989 hade osmanska egyptier tagit över norra delar av Sudan redan så tidigt som 1821. Dessa förde hanifitiska lagar med sig och under hela den ”turkiska” eran var hanafi den gällande stadslagen. Det var den här typen av lagar som folket på landsbygden stötte på. Dock så spelade 'sharia' mest roll när det gällde familjrätten. Det skedde ännu en förändring i Sudan mellan 1885-98 då landets styrdes av Mahadi-rörelsen som såg sig som revolutionärer. Mahadi lyckades tillämpa 'sharia' i så gott som alla regioner i landet, tolkat genom honom.

1898 lyckades brittiska trupper störta Mahadi-rörelsen. Då ändrades lagarna än en gång i Sudan. Britterna använde sig av en ”anglo-muslimsk” lagstiftning när det kom till brott och straff. Systemet hade utvecklats i Indien och var grundat på brittiska lagar men anpassat till muslimska principer. Detta ledde till att den fullständiga 'sharia'-baserade rätten inte fick mycket utrymme utan begränsades till att styra över frågor gällande äktenskap, skilsmässa, ansvar för omyndiga, donationer och arv. 'Sharia' kunde få gälla i frågor utanför de ovannämnda om båda parter var överens om det. Andra fall och frågor var bestämda av brittiska domstolar som inte följde någon specifik lagkod utan baserades sina beslut på "vett och etik" samt "rättsvisa".

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige har inte någon skiljedomstol som baseras på 'sharia', till skillnad från Danmark och Storbritannien. 'Sharia' har vid några tillfällen tillämpats i svenska domstolar i de fall där parterna enligt den svenska internationella privaträtten har anknytning till en nationalstat som tillämpar islamisk rätt. I ett mål avgjort av Hovrätten över Skåne och Blekinge om underhållsbidrag och mohar (brudpenning) till en make bosatt i Israel har detta prövats enligt lagen i Israel, eftersom den underhållsberättigade hade hemvist där. I detta fall skedde prövningen enligt 1917 års osmanska familjelagstiftning (Ottoman Family Law), som ansågs gälla för muslimska trosbekännare i Israel.

"Hovrätten har ansett att det finns övervägande skäl att i fråga om underhållsbidrag till make tillämpa lagen i det land där den underhållsberättigade maken har hemvist."

En sådan regel har den fördelen att underhållsfrågan i princip alltid bedöms med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i den staten. Regeln är också lättillämpad och den kan utan olägenhet användas även i det fallet då inte någon av makarna längre bor kvar i den stat där de senast haft gemensamt hemvist. Av hovrättens ställningstagande följer att israelisk lag skall tillämpas på underhållsfrågan. Med hänsyn till vad som framkommit om institutet mohar har samma lagval gjorts i denna fråga.

Den omständigheten att mohar är ett så kallat typfrämmande rättsinstitut har inte hindrat svensk domstol att tillämpa institutet utan hinder av reglerna om ordre public.[10]

I ett annat mål har Hovrätten för Västra Sverige, beroende på parternas anknytning till staten Iran, där båda parterna hade medborgarskap och på hur äktenskapet ingåtts, funnit att iransk rätt skulle tillämpas i fråga om mahr (brudpenning).[11]

Sharia och apostasi[redigera | redigera wikitext]

Enligt 'sharia' är det dödsstraff på "avfällighet" (apostasi), att avvika från ett rättroget muslimskt liv. Detta kan exempelvis inbegripa ateism, konvertering till annan religion (vissa islamiska sekter räknas dit) att uttrycka hädelse mot Koranen eller Muhammed och hans familj eller att förkunna att något som enligt 'sharia' är förbjudet (haram) skulle vara tillåtet (halal), dvs. "uppmuntran till synd". Vissa muslimska lärda har dock kritiserat tillämpningen av dödsstraff för avfall. Minderåriga, och ibland kvinnor, kan undantas från dödsstraffet. Tillämpningen av apostasilagen gör att alla är tvungna att följa islam, eftersom det enligt islamisk praxis är fadern som väljer religion åt det nyfödda barnet genom att man viskar shahadan i barnets öra och därmed upptas i den muslimska trosgemenskapen (umma). I praktiken är det även familjens ansvar att se till att en "avfallen" kommer till "rätt väg" eller bestraffas om det inte sker.

Sharia och banktransaktioner[redigera | redigera wikitext]

Koranen förbjuder uttryckligen riba (surah 2:225-9), ett omdiskuterat uttryck som med tiden har kommit att innebära en ekonomisk ränta eller ocker. I realiteten hamnar det i samma kontext som spel och dobbel, men även ett förbud mot andra ekonomiska risktaganden, däribland diskuteras försäkringar som ytterligare ett ekonomiskt risktagande. Detta har lett till en unik struktur hos islamiskt bankväsende. Med tiden har tre grundläggande tillvägagångssätt utvecklats:

  • Mudaraba – Banken och kunden skapar tillsammans en investering där banken bidrar med kapital medan kunden bidrar med arbetskraft och kompetens. Efter en på förhand förutbestämd period så kommer kund och bank att dela på investeringens vinst från perioden. Därefter kommer kunden att ta över hela investeringen och hela vinsten.
  • Musharaka – Liknar ovanstående med skillnaden att banken tillsammans med kunden satsar en bestämd summa pengar och tar ut vinst från investeringen efter en förutbestämd procentandel parterna emellan.
  • Marabaha – Kanske den mest teologiskt innovativa lösningen. Bank och kund ingår då i ett handelskontrakt mellan två parter, aqd, där banken köper en vara av kunden för en summa pengar som banken bestämt. En tid senare köper kunden tillbaka samma vara men för ett högre pris. På så vis får kunden tillgång till en summa pengar under en bestämd tid men som sedan skall betalas tillbaka med en viss ökning senare.

Liknande tankesätt finns även i hur bankerna drivs inom vissa länder. Det finns till exempel fall där kunden inte startar ett konto hos banken för att enbart förvara pengarna och få ut ränta på dessa pengar (såsom det sker i bl.a. Sverige), istället investerar kunden sin summa pengar i banken och får ut en andel av bankens årliga vinst (jfr. svenska JAK Medlemsbank, Banken lånar ut pengar utan att kräva ränta. För att täcka bankens kostnader tillkommer administrativa avgifter).

Sharia under den moderna perioden[redigera | redigera wikitext]

De stora förändringar som ägde rum inom den muslimska världen efter 1800-talet påverkade islamisk rätt på två märkbara sätt. Det ena sättet var att rollen 'sharia' hade minskades för att ge europeiska modeller större utrymme. Sedan var det andra sättet helt tvärtom, man ville öka 'sharias' roll genom att modernisera rätten och ge betydligt mer utrymme till ijtihad.

I perioden efter 1800-talet och under 1900-talet skedde massiva förändringar i de flesta muslimska länder. Flera regeringar kom att domineras från västländerna och förändringen i själva rättens sammanhang utvecklades fram och det blev inte en hastig förändring. När västländerna kom och koloniserade muslimska länder ansåg de att västerländska moderna lagar, seder och bruk skulle gälla även i kolonierna. Men istället för att påtvinga en hastig förändring lät de införandet ske långsamt, dock fick arabstaterna redan från början anpassa sig till mindre lagändringar direkt. De nya erövrarna såg ingen inspiration i att ha kvar 'sharia', den fyllde ingen funktion för dem; därav ville de ge det religiösa systemet så lite inflytande som möjligt. Deras strategi var att införa lite av det nya hela tiden och göra så att de gamla regelsystemen fasades ut allt eftersom folket i landet utvecklades och moderniserades.

Det fanns stora svårigheter när man försökte anpassa de västerländska rättssystemen till 'sharia', eller vid försöken att smälta ihop dem. Problem låg i att använda 'sharia' som lag i ett modernt samhälle med ett västerländskt rättssystem. De västerländska rättssystemen innehåller tre nivåer.

  • Nationell rätt: Lagar med denna beteckning är giltiga inom landets gränser, och den är den vanligaste lagtypen. Den gäller alla som rör sig inom gränsen. Även de som kommer in i landet måste följa nationell rätt.
  • Internationell rätt: Det kan gälla konventioner och traktater som är bindande mellan nationalstater som befinner sig i ett visst samarbete. Konventioner och traktater är bindande mellan nationalstater eller internationella organisationer som t.ex. Europeiska Unionen (EU). Europeiska Unionens förordningar har direkt effekt i medlemsstaterna.
  • Naturrätt: Naturrätten består av universellt bindande normativa rättsprinciper som direkt anses gälla i varje civiliserat samhälle. Det är den nationella lagstiftande församlingen som har till uppgift att se till att de nationella lagarna står i överensstämmelse med naturrätten.

Om man ser till olika definitioner om vad en lag kan vara så passar inte 'sharia' in under något av dessa tre alternativ. 'Sharia' är ingen nationell rätt, då den inte begränsar sig till någon nationalstats territorium. Den gäller inte alla människor förutom den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen), och det råder skillnad från rättskola till rättskola. Det visar på att 'sharia' inte är beroende av nationella territoriella statsgränser, samt att det finns skillnader även mellan olika muslimska samhällen. Det är svårt att sätta 'sharia' i ett internationellt rättssystem, då 'sharia' inte bygger på mellanstatliga konventioner och traktater av något slag och en naturrätt är helt uteslutet, då 'sharia' gäller bara den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen).

Detta har gjort det svårt att anpassa 'sharia' i en värld dominerad av romersk rättsligt grundade västerländska rättssystem. För att kunna lösa upp motsättningen mellan nationalstatens rätt och 'sharia', behövdes en förändring i tillämpningen av 'sharia'. Först visste man inte om man skulle göra 'sharia' till en nationell rätt, men som endast gällde den muslimska befolkningen i landet (jfr. likabehandlingsprincipen), eller om man skulle göra den till en naturrätt som gällde alla muslimer i den muslimska trosgemenskapen (umma). Om den skulle göras till en universellt tillämplig naturrätt, så behövdes det fortfarande variationer beroende på vilken nationalstat, det gällde och hur förhållanden var där. Det var svårt att hitta en anpassning för 'sharia'; hur, var, när och för vem den skulle gälla för, samtidigt som den skulle passa in i någon av de västerländska definitionerna på ett rättssystem.

En lösning på denna motsättning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen (umma), skulle kunna vara maktfördelning av den dömande makten i två delar. En del där 'sharia' hade full kontroll med traditionella regler, där skulle det finnas separata 'sharia'-rättsalar och domare (jfr. likabehandlingsprincipen). På andra sidan skulle nationalstaten fortfarande ha full kontroll på det mesta och 'sharia' fick det ”övriga”. Det som lämnades till 'sharia' var familj och personliga ärenden, som i sin tur tolkades som ”utanför lagen” av västerländsk domstol (jfr. likabehandlingsprincipen).

Förändringar inom rättssystemet[redigera | redigera wikitext]

De västerländska rättssystemen har två invändningar mot den klassiska 'sharia'-domstolen. För det första så saknas det processrättsliga regleringar av 'sharia'-domstolens behörigheter. Dessutom är 'sharia'-domstolens domar inte överklagbara. Att ge så mycket makt till en enskild ensamdomare är orimligt enligt det västerländska, demokratiska synsättet. För det andra så är problemet med 'sharia' att den som skulle dömas fråntogs rätten till ett juridiskt ombud, och var istället hänvisad till att ensam föra sin egen talan i rättegången, utan ombud omedveten om sina rättigheter.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Attitydundersökningen The world’s muslims: religion, politics and society, genomfördes under åren 2008–12 i 39 länder där minst 65% av befolkningen är muslimer i Afrika, Asien och Europa. Studien refereras i Åsikter i den muslimska världen, Forskning och framsteg, juli 2013.
  2. ^ [a b] Jacob Haislund Rasmussen (15 okt 2013). ”Akkari: Magtfuld kreds dømmer efter sharialov”. Jyllands-Posten. http://jyllands-posten.dk/aarhus/ECE6097538/akkari-gellerup-har-sharia-domstole/. Läst 15 oktober 2013. 
  3. ^ Nigeria's Maiduguri shaken by 'Boko Haram' blasts”. BBC News - Africa. 16 October 2012. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-19958107. Läst 2 november 2012. 
  4. ^ Den mäktige domarens (stormuftin Abdul Aziz al-Sheikhs) beslut http://www.barometern.se/nyheter/TT_utrikes/stormufti-godkanner-barnaktenskap(1087860).gm
  5. ^ ”Somali leader agrees Sharia law”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7916937.stm. 
  6. ^ Mohamed, Mohamed. ”Somali justice - Islamist-style”. BBC Somali Service. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/8057179.stm. Läst 14 april 2012. 
  7. ^ [a b] Talwar, Divya. ”Growing use of Sharia by UK Muslims”. BBC Asian Network. BBC. http://www.bbc.co.uk/news/uk-16522447. Läst 7 maj 2012. 
  8. ^ [a b] Andy McSmith (Tuesday 30 June 2009). ”The Big Question: How do Britain's sharia courts work, and are they a good thing?”. The Independent. http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/the-big-question-how-do-britains-sharia-courts-work-and-are-they-a-good-thing-1724486.html. Läst 7 maj 2012. 
  9. ^ Jonathan Wynne-Jones (07 Aug 2011). ”Sharia: a law unto itself?”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/8686504/Sharia-a-law-unto-itself.html. Läst 30 maj 2012. 
  10. ^ Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-04 https://lagen.nu/dom/rh/1993:116
  11. ^ Hovrättens för Västra Sverige dom 2004-11-22 https://lagen.nu/dom/rh/2005:66

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bogdan, Michael & Patrik Lindskoug (red), Författningssamling i internationell privat- och processrätt, 3 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2013 (246 s) ISBN 978-91-39-20651-4
  • Bogdan, Michael, 'Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol', Svensk Juristtidning 1993 s. 597
  • Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 150, Norstedts juridik, Stockholm 2003 (231 s) ISBN 91-39-20330-1
  • Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 146, Norstedts juridik, Stockholm 2014 (344 s) ISBN 978-9-13920-660-6
  • Coulson, Noel J, A History of Islamic Law, Edinburgh University Press, Edinburgh 1964 (264 p)
  • Dahlén, Ashk P, Islamic law, epistemology and modernity. Legal philosophy in contemporary Iran, Routledge, London 2003 (412 p) ISBN 978-0-415-94529-5
  • Dufwa, Bill W, 'Det västerländska rättsarvet under österländskt inflytande. Algerisk skadeståndsrätt', Svensk Juristtidning 1986 s 338-360 (43 s)
  • Hallaq, Wael B, An Introduction to Islamic Law, Cambridge University Press, Cambridge 2009 (206 p) ISBN 978-0-52167-873-5
  • Hedin, Christer, Islam och västerlandet. Möten, myter och motsättningar, Dialogos, Stockholm 2006 (173 s) ISBN 91-7504-185-5
  • Hjärpe, Jan, Islamismer. Politisk-religiösa rörelser i den muslimska världen, Gleerup, Malmö 2010 (205 s) ISBN 978-91-40-66412-9
  • Hjärpe, Jan, Politisk islam, Studier i muslimsk fundamentalism, 2 uppl, Skeab, Stockholm 1983 (165 s) ISBN 91-526-1070-5
  • Hjärpe, Jan, Sharīʾa. Gudomlig lag i en värld av förändring, 2 uppl, Studentlitteratur, Lund 2014 (194 s) ISBN 978-9-14409-651-3
  • Johnson, Bo, Islamisk rätt. Studier i den islamitiska rätts- och samhällsordningen, Liber, Stockholm 1975 (182 s) ISBN 91-38-02381-4
  • Jänterä Jareborg, Maarit & Mats Kumlien (red), Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle - rättshistoriskt och komparativt. Vänbok till Rolf Nygren, De lege årsbok, Iustus, Uppsala 2011 (436 s) ISBN 978-9-17678-802-8
  • Nordberg, Michael, Profetens folk. Stat, samhälle och kultur i islam under tusen år, Tiden, Stockholm 1988 (418 s) ISBN 91-550-3164-1
  • Sayed, Mosa, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie, Skrifter från Juridiska fakulteten i Uppsala nr 113, Iustus, Uppsala 2009 (421 s) ISBN 91-7678-741-9
  • Schacht, Joseph, An Introduction to Islamic Law, Oxford University Press, Oxford 1964 (304 p)
  • Schacht, Joseph, The Origins of Muhammadan Jurisprudence. Oxford University Press, Oxford 1950 (348 p)
  • Schiratzki, Johanna, Muslimsk familjerätt i svenskt perspektiv, 2 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2001 (155 s) ISBN 91-39-10534-2