Sharia

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sharialagar)
Hoppa till: navigering, sök

Sharia (arabiska: شريعة Šarīʿah) betyder "vägen till vattenkällan" eller "lagen av Gud" och är ett begrepp inom islam som avser att beskriva den gudomliga välviljan.

Sharia är en idé om en gudomlig lag, och dess tolkning fiqh utgör konkreta lagar och normer. Dessa stöder sig på föreskrifter i 350 verser i Koranen (Muhammeds uppenbarelse), samt på exempel ur Muhammeds sunna, som återfinnes i haditherna. Sharia vänder sig till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos och liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen (se halacha).

Reglerna omfattar:

  • plikter inför Gud ibadat, som behandlar personliga frågor som till exempel klädsel, hygien, kost, bönen och gudstjänstlivet.
  • transaktioner mellan människor muamalat, som rör samhälleliga föreskrifter om kriminalitet, politik, ägande och giftermål, samt regler för hur icke-muslimer ska behandlas i muslimska områden, vid krig och konflikter.

Införandet av sharia är ett mål för islamistiska rörelser i många samhällen, med argument som att plikter att utöva religion och de stränga straffen förväntas minska kriminalitet, korruption och regimers förtryck, och ge ett rättvist samhällssystem såsom rättvisebegreppet definieras inom Islam. En tydlig majoritet av muslimer i muslimskt dominerade länder är positivt inställda till sharia, men inställningen till hur sharia ska tolkas varierar.[1] Försök att införa sharia i olika länder har emellertid åtföljts av konflikter med befolkningsgrupper som utövar andra religioner såväl som med sekulära och liberala muslimer, och har förorsakat krig såsom det andra sudanesiska inbördeskriget 1983-2005.

Tillämpning av sharia är mycket olika i olika kulturer, och debatt pågår om hur sharia ska tillämpas i västerländska samhällen. I Storbritannien använder den muslimska skiljedomstolen (Muslim Arbitration Tribunal) sedan 1966 sharia för att lösa civilrättsliga tvister i familjerätt och ägandefrågor. I länder som Iran och Saudiarabien är sharia officiell lag, medan den i något mer sekulariserade länder som Egypten utgör en källa för lagstiftningen. I vissa länder gäller sharia inte dem som utövar en annan tro, och i vissa länder har tolkningen påverkats av kolonialmakternas gamla rättssystem eller av regionala traditioner såsom acceptans för hedersmord.[1]

I västvärlden har kritik mot föreskrifter och tolkningar som skiljer sig mycket från moderna västerländska etiska normer om mänskliga rättigheter kommit i förgrunden. Det gäller bestraffningen av homosexualitet, otrohet och konvertering från islam. Hududstraffen är kanske de som oftast uppmärksammas i västvärlden. Hudud betyder ungefär begränsning och syftar på fem olika typer av brott som man menar att det redan finns bestämda straffsatser för och som går att finna i uppenbarelsen: (1) äktenskapsbrott/sexuella relationer utanför äktenskapet, (2) stöld, (3) rån, (4) falsk anklagelse för äktenskapsbrott, (5) berusning. Offentliga avrättningar, stening, stympning och piskstraff istället för fängelsestraff uppfattas som obarmhärtigt i västvärlden, och har också ett varierande stöd bland den muslimska befolkningen i olika länder.[1] Sharias rättvisebegrepp skiljer sig avsevärt från sekulär lag, exempelvis i synen på könsroller, och i vissa länder som praktiserar sharia, exempelvis Saudiarabien, behandlas inte muslimska gästarbetare likvärdigt med landets medborgare. Även om Islams införande på 600-talet i allmänhet avsevärt förbättrade kvinnans svaga ställning i flertalet arabiska stamkulturer, så kritiseras sharia idag för att konservera patriarkala strukturer och leda till diskriminering och förtyck av kvinnor eftersom döttrar ärver hälften så mycket som söner, och kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att utbilda sig är begränsad i länder som praktiserar Sharia. Religiösa ledare har utfärdat fatwor som uppmanat till mord på islamkritiker, varför sharia kritiseras för att leda till förtryck av oliktänkande och hindrande av åsiktsfrihet.

Tolkning[redigera | redigera wikitext]

Den islamiska rättsvetenskapen kallas fiqh och utgör den mänskliga uttolkningen av sharia, vilket görs genom att koncensus nås bland religiöst lärda. Rättsvetenskapen, fiqh, brukar delas in i två delar, usul al-fiqh och furu. Usul al-fiqh (arabiska: أصول الفقه) betyder ungefär lagens rötter och furu syftar på lagens grenar. Usul al-fiqh är läran om rättsskolorna samt metoden att tolka dem medan furu är studiet av reglernas innehåll. En expert på sharia, dvs. en muslimsk rättslärd, kallas faqiharabiska.

Befogenheten att tillämpa sharia har traditionellt sett inte legat på staten, utan på den muslimska trosgemenskapen. Religiösa bestämmelser har med andra ord hållits inom de olika religiösa samfunden. Denna tvådelade juridiska modell har uppfattats som en förutsättning för att det ska vara möjligt att följa olika religioner under ett och samma politiska styre. Den juridiska tudelningen hänger i sin tur samman med en historisk situation när staten var svagare och inte hade lika övergripande kontroll av medborgarnas privata sfär som i modern tid. Parallellt med den religiösa lagen – sharia – har det i islams historia också funnits en sekulär lag (urf eller qanun) som inte stått i motsättning till sharias fem grundläggande målsättningar, värnande om:

  1. livet
  2. förnuftet
  3. religionen
  4. egendomen
  5. fortplantningen.

Begreppet sharia syftar i grunden på Guds vilja sådan som den nedtecknas uttryckt i Koranen och sunna. Det finns flera tolkningar av sharia. Därför är rättstraditionen inte entydig i olika frågor, utan har fått sin utformning inom olika skolor. Sharia är på ett annat sätt än religionens inre, andliga dimension föränderlig utifrån omständigheterna. Länder som säger sig tillämpa sharia har därför ibland skilda åsikter om vad det innebär. Idag så baseras de flesta ländernas lagstiftning i den muslimska världen på två källor:

  1. Sharia
  2. Lokala lagar/sedvänjor

Kombinationen av dessa kan se tämligen olika ut i olika länder och regioner. I de flesta muslimska länder används sharia endast inom familjerätten, och reglerar därmed endast frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Inom andra juridiska områden används istället sekulära lagar.

Koranens roll i sharia[redigera | redigera wikitext]

Muslimerna använder sig av två perspektiv för att fastställa de grundläggande lagarna som Gud, när han med sin order via ängeln Gabriel som enligt traditionen uppenbarade sig för Mohammed, gav till honom Koranens verser. Det första är Koranen eftersom den sägs vara guds egna ord. Det andra är profetens sunna, som handlar om profetens levnadssätt och som går att läsa om i haditherna.

Koranens skrifter och verser anses vara sanna och dess ”äkthet” ifrågasätts inte av muslimer. Det stora problemet med koranens innehåll är att det kan tolkas på olika sätt och dessa kan variera från person till person. Texten är alltså klar men tolkningen kan skifta vilket kan göra det svårt att tolka vilka rättigheter och straff som föreligger eller hur lagen i fråga fungerar. När det kommer till haditerna är problemet inte detsamma. Där ligger problemet snarare i att man behöver ta reda på om varje hadith kan antas komma från profeten från första början.

Totalt innehåller Koranen 6200 verser, dock är inte alla lagrelaterade. De verser som handlar direkt om lagregler är 350 totalt och de är uppdelade på följande sätt. - 140 i rituella frågor - 70 rörande giftermål, skilsmässa, arv osv. - 30 rörande brott och straff - 30 rörande medborgliga rättigheter och - 10 som rör ekonomin (förbud mot ränta och rättigheter för arbetare till exempel)

De 350 verserna kan i sin tur tolkas olika bokstavligt. 180 av verserna är sådana där avsikten anses framgå entydigt, utan risk för feltolkningar. De resterande verserna anser man sig kunna tolka på ett ungefär. Dessa verser ställer till det vid tolkningen eftersom olika personer kan ha olika uppfattningar om hur de ska översättas.

Sharia i olika delar av världen[redigera | redigera wikitext]

Länder med sharia. Mörkaste grönt visar att landets lagstiftning i huvudsak är baserad på sharia. Ljusare grönt sharia tillsammans med andra system. Ännu ljusare att sharia används regionalt. Ljusaste grönt att familjelagstiftningen är baserad på sharia. Röd cirkel visar planer på att införa sharia eller lokala undantag.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

En shariadomstol drivs bland annat i Århus av ett lokalt muslimskt råd parallellt med det danska rättssystemet. Rådet väljer självt sina medlemmar.[2] Rådet dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder, men har ingen makt att straffa de som inte föjler domstolens beslut.[2]

Nigeria[redigera | redigera wikitext]

I norra delen av Nigeria försöker den militanta islamistgruppen Boko Haram med våld införa sharialagstiftning i hela landet och konflikten har krävt 1400 människoliv mellan 2010-2012.[3]

Saudiarabien[redigera | redigera wikitext]

Idag är det endast Saudiarabien som säger sig helt basera rättssystemet på sharia.[källa behövs] Monarken, för närvarande kung Abdullah bin Abdul Aziz, utfärdar vissa förordningar som är helt fristående från rättssystemet. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan kungen och de rättslärda.

I det saudiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska shariasystemen. I Saudiarabien har traditionellt sett funnits två av de fyra största sunnitiska rättskolorna, nämligen shafi'i och den texttrogna hanbali. Dessa två traditioner bevarats genom att domaren dömer utifrån den rättskola som är aktuell i området. På senare tid har dock hanbali fått en mer dominerande roll och trängt undan shafi'i. Men domarna är alltså inte bundna av hanbali-rättsskolan. Systemet är till skillnad från tidigare rättssystem hierarkiskt i fyra nivåer av rättsinstanser.

I Saudiarabien praktiseras en strängare hudud än i traditionell sharia. Detta beror dock inte så mycket på de rättslärdas inställning, de menar att hudud kan undvikas om möjlighet finns, utan snarare på domarnas frihet, där de genom tazir (möjligheten för domaren att fastställa straff genom egen bedömning) har möjlighet att utfärda domar som inbegriper hudud. Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det osmanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

Här kan man läsa om att de tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut.[4]

Iran efter 1979[redigera | redigera wikitext]

I Iran genomfördes år 1979 en islamistisk revolution. Man tror att det har gjorts försök att applicera samma modell som i Saudiarabien där sharia är den styrande lagen i hela landet och att Ulama har full makt i rättsalarna. Hur som helst gick det inte igenom utan situationen i post-revolutionära Iran kan beskrivas som en tvådelad rättsmakt. På ena sidan har de behållit de etablerade institutionerna från Shahens regim, det vill säga ett parlament, en president som ersätter Saha och ett rättssystem som är baserat på lagar utfärdade av parlamentet. På andra sidan av den tvådelade rättsmakten skapades andra institutioner som skulle skydda idealet och kämpa mot fienderna till revolutionen.

Sen 1979 har situationen i Iran varit likadan. Det har rådit rivalitet och konflikter mellan de vanliga och ovanliga institutionerna. För att upprätthålla idealen från revolutionen tillkom två andra parter i det politiska systemet. Det ena var Shura-ye negahban - ”Väktarrådet” - som var sammansatt av religiösa lärda. Dessa lärda personer hade makten att ta beslut antingen från ett parlament eller från presidenten och det fick avgöra om deras beslut höll sig till islamiska principer. Deras konsul hade fullständiga rättigheter, vilket betydde att alla beslut från parlamentet skulle gå genom konsulatet och godkännas innan de togs bruk.

Det andra elementet som kom till var juristen (faqih), en ensam ledare. Den här institutionen grundades på kärnan av Khomeinis samhällsteori av velayat-e faqih så den var anpassad efter hans begär och hans tid. Juristernas uppgift var att bara ingripa när det var nödvändigt och det var helt oberoende av Väktarrådets beslut. Han har makten att ingripa hur han vill på eget beslut, han står alltså inte till svars för någon när det gäller hans beslut.

Tack vore juristens makt minskades konsulatets roll mer och mer, men den stora förändringen kom 1988. Då hade en konflikt trappats upp mellan parlamentet och konsulatet. Konsulatet ansåg att parlamentet slängde över för många ärenden, så det hann inte med alla. Juristen ökade statens makt (parlamentet) genom att ge dem, när det är nödvändig full makt att ta vilket beslut de vill även om det skulle krocka med lagarna i sharia.

Detta gav konsulatet mycket mindre makt men för att jämna ut det för båda parter infördes ännu en institution. Dessa skulle ha absolut sista ordet i varje beslut och största delen av dess medlemmar var valda av presidenten.

Somalia[redigera | redigera wikitext]

Sharia tillämpas alltsedan 2009[5] i Somalia [6].

Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

I Storbritannien finns shariadomstolar dit tusentals muslimer går varje år för att lösa civilrättsliga mål angående affärstvister, familjetvister och äktenskapstvister. Dessa informella tribunaler har ingen laglig makt att genomdriva sina beslut och deras skiljedomar följs på frivillig basis av parterna.[7] Vissa grupper såsom Iranian and Kurdish Women's Rights Organisation (IKWRO) hävdar att dessa tribunaler diskriminerar mot kvinnor eftersom de domineras av män och ofta dömer till mäns fördel.[7] Enligt en rapport från år 2009 skriver tankesmedjan Civitas att det finns upp till 85 shariadomstolar i Storbritannien.[8] Förespråkare hävdar att muslimer har rätt till detta undantag ifrån principen allas likhet inför lagen eftersom ortodoxa judar redan hade ett undantag för Beth din-tribunaler sedan tidigare. Motståndare som bland annat Baroness Cox hävdar att shariadomstolar inte likabehandlar kvinnor och homosexuella, att kvinnor löper större risk att pressas att följa skiljedomarna fastän medverkan påstås vara frivillig, samt att tribunalerna ibland i dömer mål som är straffrättsliga och därmed överskrider sina befogenheter.[8][9]

Sudan[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från både Iran och Saudiarabien har Sudan haft spår av islamsk rätt redan så tidigt som på 1500-talet. Men det var inte förrän mycket senare som lärda qadis kom in i landet, de fanns i början bara runt de stora städerna. Sudans förändring till Sharia skedde genom en militärkupp 1989.

På landsbygden där sharia inte riktigt nått ut användes egna lagar men det fanns undantag. Om en egen lag inte hade svar i ett visst ärende eller en konflikt vände man sig till sharia för komplettering. Det betydde att sharia fanns där i skuggan av de lokala lagarna, dock var den ingen styrande lag.

Före militärkuppen 1989 hade osmanska egyptier tagit över norra delar av Sudan redan så tidigt som 1821. Dessa förde hanifitiska lagar med sig och under hela den ”turkiska” eran var hanafi den gällande stadslagen. Det var den här typen av lagar som folket på landbygden stötte på. Dock så spelade sharia mest roll när det gällde familj och personliga lagar. Det skedde ännu en förändring i Sudan mellan 1885-98 då landets styrdes av Mahadi-rörelsen som såg sig som revolutionärer. Mahadi lyckades tillämpa sharia i så gott som alla regioner i landet, tolkat genom honom.

1898 lyckades brittiska trupper störta Mahadi-rörelsen. Då ändrades lagarna än en gång i Sudan. Britterna använde sig av en ”anglo-muslimsk” lagstiftning när det kom till brott och straff. Systemet hade utvecklats i Indien och var grundat på brittiska lagar men anpassat till muslimska principer. Detta ledde till att den fullständiga sharia-baserade rätten inte fick mycket utrymme utan begränsades till att styra över frågor gällande äktenskap, skilsmässa, ansvar för omyndiga, donationer och arv. Sharia kunde få gälla i frågor utanför de ovannämnda om båda parter var överens om det. Andra fall och frågor var bestämda av brittiska domstolar som inte följde någon specifik lagkod utan baserades sina beslut på "vett och etik" samt "rättsvisa".

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sharia har vid några tillfällen tillämpats i Sverige i fall där parterna har anknytning till islamisk rätt. I ett mål avgjort av Hovrätten över Skåne och Blekinge om underhållsbidrag och mohar (brudpenning) till en make bosatt i Israel har detta prövats enligt lagen i Israel, eftersom den underhållsberättigade hade hemvist där. I detta fall skedde prövningen enligt 1917 års osmanska familjelagstiftning (Ottoman Family Law), som ansågs gälla för muslimska trosbekännare i Israel.

"Hovrätten har ansett att det finns övervägande skäl att i fråga om underhållsbidrag till make tillämpa lagen i det land där den underhållsberättigade maken har hemvist."

En sådan regel har den fördelen att underhållsfrågan i princip alltid bedöms med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet. Regeln är också lättillämpad och den kan utan olägenhet användas även i det fallet då inte någon av makarna längre bor kvar i det land där de senast haft gemensamt hemvist. Av hovrättens ställningstagande följer att israelisk lag skall tillämpas på underhållsfrågan. Med hänsyn till vad som framkommit om institutet mohar har samma lagval gjorts i denna fråga.

Den omständigheten att mohar är ett så kallat typfrämmande rättsinstitut har inte hindrat svensk domstol att tillämpa institutet utan hinder av reglerna om ordre public.[10]

I ett annat mål har Hovrätten för Västra Sverige, beroende på parternas anknytning till Iran, där båda parterna hade medborgarskap och på hur äktenskapet ingåtts, funnit att iransk rätt skulle tillämpas i fråga om mahr (brudpenning).[11]

Sharia och apostasi[redigera | redigera wikitext]

Enligt sharia är det dödsstraff på "avfällighet"(apostasi), att avvika från ett rättroget muslimskt liv. Detta kan exempelvis inbegripa ateism, konvertering till annan religion (vissa islamiska sekter räknas dit) att uttrycka hädelse mot Koranen eller Muhammed och hans familj eller att förkunna att något enligt sharia förbjudet (haram) skulle vara tillåtet (halal), dvs. "uppmuntran till synd". Vissa muslimska lärda har dock kritiserat tillämpningen av dödsstraff för avfall. Minderåriga, och ibland kvinnor, kan undantas från dödsstraffet. Tillämpningen av apostasilagen gör att alla är tvungna att följa islam, eftersom det enligt islamisk praxis är fadern som väljer religion åt det nyfödda barnet genom att man viskar shahadan i barnets öra och därmed upptas i den muslimska gemenskapen (umma). Praktiken är det även familjens ansvar att se till att en "avfallen" kommer till "rätt väg" eller bestraffas om det inte sker.

Sharia och banktransaktioner[redigera | redigera wikitext]

Koranen förbjuder uttryckligen riba, surah 2:225-9, ett omdiskuterat uttryck som med tiden har kommit att innebära en ekonomisk ränta eller ocker. I realiteten hamnar det i samma kontext som spel och dobbel men även ett förbud mot andra ekonomiska risktaganden, däribland diskuteras försäkringar som ytterligare ett ekonomiskt risktagande. Detta har lett till en unik struktur hos islamiskt bankväsende. Med tiden har tre grundläggande tillvägagångssätt utvecklats:

  • Mudaraba – Banken och kunden skapar tillsammans en investering där banken bidrar med kapital medan kunden bidrar med arbetskraft och kompetens. Efter en på förhand förutbestämd period så kommer kund och bank att dela på investeringens vinst från perioden. Därefter kommer kunden att ta över hela investeringen och hela vinsten.
  • Musharaka – Liknar ovanstående med skillnaden att banken tillsammans med kunden satsar en bestämd summa pengar och tar ut vinst från investeringen efter en förutbestämd procentandel parterna emellan.
  • Marabaha – Kanske den mest teologiskt innovativa lösningen. Bank och kund ingår då i ett handelskontrakt mellan två parter, aqd, där banken köper en vara av kunden för en summa pengar som banken bestämt. En tid senare köper kunden tillbaka samma vara men för ett högre pris. På så vis får kunden tillgång till en summa pengar under en bestämd tid men som sedan skall betalas tillbaka med en viss ökning senare.

Liknande tankesätt finns även i hur bankerna drivs inom vissa länder. Det finns till exempel fall där kunden inte startar ett konto hos banken för att enbart förvara pengarna och få ut ränta på dessa pengar (såsom det sker i bl.a. Sverige), istället investerar kunden sin summa pengar i banken och får ut en andel av bankens årliga vinst.

Sharia under den moderna perioden[redigera | redigera wikitext]

De stora förändringar som ägde rum inom den muslimska världen efter 1800-talet påverkade islamisk lag på två märkbara sätt. Det ena sättet var att rollen sharia hade minskades för att ge europeiska modeller större utrymme. Sedan var det andra sättet helt tvärtom, man ville öka sharias roll genom att modernisera lagarna och ge betydligt mer utrymme till ijtihad.

I perioden efter 1800-talet och under 1900-talet skedde massiva förändringar i de flesta muslimska länder. Flera regeringar kom att domineras från västländerna och förändringen i själva rättens sammanhang utvecklades fram och det blev inte en hastig förändring. När västländerna kom och koloniserade muslimska länder ansåg de att västerländska moderna lagar, seder och bruk skulle gälla även i kolonierna. Men istället för att påtvinga en hastig förändring lät de införandet ske långsamt, dock fick arabstaterna redan från början anpassa sig till mindre lagändringar direkt. De nya erövrarna såg ingen inspiration i att ha kvar sharia, den fyllde ingen funktion för dem; därav ville de ge det religiösa systemet så lite inflytande som möjligt. Deras strategi var att införa lite av det nya hela tiden och göra så att de gamla regelsystemen fasades ut allt eftersom folket i landet utvecklades och moderniserades.

Det fanns stora svårigheter när man försökte anpassa de västerländska lagarna till sharia eller vid försöken att smälta ihop dem. Problem låg i att använda sharia som lag i ett modernt samhälle med västerländska rättsmodeller. De västerländska hade tre nivåer för lagarna.

  • Nationell lag: Lagar med denna beteckning är giltiga inom landets gränser, och den är den vanligaste lagtypen. Den gäller alla som rör sig inom gränsen. Även de som kommer in i landet måste följa nationell lag.
  • Internationell lag: Det kan gälla lagar som är giltiga mellan länder eller stater som befiner sig i ett visst samarbete.
  • Universell lag: Den här sortens lag är vanliga normer som gäller varje enskild stat eller samhälle. Det är den nationella kommittén som har till uppgift att lagarna av denna typ är i överensstämmelse med lagarna i själva landet. De kan skapas genom överenskommelser mellan stora stater eller organisationer såsom EU. Därför kan det förekomma att länder som kanske inte godkänner lagarna blir illa tvungna eftersom det större har talat. Förutom överenskommelser kan universella lagar gälla i länder som blivit erövrade, dvs. ockuperade eller koloniserade.

Om man ser till olika definitioner om vad en lag kan vara så passar inte sharia in i något av dessa tre alternativ. Sharia är ingen nationell lag då den inte begränsar sig till någon form av gränser eller länder. Den gäller inte alla människor förutom muslimer och det råder skillnad från rättskola till rättskola. Det visar på att sharia inte är beroende av gränser samt att det finns skillnader även mellan muslimska samhällen. Det är svårt att sätta sharia i ett internationellt system då systemet inte bygger på mellanstatliga överenskommelser av något slag och en universell lag är helt uteslutet då sharia bara är till för muslimer.

Detta har gjort det svårt att anpassa sharia i en värld dominerad av det moderniserade lagsystemet från västvärlden. För att kunna lösa problemet behövdes en förändring i praktiserandet av sharia. Först visste man inte om man skulle göra sharia till en nationell lag som bara gällde den muslimska befolkningen i landet, eller om man skulle göra den till en universell lag som gällde alla muslimer. Om den skulle göras till en universell lag behövdes det fortfarande variationer beroende på vilket land det gällde och hur förhållanden var där. Det var svårt att hitta en anpassning för sharia; hur, var, när och för vem den skulle gälla för, samtidigt som den skulle passa in i någon av de västerländska definitionerna på en lag.

En lösning av problemen blev att dela upp rättsmakten i två klart olika delar. En del där sharia hade full kontroll med traditionella regler; där skulle det finnas separata sharia-rättsalar och domare. På andra sidan skulle staten fortfarande ha full kontroll på det mesta och sharia fick det ”övriga”. Det som lämnades till sharia var familj och personliga ärenden som i sin tur tolkades som ”utanför lagen” av västerländsk domstol.

Förändringar inom rättssystemet[redigera | redigera wikitext]

De västerländska domarna fann två perspektiv i den klassiska sharia-domstolen som skapade konflikt. För det första saknades regleringar av befogenheterna i sharia-rättsalen. Dessutom fanns inget sätt att överklaga när en dom väl var fastställd. Att ge så mycket makt till en enskild domare var orimligt enligt det västerländska, demokratiska synsättet. Det andra problemet med sharia var att den som skulle dömas var ensam i sin rättegång, alltså utan advokat och därmed kanske inte medveten om sina rättigheter.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Attitydundersökningen The world’s muslims: religion, politics and society, genomfördes under åren 2008–12 i 39 länder där minst 65% av befolkningen är muslimer i Afrika, Asien och Europa. Studien refereras i Åsikter i den muslimska världen, Forskning och framsteg, juli 2013.
  2. ^ [a b] Jacob Haislund Rasmussen (15 okt 2013). ”Akkari: Magtfuld kreds dømmer efter sharialov”. Jyllands-Posten. http://jyllands-posten.dk/aarhus/ECE6097538/akkari-gellerup-har-sharia-domstole/. Läst 15 oktober 2013. 
  3. ^ Nigeria's Maiduguri shaken by 'Boko Haram' blasts”. BBC News - Africa. 16 October 2012. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-19958107. Läst 2 november 2012. 
  4. ^ Den mäktige domarens (stormuftin Abdul Aziz al-Sheikhs) beslut http://www.barometern.se/nyheter/TT_utrikes/stormufti-godkanner-barnaktenskap(1087860).gm
  5. ^ ”Somali leader agrees Sharia law”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7916937.stm. 
  6. ^ Mohamed, Mohamed. ”Somali justice - Islamist-style”. BBC Somali Service. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/8057179.stm. Läst 14 april 2012. 
  7. ^ [a b] Talwar, Divya. ”Growing use of Sharia by UK Muslims”. BBC Asian Network. BBC. http://www.bbc.co.uk/news/uk-16522447. Läst 7 maj 2012. 
  8. ^ [a b] Andy McSmith (Tuesday 30 June 2009). ”The Big Question: How do Britain's sharia courts work, and are they a good thing?”. The Independent. http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/the-big-question-how-do-britains-sharia-courts-work-and-are-they-a-good-thing-1724486.html. Läst 7 maj 2012. 
  9. ^ Jonathan Wynne-Jones (07 Aug 2011). ”Sharia: a law unto itself?”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/8686504/Sharia-a-law-unto-itself.html. Läst 30 maj 2012. 
  10. ^ Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-04 https://lagen.nu/dom/rh/1993:116
  11. ^ Hovrättens för Västra Sverige dom 2004-11-22 https://lagen.nu/dom/rh/2005:66

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Jan Hjärpe (2005). Sharia – Gudomlig lag i en värld av förändring. Stockholm: Norstedts 
  • Ashk Dahlén (2003). Islamic Law, Epistemology and Modernity. London: Routledge 
  • Michael Bogdan Svensk Juristtidning 1993 häfte 7 s. 597 Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol