Sidensvans
| Sidensvans Status i världen: Livskraftig (lc) |
|
Hane
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Sidensvansar Bombycillidae |
| Släkte | Bombycilla |
| Art | Sidensvans B. garrulus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombycilla garrulus | |
| Auktor | (Linné, 1758) |
| Synonymer | |
| Hitta fler artiklar om fåglar med | |
Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut.
Innehåll |
Utseende och läte [redigera]
Sidensvansen är stor som en stare men upplevs större då den har en kompakt kropp med tjock hals och stort huvud. Den är 18-21 cm lång,[1] har ett vingspann på 32-36 cm och väger ca 60 gram.[källa behövs] Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom vardera ögat och gul stjärtspets. Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs. Sidensvansen har en kort, vid roten nedtryckt, näbb. Vingarna är långa och spetsiga. Tarsens framsida har tydligt åtskilda sköldar. Vingarnas armpennor, ibland också stjärtpennorna, har lackröda pergamentartade bihang.[1]
Den har ett mycket karaktäristiskt läte som ofta hörs från överflygande flockar. Lätet beskrivs som ett plingande av silverklockor.[1]
Utbredning och systematik [redigera]
Taxonomi [redigera]
Sidensvansen beskrevs taxonomiskt första gången av Carl von Linne 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han beskrev den som Lanius Garrulus och placerade den därmed i samma släkte som törnskatan.[2] Dess nuvarande släkte Bombycilla beskrevs 1808 av Louis Jean Pierre Vieillot.[3]
Det vetenskapliga släktnamnet Bombycilla härstammar från latinets Bombyx, som betyder "silke" eller "silkeslen", och cilla, vilket är nylatin för "stjärt". Detta är en direktöversättning av svenskans sidensvans och refererar till fågelns silkeslena fjäderdräkt. Dess artepitet, garrulus, betyder "pratsam" och refererar till dess utseendemässiga likheter med nötskrika (Glandularius garrulus).[4]
Utbredning [redigera]
Sidensvansen häckar i barrskogsbältets nordligare delar i nordvästra Nordamerika, Europa och Asien. Vintertid är den en så kallad strykfågel, det vill säga en partiell flyttfågel, och drar då omkring i stora nomadiska flockar. Mängden fåglar varierar beroende på tillgången på föda, exempelvis rönnbär. Om bärtillgången är låg i häckningsområdet, drar den söderut.
Underarter [redigera]
Den delas vanligtvis upp i tre underarter:[5]
- Bombycilla garrulus pallidiceps (Reichenow, 1908) - häckar i nordvästra Nordamerika. Den är mycket nomadisk under vinterhalvåret.
- Bombycilla garrulus garrulus - häckar från i Fennoskandia till västra Sibirien. Övervintrar så långt söderut som Centraleuropa och ibland till Sydeuropa.
- Bombycilla garrulus centralasiae (Poliakov, 1915) - häckar från centrala Sibirien till Ochotska havet. Övervintrar så långt söderut som Kina och Japan.
Förekomst i Sverige [redigera]
I Sverige häckar den främst i Lapplands barrskogar men även utmed norrlandskusten och förekommer regelbundet som häckfågel så långt söderut som Värmland.[6]
Ekologi [redigera]
Föda [redigera]
Sidensvansen är insektsätare under häckningssässongen men livnär sig mest av bär och frukt, exempelvis rönnbär, hagtorn och äpplen, under vinterhalvåret. Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5% av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen.[7][8][9] Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.[8] Det finns dock studier av sidensvansar som hittats döda i naturen vars alkoholhalt i blod och lever var så pass höga, 730mg/kg respektive 989 mg/kg, att det kan ha påverkat deras koordination.[10]
Häckning [redigera]
Sidensvansen lever i monogama par. Den lägger vanligtvis 5-6 ägg som är vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter. Honan ruvar äggen i 14-15 dygn innan de kläcks. Båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dygn efter kläckningen.[3]
Sidensvansen och människan [redigera]
Vintertid påträffas ibland påkörda sidensvansar utefter vägar. Detta förklaras ibland med att fåglarna blivit berusade av jäst frukt men studier indikerar att det istället kan bero på de höga koncentrationer av salt som fåglarna får i sig från smältvatten från saltade vintervägar vilket påverkar fåglarnas flygförmåga.[11]
Namn [redigera]
I äldre tider har den i södra delarna av Sverige kallats för dumsnut.[källa behövs]
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ [a b c] Svensson et al., 2009
- ^ Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii).. 1758. http://dz1.gdz-cms.de/index.php?id=img&no_cache=1&IDDOC=265100
- ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Holloway, 2003
- ^ Clements et al. (2008) Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2010-04-18
- ^ Artpotalen (2012) Sidensvans, troliga och säkra häckningar, läst 2012-06-05
- ^ Pulliainen et al., 1981
- ^ [a b] Eriksson & Nummi, 1983
- ^ Glutz von Blotzheim, 1985
- ^ Fitzgerald et al., 1990
- ^ Töpfer, 2010
Källor [redigera]
- Eriksson, K. & Nummi, H. (1983) Alcohol accumulation from ingested berries and alcohol meatbolism in passerine birds., Ornis Fennica, vol.60, sid: 2-9
- SD Fitzgerald, JM Sullivan & RJ Everson (1990) Suspected ethanol toxicosis in two wild cedar waxwings Avian Diseases, American Association of Avian Pathologists, Inc. Vol. 34, Nr. 2, sid: 347-348
- Glutz von Blotzheim, U.N. (1985) Bombycilla garrulus (Linnaeus 1785) - Seidenschwanz in: Glutz von Blotzheim, U.N. (ed.): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Vol. 10/II. AULA, Wiesbanden: sid: 927-956
- Holloway, Joel Ellis (2003). Dictionary of Birds of the United States: Scientific and Common Names. Timber Press. Sid. 39. ISBN 0-88192-600-0. http://books.google.com/books?id=O07_W9NF39MC&pg=PA39#v=onepage&q&f=false. Läst 28 maj 2010
- Pulliainen, E., Helle, P. & Tunkkari, P. (1981) Adaptive radiation of the digestive system, heart and wings of Turdus pilaris, Bombycilla garrulus, Sturnus vulgaris, Pyrrhula pyrrhula, Pinicola enucleator and Loxia pytopsittacus., Ornis Fennice, vol.58, sid: 21-28
- Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (utgåva andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 272-273. ISBN 978-91-7424-039-9
- Töpfer, T. (2010) Suspected road salt poisoning in Bohemian Waxwings Bombycilla garrulus (Aves: Passeriformes: Bombycillidae), <vertebrate-zoology.de>, läst 2011-10-28
Externa länkar [redigera]
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Sidensvans - Läte
- Sveriges Ornitologiska Förening
- Dansk ornitologisk forening
- Wikimedia Commons har media som rör Sidensvans
