Signal-brusförhållande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Signal-brusförhållande (Signal-to-noise ratio på engelska, ofta förkortat SNR eller S/N) är en term inom elektrotekniken som definierar förhållandet mellan signaleffekt och bruseffekt som förvanskar signalen.

I mindre tekniska termer så kan man säga att SNR jämför nivån hos nyttosignalen (såsom musik) med bakgrundsbruset. Ju högre kvot desto mindre störs man av bakgrundsbruset. I detta fallet kan man också kalla det dynamik.

En CD-spelare har till exempel en dynamik på runt 90 dB. En skivspelare kanske klarar 25 dB.

Teknisk specifikation[redigera | redigera wikitext]

Inom ingenjörskonsten är SNR en term för effektkvoten mellan en sígnal med meningsfull information och bakgrundsbruset.


\mathrm{SNR} = {P_\mathrm{signal} \over P_\mathrm{brus}},

där P är medeleffekten. Både signaleffekten och bruseffekten måste vara uppmätt vid samma eller ekvivalenta punkt i ett system och inom samma systems bandbredd.

Om signalen och bruset uppmätts över samma impedans så kan SNR kalkyleras genom att ta kvadraten på amplitudernas förhållande.


\mathrm{SNR} = {P_\mathrm{signal} \over P_\mathrm{brus}} = \left ( {A_\mathrm{signal} \over A_\mathrm{brus} } \right )^2,

Där A är RMS amplitud (till exempel RMS Volt).

Pga att många signaler har en väldigt bred dynamik specificeras SNR vanligtvis logaritmiskt. I decibel är SNR definitionsmässigt lika med 10 ggr logaritmen av effektförhållandet.


\mathrm{SNR (dB)} = 10 \log_{10} \left ( {P_\mathrm{signal} \over P_\mathrm{brus}} \right ) = 20 \log_{10} \left ( {A_\mathrm{signal} \over A_\mathrm{brus}} \right ).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, signal-to-noise ratio