Sik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sik
Sik, Iduns kokbok.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Laxartade fiskar
Salmoniformes
Familj Laxfiskar
Salmonidae
Släkte Sikar
Coregonus
Art Sik
C. lavaretus
Vetenskapligt namn
§ Coregonus lavaretus
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med
Den här artikeln handlar om fiskarten sik. För sikh, se den indiska religionen sikhism. För forskningsinstitutet SIK, se Institutet för Livsmedel och Bioteknik.

Sik (Coregonus sp. / Coregonus lavaretus) är en artgrupp inom siksläktet som förekommer i ett flertal europeiska länder. Typarten, Coregonus lavaretus, som på svenska kallas lavaretsik, finns ursprunglig i Danmark och Ryssland och är inplanterad i en rad länder. I Sverige och Finland återfinns sex arter naturligt.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Systematiken för artgruppen sikar är komplicerad och är fortfarande inte fullt utredd. I Europa har ett 100-tal arter och underarter beskrivits. Deras olika morfologiska karaktär beror på miljömodifikationer och hybridisering. Hybridisering kan ha förekommit mellan olika taxa under olika postglaciala skeden och kanske till och med ännu tidigare. Hybridisering har också förekommit under de senare två århundraden mellan utplanterade sikar och redan etablerade arter.[1]

Arter (i urval)[redigera | redigera wikitext]

De olika sikarterna har lokalt många varierande namn. Det första artnamnet är det som Naturhistoriska riksmuseet förordar:

  • Lavaretsik (Coregonus lavaretus)
  • Aspsik (Coregonus pallasii) - kallas på vissa platser asp, hutchen (Storlögdan) och påll-sellack (Arjeplogområdet).
  • Blåsik (Coregonus megalops) - även känd som smäling, smärling, sikling, sil, sill, sellack, skarpsellack, småsellack, rabbox, småsik, ryssing, rössing, rysling, risling, högnosad gråsik, långnosad gråsik, siklöja och löja.
  • Planktonsik (Coregonus nilssoni) - kallas även gråsellack, djupsik, löja, smärling och blaiokk eller blajokk samt i Vänern gråsik, grönsik och helgemässik.
  • Sandsik (Coregonus widegreni) - även känd som valaamsik, skärgårdssik (Hangö), (kust- eller havssik (Norrbotten) kulsik, (Vättern), gertbäckslöja (syftar på en lekplats i Storvindeln), siksellack, varras-sellack (Storavan), glansfisk, tjerifisk och getjokk.
  • Storsik (Coregonus maxillari) kallas kring Vänern även blegsik, glomsik, glyssik, och lövsik (de tre första namnen syftar på de stora ögonen och det sista på att siken leker när löven faller).
  • Storskallesik (Coregonus peled) - kallas även pedelsik.
  • Älvsik (Coregonus maraena) - även känd som näbbsik, kustsik (söder om Norr- och Västerbotten), bottensik, fetsik, asp (i Vättern), gullspångssik (i Vänern) och sällsjösik (vissa vatten i Jämtland).

I norra finska Lappland används även namnen reeska och rääpys för de dvärgvarianter av sik som förekommer i sjöarna.

Storlek och utseende[redigera | redigera wikitext]

Sikarna har silverfärgade fjäll och gråa fenor. Mellan rygg- och stjärtfenan har den även en fettfena som förekommer hos laxfiskarna. Sikens huvud och mun är liten i förhållande till resten av dess kropp. En liten sik kan påminna om en siklöja. Underkäkens spets skjuter inte fram om överkäken. Tänder förekommer vanligtvis på mellankäksbenen och tungan.

De olika nordiska sikarterna är mycket lika varandra till utseendet och till kroppsformen. För att skilja åt de olika formerna av sik brukar man se på antalet gälräfständer i den främsta gälbågen. Antalet gälräfständer varierar mellan 20 och 45 hos de olika sikarterna. Storsiken har i medeltal 19-32 gälräfständer, sandsiken 17-28, älvsiken 25-31 och den lilla planktonsiken 37-45 gälräfständer.

De olika sikformernas tillväxthastighet, storlek och livslängd varierar beroende på typ och plats. De största sikarna är älvsiken, som kan bli 60 cm och väga upp till 8 kg, och storsiken, som kan bli 50 cm och väga upp till 8,5 kg. De minsta nordiska sikarna är planktonsiken och blåsiken, som ofta inte blir mer än 10-15 cm och sällan väger mer än 0,5 kg. Det finns dock platser där blåsiken kan bli över 40 cm lång.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sik är en sötvattenfisk som förekommer i hela Östersjöområdet samt i insjöar i Norden. I Sverige och Finland återfinns sex arter naturligt: aspsik, blåsik, planktonsik, sandsik, storsik och älvsik. Därtill har man i Finland inplanterat storskallesik, som ursprungligen kommer från Sibirien. Siken trivs i rena, kalla och syrerika vatten. Den finns även i bräckt vatten i Bottenhavet, Östersjön och Finska viken.

I många svenska sjöar med finns det två eller flera sikarter (siklöjan oräknad). Det finns tre sikarter i Siljan, i Randsjön, Orten och Västra Vattnan i Ljusnans vattensystem, i Locknesjön i Ljungans vattensystem (där en fjärde art, älvsik, inplanterades 1943-1951), Vojmsjön (i Ångermanälvens system) och Storlaisan (Lais-, Vindel- och Umeälvens system). Fyra arter förekommer i Madkroken, Småland, Gimån (Ljungans vattensystem), Storsjön i Jämtland (där en femte art älvsik, inplanterats), Storvindeln (Vindel- och Umeälvens system) samt i Skalka-Parkijaure (Lule älvs system). Fem arter finns i Vänern (stor-, plankton-, valaam-, blå-, och aspsik) och i Hornavan (samma arter), där en sjätte art, älvsiken, inplanterades på 1940-talet. Sveriges övriga storsjöar har mindre antal sikarter. Vättern har två eller möjligen alltjämt tre arter (sand- och älvsik samt kanske storsik), Mälaren två (älv- och planktonsik) och Hjälmaren en (planktonsik). I Östersjön finns två arter (älv- och valaamsik).

Näring[redigera | redigera wikitext]

Som ung äter siken djurplankton. De former som har mindre antal gälräfständer övergår till att äta bottenlevande djur, såsom dagsländelarver, copepoder, vattenloppor, snäckor och musslor vid vuxen ålder. Även mindre fiskar kan duga som föda åt sikarna.

Förökning[redigera | redigera wikitext]

Siken blir könsmogen vid omkring 4 till 5 års ålder. Beroende på art och plats leker siken mellan september och februari. Asp- och storsiken leker i älvar, medan sandsiken, som lever i hav, leker vid yttergrund. Älvsiken leker såväl i älvar som sjöar. Leken sker på 0,5 till 6 meters djup, vid områden med sand- eller grusbotten.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Siken är landskapsfisk i Ångermanland samt i Österbotten i Finland. Den är en mycket uppskattad matfisk. Vid fiske brukar man vanligtvis fånga dem med nät, mete eller flugfiske, det svenska sportfiskerekordet är på 5,394 kilo.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anders Ivarsson (1997) Sik (Coregonus lavaretus), Fiskbasen, <www.fiskbaseb.se>, läst 2009-07-10

Källor[redigera | redigera wikitext]