Silkeshäger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Silkeshäger
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Little Egret Reflection.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Pelikanfåglar
Pelecaniformes
Familj Hägrar
Ardeidae
Släkte Egretta
Art Silkeshäger
E. garzetta
Vetenskapligt namn
§ Egretta garzetta
Auktor Linné, 1766
Synonymer
  • Ardea garzetta
  • Egretta dimorpha
Hitta fler artiklar om fåglar med

Silkeshäger (Egretta garzetta) är en liten vit häger. Den förekommer i Gamla världen och har många likheter med snöhägern (Egretta thula) som förekommer i Nya världen.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Silkeshägerns taxonomi har förändrats mycket genom historien. Enligt Clements et al 2013 delas den upp i fyra underarter som i sin tur placeras i två distinkta underartsgrupper:[2]

garzetta-gruppen
  • Egretta garzetta garzetta - häckar över stora delar av Eurasien och i östra och södra Afrika.
  • Egretta garzetta nigripes - häckar från Java och Filippinerna till Nya Guinea.
  • Egretta garzetta immaculata - häckar i norra och östra Australien, och tillfälligt på Nya Zeeland.
dimorpha-gruppen (kusthäger[3])

Flera andra hägertaxa vilka idag har egen artstatus eller placeras som underart till andra hägerarter har genom historien klassificerats som underarter till silkeshägern, som revhäger (Egretta gularis).

Kusthäger behandlas av vissa auktoriteter som egen art.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den adulta silkeshägern mäter 55–65 cm på längden, har ett vingspann på 88–106 cm och väger 350–550 gram. Den har en helvit fjäderdräkt. Den har långa svarta ben i kontrast till de gula tårna och en lång, smal, rak och spetsig svart näbb. I häckningsdräkt får den två långa nackplymer och förlängda rygg- och bröstfjädrar - så kallade ägretter. Den nakna huden vid näbbroten ändrar färg till orangeröd.

Underarten garzetta har gula tår och det nakna hudpartiet vid näbbroten och ögat är hos de icke-häckande individerna blågrått. Underarten nigripes har mörka tår och de icke-häckande har gul naken hud vid näbbasen.

Juveniler har ett liknande utseende som de icke-häckande adulta individerna men har mörkare ben och tår.

Silkeshägern är mestadels tystlåten men utstöter vissa kraxande och bubblande läten vid häckningskolonierna och producerar ett skrikigt varningsläte när den blir störd.

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Dess ursprungliga utbredningsområde var stora våtmarker i inlandet och vid kusterna i de varmare områdena av Europa, Asien, Afrika och Australien.

Populationerna som häckar i de varmare områdena är mestadels stannfåglar medan nordligare populationer, vilket omfattar merparten av Europas silkeshägrar, flyttar till Afrika och södra Asien. Vissa individer flyttar norrut efter häckningssäsongen vilket förmodligen utgör huvudorsaken till denna hägers expansion till andra områden.

Koloniseringen av Nya världen[redigera | redigera wikitext]

Silkeshägern har påbörjat sin kolonisering av Nya världen. Första observationen gjordes på Barbados i april 1954 och den började häcka på ön 1994. Den observeras allt oftare i ett område som sträcker sig från Surinam och Brasilien i söder till Newfoundland och Québec i norr. Silkeshägrarna på östkusten tros ha flyttat norr tillsammans med snöhäger från Karibien.

Koloniseringen av norra Europa[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1950-talet häckade silkeshägern enbart i södra Europa. Under de kommande decennierna blev den allt vanligare i västra Frankrike och senare utmed franska nordkusten. Från och med 1979 häckade den i Nederländerna där antalet häckande par ökade fram till 1990-talet.

I Storbritannien var observationer av silkeshäger ovanlig fram till slutet av 1900-talet och det fanns inga indikationer på att det någonsin förekommit ett häckningsförsök. I kontrast till detta har den nu blivit en regelbundet häckande art och vanligt observerad i flockar vid specifika kustlokaler. Den första genomförda häckningen skedde på Brownsea Island i Dorset 1996. Idag finns det ett antal kolonier i södra England. Arten häckade i grevskapet CorkIrland 1997 och i Wales för första gången 2002.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ägg av silkeshäger.

Silkeshägern häckar i kolonier, ofta tillsammans med andra vadande fåglar, på plattformar byggda av grenar i träd eller buskar eller på en bädd av vass eller bambu. På vissa platser som exempelvis Kap Verde, häckar arten på klippor. Paret försvarar ett litet revir på ungefär 3–4 meter runt boet. De tre till fyra, ovala, matta och blekt blågröna äggen ruvas av båda föräldrarna i 21–25 dygn. Dunungarna är vita och tas om hand av föräldrarna i 40-45 dygn tills de är flygga.

Födosökande silkeshäger

Silkeshägern födosöker i grunda vatten, ofta småspringade med resta vingar eller stillastående för att överraska sitt byte. Den äter en varierad kost av små djur som fisk, kräldjur, kräftdjur, och insekter.

Status[redigera | redigera wikitext]

Från 1600-talet och framåt uppstod en efterfrågan på de vita hägrarnas fjäderplymer, de så kallade ägretterna, vilka användes till främst huvudbonader. Denna efterfrågan ökade kraftigt under 1800-talet på grund av modet som då rådde. Detta resulterade i att handeln med skinn nådde miljonstrecket. Man födde också upp vita hägrar för att kunna plocka plymerna utan att döda fågeln men den absoluta merparten av plymer kom från jagade vilda fåglar. Denna jakt resulterade i att ett flertal populationer runt om i världen av vita hägrar minskade drastiskt vilket i sin tur resulterade i att fågelskyddsorganisationer som Storbritanniens Royal Society for the Protection of Birds (1898) och nordamerikanska National Audubon Society (1905). Den intensiva handeln med fjädrarna upphörde i början abv 1900-talet.[4] Idag har arten återhämtat sig och världspopulationen anses inte vara hotad.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Texten är till stora delar översatt från engelska wikipedias artikel Little Egrett, läst 2007-11-19

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Egretta garzetta Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, & D. Roberson (2013) The Clements checklist of birds of the world: Version 6.8. (xls), från: <www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/> , läst 2014-06-03
  3. ^ [a b] Sveriges ornitologiska förening (2014) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, <www.sofnet.org>, läst 2014-11-27
  4. ^ Warwick Tarboton (1994) Birds of Southern Africa, The Sasol Plates Collection, sid 42, ISBN 0-947430-50-4

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mark Cocker & Richard Mabey (2005) Birds Britannica, Chatto & Windus, London
  • D. W. Snow & C. M. Perrins (1998) Birds of the Western Palearctic: Concise Edition, Vol. 1, Oxford University Press

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]