Sillval

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sillval
Status i världen: Starkt hotad[1]
sillvalens framsida
sillvalens framsida
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Valar
Cetacea
Underordning Bardvalar
Mysticeti
Familj Fenvalar
Balaenopteridae
Släkte Balaenoptera
Art B. physalus
Vetenskapligt namn
§ Balaenoptera physalus
Auktor (Linné, 1758)
Utbredning
Utbredningsområde (blå)
Utbredningsområde (blå)
Hitta fler artiklar om djur med
skelett av en sillval i ett museum i Stralsund.

Sillvalen (Balaenoptera physalus) är en art i familjen fenvalar. Den är nära släkt med blåvalen och världens näst största djurart.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vuxna hannar blir på norra halvklotet 18 till 24 meter och på södra halvklotet 20 till 27 meter långa. Till skillnad mot flera andra valar är honor lite större men väger ungefär lika mycket, 40 till 70 ton. Sillvalar är smalare och lättare än lika långa blåvalar.

Djurens ovansida är blågrå till svartbrun. Buken och fenornas undersida är vit.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sillvalar finns i alla större världshav, men de undviker kustregioner. De föder sina ungar under vintern och uppsöker därför subtropiska eller tempererade havsregioner. Även parningen sker i samma område. Under sommaren simmar de till havsregioner nära Arktis eller Antarktis. På grund av att årstiderna är olika på norra och södra halvklotet möts de olika populationerna inte vid ekvatorn. En del zoologer anser därför populationerna är två underarter.

Sillvalar förekommer egentligen bara i djupa hav men ibland hamnar de i grunda havsområden som Nordsjön och Östersjön. Dessa djur dör oftast innan de hittar tillbaka.

Status[redigera | redigera wikitext]

På grund av djurets hastighet hade människan i början svårt att jaga sillvalen. Först i slutet av 1800-talet uppkom användbar teknik. Efter att blåvalen nästan hade dött ut övergick man till jakt på sillvalar. I antarktiska oceanen dödades 1937/38 över 28 000 individer av denna art. Valfångsten pågick sedan till 1960-talet med liknande omfattning. 1982 bestämde International Whaling Commission att helt stoppa jakten på sillvalar tills beståndet återhämtat sig. Trots det fångade Island den 22 oktober 2006 en sillval kort efter att landet bestämde sig för ny valfångst. Kvoten ökades fram till 2009 till 150 individer och vid fångstperiodens slut hade 125 individer dödats[2].

Sillvalen listas av IUCN som stark hotad (endangered). Beståndet uppskattas till 15 000 individer på södra halvklotet och 40 000 individer på norra.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Sillvalar lever ensamma eller i grupper med upp till sex individer. De simmar snabbare och dyker djupare än de flesta andra valar i samma storleksklass. Sillvalen når hastigheter upp till 50 km/h och dyker ofta till 200 m under vattenytan eller djupare. Vid dykning stannar arten ungefär femton minuter under vattenytan. Födan består huvudsakligen av krill och mindre fiskar som fastnar i valens barder. En vuxen sillval äter upp till två ton föda per dag.

Dräktigheten varar ca tolv månader och ungdjuret föds på senhösten när valarna nått sina vinterkvarter. Vid födelsen är ungdjuret ungefär 6,5 meter långt och har en vikt av 1 800 kg. Ungdjuret får di ca sex månader tills det nått en längd av tio till tolv meter. Sillvalar blir könsmogna när de är sex till tio år gamla. De kan bli mer än hundra år gamla.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Balaenoptera physalusIUCN:s rödlista, auktor: Cetacean Specialist Group 1996, version 2006
  2. ^ Unternehmer plant Massenexport von Walfleisch, Spiegel-Online, 2009-09-27

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia