Silvertärna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Silvertärna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Sterna paradisaea 2 (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Familj Tärnor
Sternidae
Släkte Sterna
Art Silvertärna
S. paradisaea
Vetenskapligt namn
§ Sterna paradisaea
Auktor Pontoppidan, 1763
Synonymer
Vetenskapliga
  • Sterna macrura (Naumann, 1819)
  • Sterna arctica (Temminck, 1820)
  • Sterna argentata (C.L.Brehm, 1822)
  • Sterna brachytarsa (Graba, 1830)
  • Sterna oceani (C.L.Brehm, 1831)
  • Sterna senegalensis (Swainson, 1837)
  • Sterna pikei (Lawrence, 1853)
  • Sterna longipennis Coues, 1872)
  • Sterna portlandica (Ridgway, 1874)
Trivialnamn
  • Arktisk tärna
Hitta fler artiklar om fåglar med

Silvertärna (Sterna paradisaea) är en havsfågel inom familjen tärnor. Den är en flyttfågel som häckar i kolonier cirkumpolärt i arktiska och subarktiska områden i Europa, Asien och Nordamerika. Arten är känd för att vara det djur i världen som flyttar den längsta sträckan mellan sin häckningsplats och sina vinterkvarter, som återfinns i Antarktis. De populationer som flyttar längst flyttar cirka 40 000 kilometer årligen, vilket motsvarar ett varv runt jorden. På grund av dessa långa förflyttningar är silvertärnan den organism som sammanlagt får uppleva flest soltimmar per år.

Silvertärnan är en medelstor fågel med en djupt kluven stjärt. Den är till största delen vit med grå mantel, svart hätta, röd näbb och röda ben. Den är långlivad. Den äter främst fisk och små marina ryggradslösa djur. Den är en vanlig art med en uppskattad världspopulation på en miljon individer. Den globala populationstrenden för arten är inte känd, men mänsklig aktivitet har påverkat den sydligt häckande populationen negativt.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Här syns tydligt kontrasten mellan den ljusgrå strupen och den vita kinden.
På denna bild, tagen på Island, syns hur silvertärnans alla vingpennor genomlyses av solen, vars ljus nästan gör dem genomskinliga.

Silvertärnan är en smäcker, långvingad och långstjärtad tärna som är mycket lik fisktärnan (Sterna hirundo). Den är 33–39 centimeter lång. Av denna längd utgör stjärten hos adulta fåglar 7–11,5 centimeter.[2] Den har ett vingspann på 66–77 centimeter [2] och väger drygt 100 gram. Stjärten är kluven till minst halva längden och når utanför vingspetsarna på en stående fågel.

De fältkännetecken som gör silvertärnan särskiljbar från fisktärnan är främst att den har kortare näbb, hals och huvud, som också är rundare, men längre stjärt och mycket kortare ben, som oftast knappt syns när fågeln står. Dess proportioner gör att vingarna i flykten ser ut att sitta framför mittpunkten på fågeln. På fisktärnan däremot ser vingarna ut att sitta på mitten. Silvertärnan har också en lättare, mer fjädrande flykt.[2]

Den adulta fågeln har i häckningsdräkt helsvart hjässa, blodröda fötter och en näbb som helt saknar svart spets, till skillnad från fisktärnans. Nedre delen av strupen, liksom halsen och buken, är gråtonad. I goda ljusförhållanden ser man detta i kontrast till övre delen av strupen, som liksom kinden är vit. Vingens ovansida är jämnt ljusgrå, och alla vingpennorna är vita och genomskinliga när man ser fågeln underifrån. Handpennorna har en liten svart spets längst ut vilket ger den yttre vingbakkanten ett distinkt smalt, svart streck.[2]

I adult vinterdräkt har silvertärnan svart näbb och gråsvarta ben. Sommarens helsvarta hjässa har till viss del ruggats bort, så att fågeln har vit panna, medan hjässa och nacke är svarta. Detta svarta fält sträcker sig fram över ögat. Kinden, strupen, bröstet och undersidan är vita. Den första sommardräkten liknar vinterdräkten.[2]

Den juvenila fågeln har i sin allra första dräkt ljusrosa ben, orange undernäbb och gråsvart övernäbb. Den är svart i nacken och ljus med antydan av beige framme i pannan. Strupen, bröstet och undersidan är vita. I flykten ser man dess distinkta svarta bakkant på både ovan- och undersidan av handpennorna medan armpennorna är vita liksom stjärten och övergumpen. Den har endast få gula inslag på vingens ovansida. Mycket tidigt (kring augusti och september) mörknar näbben till att bli helsvart hos de juvenila fåglarna och nästan allt det gula bleknar snabbt ur fjäderdräkten.[2][3] I första sommardräkt, det vill säga när fågel är ungefär ett år gammal, har den fortfarande något vitt i pannan men är i övrigt tecknad som en adult. Eftersom absoluta merparten ettåriga silvertärnor översomrar i vinterkvarteren ses denna dräkt mycket sällan i häckningsorådena. I denna dräkt kallas silvertärnan ibland för Portlandica.[4]

Sträckande silvertärnor uppträder oftast i mindre flockar på något eller några tiotal fåglar. Ofta flyger de tätt över vågkammarna. Till skillnad från sin lite fladdriga flygstil vid häckningsplatserna så flyger silvertärnan under flyttningen mycket målmedvetet och med rytmiska vingslag.[3]

Utbredning, taxonomi och flyttning[redigera | redigera wikitext]

Utbredning:
Röd – häckningsområden
Blå – vinterkvarter
Grön – flyttrutter

Silvertärnan har en cirkumpolär utbredning med häckningsområden i norra Holarktis. Under norra halvklotets sommar befinner den sig på sina häckningsområden i kustområdena i de arktiska och subarktiska regionerna i Europa, Asien och Nordamerika. I Europa häckar den i Storbritannien, på Island, i Skandinavien, vid Vadehavet, i Baltikum och i nordligaste Europeiska Ryssland.

Silvertärnan är en flyttfågel och har sina vinterkvarter på södra halvklotet, där den befinner sig under södra halvklotets sommar. Man räknar med att silvertärnans utbredningsområde är cirka tio miljoner kvadratkilometer.[5] Beroende på population flyttar en silvertärna mellan 15 000 och 20 000 kilometer enkel väg mellan häckningsområde och vinterkvarter.[6] Resan tar två till tre månader. I Södra ishavet har man observerat silvertärnor som har rundat Antarktis.[3] Genom sitt flyttbeteende får silvertärnan uppleva fler soltimmar per år än någon annan levande organism på jorden.

Man har funnit silvertärnor som har blivit över trettio år gamla, vilket innebär att dessa individer tillryggalagt ungefär 1 200 000 kilometer (det vill säga 40 000 kilometer multiplicerat med 30 år) under sina årliga flyttningar.[3]

Merparten av fjolårsungarna stannar kvar på södra halvklotet under sitt andra levnadsår, och det är därför sällsynt att man ser en silvertärna i dess första sommardräkt i Europa.

Silvertärnan är monotypisk – det finns med andra ord inga underarter.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige uppträder silvertärnan från slutet av april till början av augusti. Den är lika vanlig som fisktärnan, men på grund av att den häckar i stora koncentrationer på få platser, och att dessa ofta befinner sig på för människan mer otillgängliga platser, blir den under häckningstid inte lika ofta sedd som denna. Den häckar vid kuster och i ytterskärgården utefter västkusten och ostkusten, men även vid Vänern, i fjällen och vid olika typer av vatten i Norrlands inland.[7]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop och häckning[redigera | redigera wikitext]

Häckande silvertärna på i Amrum i Schleswig-Holstein.

Silvertärnan häckar i kolonier och bildar ofta blandade flockar med fisktärna. De nordligaste kolonierna kan vara mycket omfattande, men de häckar också i enstaka par utefter kuster och i ytterskärgård. Andra häckningsplatser är vid olika typer av vattendrag i fjällen, på tundran och taigan. Silvertärnan föredrar mer växtfattiga biotoper än fisktärnan. I fjällen förekommer bon ofta på grusiga stränder vid högplatåvatten. Vid kusten återfinns bona på kala bergsryggar och längre söderut på sandstränder.

Silvertärnan börjar häcka under det tredje eller fjärde levnadsåret.[8] Den bildar livslånga par och återvänder i de flesta fall till samma koloni varje år.[9] Den lägger mellan ett och tre ägg per kull, oftast två.[10]

Parningsleken är avancerad, särskilt bland fåglar som häckar för första gången:[11] Den börjar med att honan jagar hanen till hög höjd för att sedan långsamt flyga nedåt. Denna uppvisning åtföljs av flygningar där hanen erbjuder honan fisk. Uppvaktningen på marken involverar svassande med resta stjärtfjädrar och sänkta vingar. Efter detta flyger vanligen båda fåglarna upp och cirklar om varandra.[11] Hanen och honan kommer överens om en boplats och försvarar denna. Även under denna tid utfodrar hanen honan. Parningen sker kort därefter.[11]

En silvertärneunge på Farne Islands i Northumberland i England.

Silvertärnan är en av de aggressivaste tärnorna och försvarar våldsamt sitt bo och sina ungar. Den kan attackera människor och stora rovdjur, vanligen genom att slå mot hjässan eller bakhuvudet. Trots att den är för liten för att orsaka allvarliga skador kan dock blodvite uppstå.[12] Andra fåglar kan gynnas av att häcka i ett område som försvaras av silvertärnor.

Silvertärnebo med två ägg i Þingvellir nationalpark på Island

Boet är enkelt och består ofta bara av en fördjupning i marken, som kan vara fodrad med bitar av gräs eller liknande material. Äggen är spräckliga och kamouflerade.[10] Båda föräldrarna deltar i ruvningen. Ungarna kläcks efter 22–27 dagar och blir flygga efter 21–24 dagar.[10] Om föräldrarna blir störda och ofta flyger iväg från boet kan ruvningstiden förlängas till så länge som 34 dagar.[13] I Sverige sker äggläggningen normalt i maj.

När de har kläckts är ungarna duniga. De är varken bostannare eller borymmare och börjar röra på sig och utforska sin omgivning inom en till tre dagar efter kläckningen.[14] Vanligen strövar de inte långt bort från boet. Ungarna värms av de vuxna under de första tio dagarna efter kläckningen.[15] Båda föräldrarna tar hand om ungarna.[10] Ungarnas föda innehåller alltid fisk, och föräldrarna tar med sig större byten till ungarna än de äter själva.[13] Hanar hämtar mer mat än honor gör. Föräldrarnas utfodring varar i ungefär en månad innan ungarna långsamt avvänjs.[10] Efter att de har blivit flygga lär sig ungarna att utfodra sig själva, inklusive den svåra metoden att dyka.[16] De flyger tillsammans med sina föräldrar söderut för att övervintra.[17]

Silvertärnor är långlivade fåglar som ägnar mycket tid åt att uppfostra ett fåtal ungar och sägs därför vara K-selekterade.[18] Den högsta belagda livslängden är 34 år.[19] En livslängd på tjugo år kan vara vanlig,[9] och en undersökning på Farne Islands uppskattade att 82 procent av population överlevde varje år.[20]

Föda och beteende[redigera | redigera wikitext]

Silvertärnans diet varierar beroende på plats och tidpunkt på året, men den är mestadels köttätare. Den äter främst småfisk eller marina kräftdjur.[21][22] Fisk är den viktigaste födan och utgörs huvudsakligen av ett–två år gamla stimlevande fiskar som sill, torsk, tobis och lodda.[23] Bland de marina kräftdjuren återfinns i silvertärnans föda arter som tångloppor, krabbor och krill. Ibland äter silvertärnor också blötdjur, marina maskar och bär, på sina nordliga häckningsplatser även insekter.[14]

På ett karaktäristiskt sätt för alla arter inom släktet Sterna ryttlar tärnan en bit över vattenytan för att lokalisera småfisk med synen. När detta är gjort drar den ihop vingarna, störtdyker ned i vattnet och fångar småfisk som befinner sig nära vattenytan. Ibland födosöker de istället genom att mycket nära vattenytan snappa upp föda.[14] Trots sin ringa storlek ägnar sig silvertärnan ibland åt kleptoparasitism, det vill säga den jagar andra fåglar som då hetsas att släppa sitt byte.[14] Ett flertal olika fågelarter råkar ut för detta beteende, däribland artfränder, andra tärnor (som fisktärna), alkor och doppingar.[24]

Under sin häckningsperiod är silvertärnan sårbar för predation från katter och andra djur.[21] Den större silltruten är inte bara en motståndare genom att tävla om samma häckningsplatser utan äter också silvertärnans ägg och ungar. För att motverka denna form av predation är äggen kamouflagefärgade och silvertärnan väljer ofta isolerade häckningsplatser.[25] Under födosökningen blir de ofta mobbade av labbar, trutar och andra tärnor som försöker stjäla deras föda.[26] Silvertärnan häckar ofta i artblandade kolonier med andra tärnor som fisktärna och kentsk tärna (Sterna sandvicensis).

Silvertärnan och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Silvertärnor är hotade i vissa länder. Den hör också till de arter som omfattas av Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds.[27] Arten minskade i New England i slutet av 1800-talet på grund av jakt för modistindustrin.[13] Exploateringen fortgår på västra Grönland, där arten har minskat kraftigt sedan 1950.[28]

I den södra delen av utbredningsområdet har silvertärnan minskat i antal. Till stor del beror detta på brist på föda.[29] Dessa fåglar lever dock mestadels i mycket avlägsna områden, och ingen tydlig trend finns för arten som helhet.[14]

Birdlife International kategoriserar arten som livskraftig (LC) sedan 1988 och uppskattar att det finns omkring två miljoner individer i hela världen.[30]

Namn[redigera | redigera wikitext]

När silvertärnan bär sin första sommardräkt, ungefär vid ett års ålder, kallas den ibland för portlandica. Termen härstammar från 1874 och ornitologen Robert Ridgway som felaktigt identifierade silvertärnor i denna dräkt som den egna arten Sterna portlandica. Artnamnet refererar till att han observerade dessa tärnor i Portland, Maine.[31] Termen portlandica används ibland även för andra tärnor i första sommardräkt.[4]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Silvertärnan har förekommit på frimärken från flera länder och territorier, som de självstyrande områdena Åland, Alderney och Färöarna och länderna Kanada, Finland, Island och Kuba.[32]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Sterna paradisaea Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 186–187. ISBN 91-34-51038-9 
  3. ^ [a b c d] Perrin, J. et. al (2003) Flyttfåglar, översättning: Staffan Ulfstrand, Fischer & Co, Rimbo, sid:130, ISBN 91-7054-968-0
  4. ^ [a b] 10,000 Birds.com, Portlandica plumage arctic terns Sterna paradisaea, läst 2013-06-20
  5. ^ BirdLife International
  6. ^ Perrin, J. et. al (2003), sid. 147
  7. ^ Wahlberg, T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 226–227. 91-29-61772-3 
  8. ^ Oscar Hawksley (1957). ”Ecology of a breeding population of Arctic Terns” (PDF). Bird-Banding 28. sid. 57–92. http://elibrary.unm.edu/sora/JFO/v028n02/p0057-p0092.pdf. Läst 1 september 2006. 
  9. ^ [a b] Firefly Encyclopedia of Birds. Firefly Books. sid. 267. ISBN 0-307-13656-6 
  10. ^ [a b c d e] Handbook of the Birds of the World vol. 3. Lynx Edicions. sid. 653. ISBN 84-87334-20-2 
  11. ^ [a b c] Perrins s. 268
  12. ^ Birds of the Western Palearctic. 1985. sid. 87–100. ISBN 0-19-857507-6 
  13. ^ [a b c] J.J. Hatch (2002). Arctic Tern (Sterna paradisaea). Philadelphia, PA.: The Birds of North America. sid. 707 
  14. ^ [a b c d e] Kenn Kaufman. Lives of North American birds. Houghton Mifflin. sid. 260. ISBN 0-395-77017-3 
  15. ^ Klaassen, M; Bech, C; Masman, D; Slagsvold, G (1989). ”Growth and energetics of Arctic tern chicks (Sterna paradisaea)” (PDF). Auk 106. sid. 240–48. http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v106n02/p0240-p0248.pdf. Läst 1 september 2006. 
  16. ^ Perrins s. 269
  17. ^ National Audubon Society. ”Arctic Tern (Sterna paradisaea)”. http://www.audubon.org/bird/puffin/virtual/arte.html. Läst 1 september 2006. 
  18. ^ Elizabeth A. Schreiber; Joanne Burger (2001). Biology of Marine Birds. Boca Raton: CRC Press. ISBN 0-8493-9882-7 
  19. ^ Jeremy J. Hatch (1974). ”Longevity record for the Arctic Tern” (PDF). Bird-Banding Volume 45. sid. 269–270. http://elibrary.unm.edu/sora/JFO/v045n03/p0269-p0270.pdf. Läst 7 september 2006. 
  20. ^ J.M. Cullen (1957). Plumage, age and mortality in the Arctic Tern. "4". sid. 197–207 
  21. ^ [a b] Royal Society for the Protection of Birds, Arctic tern, läst 17 August 2006
  22. ^ Josep del Hoyo, Andrew Elliott, Jordi Sargatal (1996). Handbook of the Birds of the World. vol.3. Lynx Edicions. ISBN 84-87334-20-2  Sidan 653
  23. ^ S. Cramp (1985). Birds of the Western Palearctic. ISBN 0-19-857507-6  Sidorna 87–100
  24. ^ J.J. Hatch, A. Poole, F. Gill, The Birds of North America, sid:707, 2002, Philadelphia, PA.
  25. ^ Christopher Perrins, Firefly Encyclopedia of Birds, 2003, Firefly Books, sid:269, ISBN 0-307-13656-6
  26. ^ Christopher Perrins, Firefly Encyclopedia of Birds, 2003, Firefly Books, sid. 271, ISBN 0-307-13656-6
  27. ^ AEWA. ”African Eurasian Waterbird Agreement Annex II: Species list”. http://www.unep-aewa.org/birds/index.cfm?species=20811. Läst 17 augusti 2006. 
  28. ^ K. Hansen (2001). Threats to wildlife in Greenland. sid. 1–2 
  29. ^ Steve N.G. Howell; & Alvaro Jaramillo (2006). National Geographic Complete Birds of North America. National Geographic Society. sid. 272–73. ISBN 0-7922-4175-4 
  30. ^ BirdLife International (2008) Artfaktablad: Sterna paradisaea. <www.birdlife.org> Läst 2009-11-09
  31. ^ Robert Ridgway (1874) American Naturalist, vol.8, nr.7, sid:433
  32. ^ Chris Gibbons. ”Arctic Tern stamps”. http://www.bird-stamps.org/species/62056.htm. Läst 24 augusti 2006. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Larsson, L. (2001) Birds of the world, CD-rom.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]