Simrishamn
| Simrishamn | |
| Tätort Centralort |
|
 Gata i Simrishamn
|
|
| Land |  Sverige |
|---|---|
| Landskap | Skåne |
| Län | Skåne län |
| Kommun | Simrishamns kommun |
| Församling | Simrishamns församling |
| Koordinater | 55°33′0″N 14°21′0″Ö / 55.55000°N 14.35000°V |
| Area | 449,06 hektar |
| Folkmängd | 6 527 (2010)[1] |
| Befolkningstäthet | 14,53 inv./hektar |
| Tidszon | CET (UTC+1) |
| Postort | SIMRISHAMN |
| Postnummer | 272 XX |
| Riktnummer | 0414 |
| Tätortskod | 3060 |
  Simrishamns läge i Skåne län.
|
|
Simrishamn är en tätort på Österlen i Skåne och centralort i Simrishamns kommun, Skåne län.
Innehåll |
Historia[redigera]
Simrishamns första namn var Svimraros som kan betyda "oset" d.v.s. mynningen till ån, Svimber, som rinner långsamt. Ån är Tommarpsån kring vilken den vikingatida bebyggelsen växte upp. Staden utvecklades från ett vikingatida mindre fiskeläge som troligen under 1200-talet fick sina stadsprivilegier och slog ut Tumathorp (idag Ö Tommarp) som centrum i sydöstra Skåne. De stora sillfångsterna var orsaken till platsens ökade status.
1123 lade den norske kungen Sigurd Jorsalafarare till med 300 skepp utanför Svimraros för att härifrån, som hämnd, göra plundringtåg mot den danske kungen Niels stad Tumathorp, ca 1 mil väster om Simrishamn. Detta är första gången platsen nämns vid namn. Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nicolai kyrka i en urkund år 1161. Murarna är uppmurade av hallasten från ett närbeläget stenbrott. Tornet som är uppfört först på 1500-talet, reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.
Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) med mera att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.
1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes. År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.
Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek), hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer. Pendlingen till Ystad har blivit alltmer omfattande under senare år.
Administrativa tillhörigheter[redigera]
Simrishamns stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun. Bebyggelsen kom med tiden också att växa in i Simris socken. Stadskommunen utökades 1952 och 1969 och uppgick 1971 i Simrishamns kommun med Simrishamn som centralort.[2]
I kyrkligt hänseende har orten alltid hört till Simrishamns församling, en del av orten har hört till Simris församling som 2006 uppgick i Simrihamns församling.[3][4]
Orten ingick till 1944 i domkretsen för Simrishamns rådhusrätt och därefter till 1971 ingå i Ingelstads och Järrestads domsagas tingslag. Från 1971 till 2001 ingick orten i Simrishamns tingsrätts domsaga, före 1975 benämnd Ingelstads och Järrestads tingsrätts domsaga och Simrishamns ingår sedan 2001 i Ystads tingsrätts domsaga.[5]
Befolkningsutveckling[redigera]
| Befolkningsutvecklingen i Simrishamn 1960–2010[6] | ||||
|---|---|---|---|---|
| År | Folkmängd | Areal (ha) | ||
| 1960 | 3 849 | |||
| 1965 | 5 247 | |||
| 1970 | 5 502 | |||
| 1975 | 5 834 | |||
| 1980 | 6 081 | |||
| 1990 | 6 258 | 435 | ||
| 1995 | 6 531 | 444 | ||
| 2000 | 6 319 | 445 | ||
| 2005 | 6 546 | 448 | ||
| 2010 | 6 527 | 449 | ||
Medelåldern på en kommuninvånare är 48,4 år i Simrishamns kommun. Endast två kommuner i Sverige har högre medelålder, Överkalix och Pajala. [7]
Bebyggelse[redigera]
Huvudgatan är Storgatan som går genom hela staden, från hamnen, förbi Stortorget och vidare ut på landet där den fortsätter som Riksväg 9. Torget utgör stadens medelpunkt. Vid detta ligger det i romansk stil uppförda rådhuset, två våningar högt, som byggdes 1867 med ritningar av Peter Boisen. Stadshuset byggdes 1954 med ritningar av Hans Westman. Dessa byggdes ihop 1993. Bakom rådhuset ligger stadens äldsta byggnad, den under medeltiden uppförda Sankt Nicolai kyrka. Stadens hus är berömda för sina speciella dörrar, så kallade simrishamnsdörrar.
Kommunikationer[redigera]
Hamnar[redigera]
Hamnen är framför allt en fiskehamn men tidvis har även färjetrafik till Allinge på Bornholm bedrivits. Det finns tre hamnar i Simrishamn:
- Småbåtshamnen är belägen längst norrut mellan Tobisvik och fiskehamnen den är främst avsedd för fritidsbåtar.
- Fiskehamnen ligger längst söderut i industriområdet.
- Handelshamnen ligger där Storgatan slutar.
I staden har Björkegrenska rederiet haft sitt säte.
Järnvägar[redigera]
Mellan Simrishamn och Tomelilla blev 1882 en järnväg (ångspårväg) klar (Simrishamn-Tomelilla Järnväg), som 1896 sammanslogs med Malmö-Tomelilla Järnväg och blev Malmö-Simrishamns Järnväg. Det gjorde att Simrishamn fick bra förbindelser med både Ystad och Malmö. Stationshuset byggdes 1883 och är ett tvåvåningshus i tegel. 1926 fick Simrishamn ännu en hållplats, kallad Simrishamns hamn i och med att det hade byggts spår ner till hamnen. Till denna brukade den främre delen av tågen köra för att släppa av passagerarna till Bornholmsfärjorna. Denna hållplats lades ner 1972.
Sedermera försvann godstrafiken från järnvägen och banan mellan Tomelilla och Malmö försvann, istället nåddes Simrishamn via Ystad. Passagerartrafiken upprätthölls av dieselmotorvagnen Österlenaren. År 2003 togs dock Österlenaren ur bruk och Pågatågen började trafikera järnvägen Malmö-Ystad-Simrishamn efter en omfattande ombyggnad och elektrifiering av banan. I framtiden kan Simrishamn komma att få en nygammal järnvägsförbindelse med Malmö. Planer finns på att återuppbygga järnvägen Malmö-Sjöbo-Tomelilla-Simrishamn, se Simrishamnsbanan.
Telekommunikation[redigera]
Sin första telefonledning fick Simrishamn 1887.
Klimat[redigera]
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Näringsliv[redigera]
Staden har tidigare levt väldigt mycket på fisket och rederinäringen. Under flera perioder fram till 1980-talet hade Simrishamn Sveriges största fiskeflotta och var en av Östersjöns största fiskehamnar. Kvoter och regleringar samt brist på fisk har gjort sitt till för att hålla nere östersjöfisket på låga nivåer. Numera är det i huvudsak jordbruksnäringen och viss småindustri förutom den stora turismen som håller bygden igång. Hamnen som alltid betytt mycket för stadens näringsliv byggdes ut senast 1998 med muddring och farledsfördjupning. Simrishamns hamn blev mottagningshamnen för gotländska sockerbetor sedan Gotlands sockerbruk lades ned och gotländska betor istället började köras till sockerbruket i Köpingebro. Verksamheten upphörde 2006 när sockerbruket i Köpingebro avvecklades.
Kultur och fritid[redigera]
Förr fanns det en tidning i Simrishamn, kallad Cimbrishamns-Bladet med en fastighet på Stora Norregatan 14. Denna utgavs två eller tre gånger i veckan. År 1934 lades dock tidningen ner. Numera bevakas området av Ystads Allehanda och Österlenmagasinet. Simrishamn har även fått en närradiostation som heter FM Österlen.
Staden omfattas av Simrishamns församling. Här ligger Sankt Nicolai kyrka och Sankt Clemens kapell.
Österlens IK (ÖIK) är en handbollsklubb i Simrishamn.
Sevärdheter[redigera]
- Museum Gösta Werner och Havet
- Hällristningar från bronsåldern i Simrislund vid utfarten mot Brantevik, vid Gladsax, mellan Gladsax och Järrestad och vid Skillinge
- Österlens museum
- Tjörnedala konsthall, Baskemölla, Östra Skånes konstnärsgille (ÖSKG)
-
Hamnen och hotellet.
-
Simrishamns hamn med restaurangen "Glada räkan" till höger.
-
Stora Rådmansgatan med typisk Simrishamnsbebyggelse.
-
Rådhuset i Simrishamn.
Se även[redigera]
- Lista över fasta fornminnen i Simrishamn (för omfattning av detta område, se Simrishamns stad#Sockenkod)
- Personer från Simrishamn
Referenser[redigera]
- ^ ”Tätorter; arealer, befolkning”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Pages/Product____12991.aspx. Läst 6 maj 2013.
- ^ Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X
- ^ ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 9 september 2012.
- ^ ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 9 september 2012.
- ^ Domsagohistorik Simrishamns tingsrätt
- ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010.
- ^ ”SCB Befolkningsstatistik”. http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____290303.aspx.
Externa länkar[redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Simrishamn
- Äldre bilder från Simrishamn
|
|||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||
