Sionism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sionism är en nationalistisk[1] rörelse med rötter i 1800-talet som strävar efter att åstadkomma en judisk stat i Eretz Yisrael (landet Israel). Namnet kommer av bergsfästet Sion utanför Jerusalem som under diasporan fick symbolisera judarnas längtan tillbaka till landet Israel. Även om sionismen är baserad på en religiös tradition som kopplar judarna till Israel är det i huvudsak en politisk rörelse som blev ett svar på 1800-talets antisemitism och förtryck av judarna i Europa.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Sionismen växte fram under slutet av 1800-talet. Under den perioden hade det uppstått en ny form av antisemitism i Mellaneuropa som byggde på pseudovetenskapliga rasteorier där judarna tillskrevs de sämsta rasegenskaperna, i motsättning till arierna vilket ökade förtrycket mot judarna. Samtidigt fanns det en djup rotad antisemitism i östra Europa som ledde till förtryck och pogromer mot judar i bland annat Polen och Ryssland. Situationen för judarna i Ryssland försämrades ännu mer efter mordet på tsar Alexander II 1881 som ledde till våldsamma pogromer. Samtidigt växte den moderna europeiska nationalismen fram med krav på att olika folkgrupper skulle få sina egna stater.

Både den ökande antisemitismen och den växande nationalismen utgjorde grogrunden för sionismens framväxt som politisk rörelse. Grunden för sionismen formulerade i Theodor Herzls bok Der Judenstaat (Judestaten, utgiven på tyska 1896). I boken argumenterar han för att den växande antisemitismen inte kan lösas i Europa utan att en judisk stat bör skapas. I boken sista sida finns ett berömt citat som uttrycker en central tanke i sionismen och tidens nationalism ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”. Innebörden är att varje fängslat folk tynger världen, att kampen mot förtryck är en kamp för att bli fria (den tanken är genomgående i många sociala rörelser, Martin Luther Kings tal genomsyras ständigt av den tanken).

1897 sammankallade Theodor Herzls första sionistiska världskongressen ett nytt organ upprättades, The World Zionist Organization (WZO). I Baselprogrammet som antogs fastslogs att målet för sionismen vara att skapa "ett genom offentlig rätt garanterat hem i Palestina".

Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Tel Aviv grundades 1909 av sionistiska pionjärer som lämnade de judiska kvarteren i Jaffa och grundade den nya staden, fotot är från grundandet.

Under mellankrigstiden fortsatte arbetet med att skapa en judisk stat i Palestina. Under Herzls efterträdare Chaim Weizmanns lyckades man 1917 utverka den s.k. Balfourdeklarationen där Storbritannien ställde sig bakom sionismens intentioner. Under den brittiska mandatperioden i Palestina 1922-1948 utvecklades det judiska samfundet i Palestina i sionistisk anda och alltfler kibbutzer skapades (den första grundades 1910) och nya städer växte, som exempelvis Tel-Aviv. Den tidigare judiska befolkningen växte med växande skaror av emigranter (även om den brittiska mandatregimen speciellt under senare tiden och andra världskriget försökte begränsa den judiska immigrationen till Palestina). Samtidigt växte sionistiska organisationer i Europa som propagerade för emigration till det blivande Israel.

1947 föreslog FN en delning av Palestinamandatet i en judisk och en arabisk stat (av de områden av det ursprungliga mandatet öster om Jordanfloden hade redan en arabisk stat, Jordanien, bildats). Ledningen för den judiska befolkningen i Palestina accepterade delningsplanen medan ledningen för den arabiska befolkningen, samt omgivande arabländer, inte gjorde det. När staten Israel utropades 1948 invaderade 5 arabiska arméer från omgivande länder det nyfödda staten och tillsammans med inhemska arabiska styrkor sökte man utplåna den. Dock gick judarna segrande ur kriget och de delar som var tilltänkta den arabiska staten kom att erövras dels av den nya staten Israel, dels av Jordanien (Västbanken) och Egypten (Gazaremsan).

Staten Israel[redigera | redigera wikitext]

Se även: Israel

I och med utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 hade sionismens huvudutopi förverkligats. Organisationen WZO finns dock kvar och organiserar 1,5 miljoner medlemmar spridda över världen genom sin organisationsstruktur av landsfederationer. Organisationens mål är att främja det judiska folkets enhet och återsamlande i sitt historiska hemland Eretz Yisrael samt stödja staten Israel.

De orientaliska judarna[redigera | redigera wikitext]

Sionismen hade mycket mindre lockelse för orientaliska än för europeiska judar. De orientaliska judarna hade historiskt sett inte lidit samma grad av förföljelse och diskriminering som drabbat de europeiska judarna, Under tiden före statens bildande kom endast ungefär 10 % av de judiska invandrarna till Israel från Afrika och Asien.

Judiska bomber för ökad utvandring av Iraks judar[redigera | redigera wikitext]

I Irak levde många judar. Under en tid fanns i Bagdad fler judiska än arabiska invånare.

I april 1950 detonerade i Bagdad en bomb, kastad från en förbipasserande bil, på trottoaren precis utanför Dar al-Beidas cafe på Abu Nuwasgatann där unga judiska intellektuella var samlade. Ingen skadades men dådet skakade landets judar. De var övertygade om att irakiska extremister ville döda dem. Nästa dag blev det rusning till de kontor där judar som ville uppge sitt irakiska medborgarskap måste inställa sig för registrering. Deras rätt att emigrera hade officiellt erkänts av regeringen en månad tidigare. Totalt anmälde sig cirka 10 000 judar för att ge sig av efter bombanslaget. Efter ett tag kom ännu en explosion, nu vid Amerikanska informationscentret, dit många unga judar brukade komma och studera. Även nu misstänktes att en extremistisk irakisk organisation hade placerat ut bomben, som dock av en slump inte skadade någon. En tredje bomb i januari 1951 skördade offer. Det var vid Masuda Shemtov-synagogan, som fungerade som samlingspunkt för utvandrare. Efter detta bombdåd ansökte ännu fler judar om utvandring. Snart hade merparten av Iraks judar lämnat landet. Några dagar efter bomdådet antog det irakiska parlamentet en lag som innebar konfiskation av alla de judars egendom som gav upp sitt medborgarskap.

Efter ett tag framkom att de tre explosionerna var ett verk inte av arabiska extremister utan av en hemlig judisk organisation som kallade sig "Rörelsen" och vars ledare kallades "Chef för de judiska gettona i Irak". Sanningen avslöjades av Yehudah Tajjar och ledde till fler gripanden. Under den följande rättegången anklagades de för att vara medlemmar av en underjordisk sionistisk rörelse med mål att skrämma judarna att utvandra så fort som möjligt. Två blev dömda till döden, resten till långa fängelsestraff. Tajjar själv blev den som först bröt judarnas tystnad om bomberna. Efter en dom på livstids fängelse frigavs han efter tio år och begav sig till Israel. 1966 publicerade veckotidningen Hafolam Hazeh en redogörelse för de irakiska judarnas emigration, baserad på Tajjars vittnesmål och 1972 publicerade tidskriften, de orientaliska judarnas militanta språkrör Black Panther hela historien. [2]

Sionismen och omvärlden[redigera | redigera wikitext]

Sionismen har som andra rörelser diskuterats och kritiserats, inte bara från antisemitiskt och nynazistiskt håll där det har konstruerats konspirationsteorier kring sionismen (bland annat Sions vises protokoll). Sionismen har också kritiserats av flera judiska organisationer för att vara kontraproduktiv i förhållande till Israels intressen och av enskilda judar som förespråkar samexistens mellan judar och palestinier. Sionismen har också kommit i skottgluggen i samband med diskussioner om Israels agerande, bland annat stämplas den som rasistisk i en FN-resolution[3] som 1975 drevs igenom av östblocket och länder i tredje världen. (Resolutionen drogs tillbaka 1991 efter att Israel ställt detta som villkor för att delta i Madrid Peace Conference och under starka påtryckningar från USA.) FN:s råd för mänskliga rättigheter har dessutom fördömt Israels agerande, inte minst ockupationen av palestinskt territorium, i fler resolutioner än för alla andra länder sammanlagt och även FN:s generalförsamling har i ett flertal resolutioner kritiserat Israel för en aggressiv och expansiv politik i regionen [4] Det är dock viktigt att komma ihåg att sionismen existerar i olika former och att vissa av dessa har ett större inflytande på israelisk politik än andra. Störst inflytande har den nationalistiska revisionistiska sionismen haft, som bl a förespråkar utökade israeliska bosättningar och israelisk militär närvaro i hela Palestina.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dictionary.com: Zionism
  2. ^ David Hirst: Geväret och olivkvisten. Alhambra 2011. Sid 140 ff
  3. ^ FN-resolution 3379: Elimination of all forms of racial discrimination
  4. ^ [1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]