Sjöslaget vid Hogland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sjöslaget vid Hogland
Del av Gustav III:s ryska krig
Hoglandbattle.jpg
Ägde rum 17 juli, 1788
Plats Ön Hoglands norra spets, Finska viken
Resultat Oavgjort
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svgSverige Naval Ensign of Russia.svgRyssland
Befälhavare/ledare
Hertig Karl av Södermanland
Amiral Anton Johan Wrangel
Amiral Samuel Greigh
konteramiral Dessen[1]
konteramiral Kosljaninov[2]
konteramiral Spiridov[3]
Styrka
15 linjeskepp
7 fregatter
17 linjeskepp
7 fregatter
Förluster
1 fartyg
1 151 man, varav ca 300 döda
1 fartyg
1 767 man, varav 600 döda

Sjöslaget vid Hogland utkämpades den 17 juli 1788 då de svenska och ryska flottorna under sex timmar stred hårt vid ön Hoglands norra sida. Den nybyggda svenska flottan leddes av den yngre brodern till den svenske kungen Gustav III, hertig Karl av Södermanland. Den ryska befälhavaren var amiral Samuel Greigh.

I slaget dödades 300 svenskar och 600 ryssar. Den ryska flottan var större till numerären men det svenska artilleriet var överlägset. Striden kom att bli oavgjord eftersom de båda flottornas fördelar utjämnade oddsen. En av de främsta orsakerna till varför svenskarna inte kunde avgöra slaget var att man började få brist på ammunition. Efter slaget drog sig den svenska flottan tillbaka till Sveaborg och stannade kvar där i fyra månader innan man kunde dra sig tillbaka till Karlskrona inför vintern.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

När Gustav den III:s ryska krig bröt ut 1788, planerade svenskarna att snabbt erövra Sankt Petersburg. En svensk armé, stödd av den svenska kustflottan (49 fartyg, 686 kanoner), skulle avancera längs den finska kusten i Finska viken, medan en tredje armé seglade med den svenska slagflottan. Denna var tänkt att ta landstiga vid Oranienbaum för att fortsätta sitt avancemang mot Sankt Petersburg. För att detta företag skulle lyckas var man tvungen att antingen eliminera den ryska flottan eller blockera dess hamnar i Reval (dagens Tallinn) och Kronstadt.

Tidigt i juli, seglade den svenska slagflottan till Finska viken. En snabbt ihopskramlad rysk flotta under amiral Samuel Greig mötte den svenska flottan vid Hoglands norra udde, den 17 juli 1788.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

De två styrkorna var någorlunda jämbördiga. Den ryske kommendören var erfaren till skillnad från den svenske hertig Karl som nyss fått befälet över en nybyggd flotta. Hertig Karl verkar ha tillbringat mesta delen av slaget i sin hytt där han stärkte sig med vin och försökte förmå sin kapten att dra bort fartyget ur slaglinjen. Han kom dock att göra ganska lite väsen av sig, och det verkliga befälet på den svenska sidan under slaget förde i stället stabskaptenen Otto Henrik Nordenskiöld som var betydligt skickligare befälhavare och därmen kunde agera självständigt. Näst i rang efter hertig Karl var amiralen Anton Johan Wrangel, som var skicklig men vid den här tiden rätt ålderstigen. Det svenska flaggskeppet tvingades bryta sig ur slaglinjen, täckt av rök. Greigs flaggskepp anföll då den svenska 70-kanonsfartyget Prins Gustav, som fördes av överste Hans Wachtmeister. Prins Gustav tvingades kapitulera. På annat håll lyckades svenskarna oskadliggöra 74-kanonersfartyget Vladislav, som hade förlorat sin styrförmåga, och som omringades av svenska fartyg. Hon kapitulerade till det svenska fartyget Kronprins Gustav Adolf. Striden fortgick under sex timmar och flottorna separerade först med mörkrets ankomst – då led de svenska fartygen stor brist på ammunition.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Det var ovanligt i ett sjöslag, att båda flottorna erövrade ett fartyg var. Ryssarna led störst förluster (de sammanlagda förlusterna uppgick till 1 767, av vilka 600 man var döda ) mot svenskarnas 1 151 man, av vilka ca 300 man var döda. Många ryska fartyg skadades också svårt och bogserades bort i skydd av krutröken. Trots att slaget blev oavgjort kom det, strategiskt sett, att betyda mycket för ryssarna eftersom man förhindrade den svenska landstigningen.

Den svenska flottan seglade tillbaka till Sveaborg. Där fanns inga möjligheter att reparera fartygen och inte heller någon ammunition. Den ryska flottan kunde dock snabbt repareras och ge sig ut på Östersjön.

Besättningen på det erövrade fartyget Vladislav visa sig vara smittad av en dödlig farsot, återfallsfebern [4]. Denna spred sig snabbt till den svenska besättning som tog över fartyget, till Sveaborg och vidare till Karlskrona dit fartyget senare fördes. Epidemien varade till 1790 och enligt uppgift dog upp till 10000 personer i denna epidemi.

De rivaliserande flottorna[redigera | redigera wikitext]

(sammanlagt 1 180 kanoner)

Svenskarna
  • 4 × Repeter-Fregatter och 3 Jagare
Ryssarna

(sammanlagt 1 236 kanoner)

  • 1 × 100-kanoners tredäckare - RostislavEvstafi Odenzow[5]
  • 8 × 74-kanonersskepp - Vladislav, Vseslav, Ioann Bogoslov, Kir Ioann, Mstislav, Sv. Petr, Sv. Elena, Yaroslav
  • 8 × 66-kanonersskepp - Boleslav, Viktor, Vycheslav, Deris, Izjaslav, Mecheslav, Pamjat Estafija, Rodislav
  • 7 × stora fregatter

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Martin Dessen (Дезин Мартын Петрович фон)
  2. ^ ru:Козлянинов, Тимофей Гаврилович
  3. ^ et:Aleksei Spiridov
  4. ^ af Hällström, Magdalena. ”En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788-1790”. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19594/ensjukdo.pdf?sequence=2. 
  5. ^ ru:Одинцов, Евстафий Степанович

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]