Sjukhusspionaffären

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sjukhusspionaffären gällde en person som 1974–1975 samlade uppgifter om anställda inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning, främst personal vid Sahlgrenska sjukhuset.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den 22 oktober 1975 avslöjade tidningen Aftonbladet att säkerhetspolisen hade en agent placerad inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning. Eftersom justitieminister Lennart Geijer efter några dagar offentligt förnekade uppgifterna, började rykten cirkulera om att den hemliga militära underrättelsetjänsten IB tillsammans med personer inom det socialdemokratiska partiet var involverade.[källa behövs] Efter någon vecka gjordes den första utredningen som slog fast att det trots allt var säkerhetspolisen som låg bakom agenten och att motivet var att undersöka kopplingar mellan vissa sjukvårdsanställda och utländska terrororganisationer.

Samtidigt hade händelsen anmälts till justitieombudsmannen Gunnar Thyresson, som i april 1976 lade fram sin utredning. Han fann att det var sant att SÄPO begärt att få en kontaktman vid förvaltningen, men kunde i övrigt inte klarlägga vad som hade hänt. Han ansåg sig inte kunna rikta någon kritik mot de inblandade tjänstemännen. Efter viss debatt i massmedia på hösten 1977 utreddes saken på nytt, denna gång av justitiekansler Ingvar Gullnäs. Resultatet, som presenterades i maj 1979, gav enligt utredaren själv inte ett tillfredsställande svar på frågorna om vad som egentligen hade hänt. En bilaga till utredningen, som behandlade eventuell inblandning av IB, hemligstämplades. JK begärde nya bredare direktiv av regeringen i syfte att skapa klarhet. Ett nytt utredningsdirektiv kom bara en månad senare, men uppdraget gick då inte till Gullnäs, utan till en juristkommitté om tre personer. Den skulle utreda de frågor som JK lämnat efter sig, rörande den militära underrättelsetjänsten IB:s eventuella koppling till sjukhusaffären. Kommittén fann inget som tydde på militär inblandning i affären.

Trots att sjukhusaffären således har granskats av fyra utredningar och dessutom behandlats i riksdagens konstitutionsutskott och i riksdagsdebatter, har inget övertygande besked givits om vad som egentligen har förevarit eller om vem som var den så kallade sjukhusspionen Jan Lindqvists uppdragsgivare.

Förloppet hösten 1974 – oktober 1975[redigera | redigera wikitext]

Jan Lindqvist anställs[redigera | redigera wikitext]

Den främste aktören i sjukhusaffären var Leif Andersson (S), vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen. Andersson hade sedan många år väl inarbetade kontakter med både säkerhetspolisen och IB och på hösten 1974 uppsöktes han av Axel Eriksson vid säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Denne överlämnade en lista på 10–15 personer, som var aktiva inom KFML(r). Eriksson ville Anderssons hjälp med att ta fram personnummer, hemadresser och arbetsställe för personerna på listan. Andersson lyckades emellertid inte med detta.

Axel Eriksson återkom efter en tid och bad då Andersson rekommendera en person inom förvaltningen som säkerhetspolisen kunde vända sig till. Andersson föreslog då förvaltningens planeringschef Erik Thalén. I mitten av november 1974 träffades Andersson, Eriksson och Thalén för ett samtal, som skulle bli avgörande för den kommande utvecklingen. Men Eriksson och Thalén fick ingen bra kontakt och Eriksson fick åter lämna sjukvårdsförvaltningen utan kontaktman eftersom Thalén inte var intresserad. Under mötet blev emellertid Andersson alarmerad av det som framkom i samtalet mellan Thalén och Eriksson. Andersson blev nu övertygad om att KFML(r)-gruppen utgjorde ett akut hot mot sjukhuset och han fruktade sabotage och vilda strejker. Att gruppen hade kontakter med den palestinska organisationen PFLP förvärrade läget ytterligare. Han beslöt sig för att säkerhetstjänsten inom sjukvårdsförvaltningen måste förstärkas.

Leif Andersson visste att en 27-årige reservofficer, Jan Lindqvist, just sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningens ekonomiavdelning. Lindqvist var organiserad socialdemokrat och framstod som en lämplig kandidat till posten som säkerhetsansvarig. Andersson presenterade förslaget för Thalén och Eriksson och den senare åtog sig att göra kontrollera Lindqvist ur säkerhetssynpunkt.

Under de närmaste dagarna informerade Andersson ordföranden i sjukvårdsstyrelsen Per Anders Örtendahl om säkerhetsproblemen inom förvaltningen och att man kunde lösa dessa genom att anställa Lindqvist. De besökte därefter förvaltningsdirektören Thure Höglund, som informerades om sabotageriskerna och de föreslog att Lindqvist borde anställas för att utreda saken. Höglund uppfattade detta som en order från ett enigt presidium, som han bara hade att verkställa och han beordrade anställning av Lindqvist.

Omständigheterna kring Lindqvists anställning väckte snart uppmärksamhet på hans avdelning. Då ansökningarna gåtts igenom, konstaterades att Lindqvist inte hade tillräckliga kvalifikationer och arbetsgivaren anställde, efter sedvanliga förhandlingar med fackföreningen, en annan person. Kort därefter upptäckte man, att Lindqvist trots detta blivit anställd på avdelningen med "sidouppgiften att syssla med säkerhetsfrågor" och att han hamnat fem löneklasser högre än den kvinnliga kollega som fått den ursprungliga tjänsten.

Lindqvist verkar ha haft mycket vaga föreställningar om hur han skulle lösa sina hemliga uppgifter och chefsjuristen Bengt Sjölenius, som av sjukvårdsdirektören utsetts till Lindqvist närmast chef, rörande det hemliga uppdraget, hade också en diffus bild av vari det bestod. Sjölenius gav dock direktiv om att Lindqvist skulle utreda misstänkta sabotage. I övrigt var Sjölenius och Lindqvist överens om att den senare skulle "se och lyssna", men inget anmärkningsvärt tycks ha framkommit den första mmånaden.

Kontakt med säkerhetspolisen[redigera | redigera wikitext]

I mitten av februari beslöt Sjölenius på eget initiativ, att introducera Lindqvist hos säkerhetspolisen för att få ordning på dennes hemliga arbete. Vid ett möte med säkerhetspolisen verkar man huvudsakligen ha avhandlat misstänka sabotage vid sjukhusen samt problem med så kallade vänsterextremister. Enligt en av säkerhetspoliserna misstänkte Sjölenius och Lindqvist att KFML(r) var anstiftare till ett sabotage, men polisen framhöll det osannolika i att KFML(r) skulle göra sig skyldiga till sabotage på ett sjukhus och "påpekade att det lika gärna kunde vara en vettvillings dåd". Frågan kom upp, om inte säkerhetspolisen kunde få hjälp av Lindqvist "att få reda på "r-arnas" arbetsplatser" inom förvaltningen och man beslöt att två säkerhetspoliser skulle sammanställa en förteckning över anställda KFML(r)-medlemmar och lämna över den till Lindqvist. Den upptog sammanlagt 13 namn, av vilka 11 troligen redan fanns i säkerhetspolisens centralregister.

Stickhålet i gummibälgen[redigera | redigera wikitext]

Vid den här tidpunkten hade det fackliga intresset för Lindqvists anställning tilltagit. Redan från början hade man ju förstått att det var något som inte stämde. Då fackliga företrädare i början av mars 1975 pressade Bengt Sjölenius, framstår som det viktigaste från dennes sida att till varje pris dölja säkerhetspolisens inblandning. Därför var man tvungen att iscensätta en charad som nu i efterhand ter sig tämligen komisk. En av klubbarna vid förvaltningen tillhörde Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF). Klubben hade givit en av sina medlemmar, Hans Falklind, i uppdrag att försöka reda ut hur Lindqvists anställning gått till och också bringa klarhet i de rykten som cirkulerade om att Lindqvist hade ett hemligt uppdrag. Falklind talade först med Svante Winqvist som bekräftade att Lindqvist hade uppgifter vid sidan om sin anställning. Winqvist sade sig inget veta om dessa uppgifter. Han förklarade emellertid att han själv inte begärt att få anställa någon och att Lindqvist därför dök upp helt överraskande. Falklind sökte nu upp Sjölenius och sade att om inte facket fick en fullständig redovisning av Lindqvists uppgifter skulle man vidta åtgärder för att få honom förflyttad. Sjölenius bad att först få tala med direktören Höglund, därefter skulle han återkomma med besked.

Dagen därpå, den 12 mars 1975, inställde sig Falklind och en annan facklig representant, Dan Svensson, hos Sjölenius. Denne berättade då att Höglund var beredd att informera Falklind och Svensson under förutsättning att dessa skrev på en handling där de på heder och samvete lovade att de aldrig "så länge vi lever till någon enda människa på något sätt talar om eller antyder vad vi fått reda på". Sjölenius underströk det allvarliga i situationen, bad de båda betänka sitt ansvar "och besluta om vi verkligen ville ta emot sådan tung information" och han ville också varna för att om de inte kunde hålla sitt tystnadslöfte skulle de inte orka med det ansvar och de följder som skulle orsakas.

Sjölenius kunde inte berätta om säkerhetspolisens inblandning eller den lista som Lindqvist fått utan istället motiverades Lindqvists anställning med det misstänkta sabotaget på ett av sjukhusen som man talat om flera gånger. Sjölenius hade dock ingen särskild kunskap om detta, men han visste däremot att Erik Thalén kände till saken. Ett litet problem i sammanhanget var att en elfirma redan några dagar efter "sabotaget" utrett saken och kommit fram till att det handlade om helt naturliga förklaringar. Sjölenius kallade ändå till sig Lindqvist och bad honom skriva en rapport om det misstänkta sabotaget. Lindqvist fick elfirmans rapport och hänvisades i övrigt till Thalén. Sjölenius ville ha rapporten senast nästa dag, den 13 mars, då man skulle visa den för de två fackliga företrädarna. Hos Thalén fick Lindqvist uppgifter om en del saker som inte fanns med i elfirmans rapport bland annat att man funnit "åverkan" i form av ett "stickhål i en gummibälg i ett relä". Elfirman, som sett hålet, skulle enligt Thalén ha dragit den felaktiga slutsatsen att detta orsakats av ärgning på bälgen. Därutöver nämnde Thalén att verktyg stulits vid något tillfälle.

Dagen därpå skulle de fackliga företrädarna äntligen få full insyn i ärendet. Thure Höglund, som tycks ha insett det våldsamt överdrivna i saken, inledde mötet med att upphäva den tystnadsplikt som Sjölenius i så dramatiska ordalag ålagt dem dagen innan. Höglund sade sedan att han inte var glad att behövt anställa Lindqvist på sätt som skedde men att han inte kunnat göra något annat inför ett enigt presidium. Höglund sade att Lindqvists uppgift var att "se på sabotagerisken" och att det inte handlade om att övervaka "r-are". Under mötet plockade Sjölenius faktiskt fram "gummibälgen" och sade att denna punkterats som ett led i sabotage på Östra sjukhuset. En människas liv hade varit i fara, enligt Sjölenius. För Höglund var uppgifterna om "bälgen" nya och han menade att detta visade att det verkligen fanns en sabotagerisk. Sjölenius berättade vidare att "expertis undersökt apparaten och konstaterat att felet bara kunde ha uppstått genom att någon medvetet stuckit hål på gummidosan".

De fackliga företrädarna lämnade mötet, inte så litet förbryllade. De var framför allt undrande inför att Sjölenius menat att Lindqvist, en nyanställd ekonom, skulle ha bättre kompetens än polisen att klarlägga vem sabotören var. En sak fick man dock klart för sig; den politiska ledningen för sjukvården i Göteborg, sjukvårdsstyrelsens ordförande Per Anders Örtendahl samt vice ordföranden Leif Andersson, hade det yttersta ansvaret för anställningen av Lindqvist. Man beslöt sig för att informera klubbledningarna och avvakta med vidare åtgärder.

I sin rapport hade Lindqvist, angående det påstådda sabotaget, skrivit att "felet har senare visat sig bero på att ett stickhål fanns i en gummibälg. Teknikerna finner detta högst märkligt. Sabotage kan inte uteslutas." Det fanns dock en annan sanning om "sabotaget". Erik Thalén hade berättat om detta vid mötet i november 1974 då också Axel Eriksson och Leif Andersson deltog. Thalén berättade då om ett strömavbrott som inträffat i slutet av augusti 1974. Vid tillfället skulle egentligen ett reservaggregat ha trätt i funktion. Så skedde dock inte och Thalén menade att detta berodde på ett hål som någon stuckit i den gummibälg som reglerade påslaget. Elfirman som undersökte strömavbrottet nämner i sin rapport dock inget om någon gummibälg med hål på, än mindre något sabotage. Anledningen till att reservaggregatet inte slog till var enligt firman att ett relä drabbats av oxidation. Thalén var väl förtrogen med elfirmans rapport eftersom han själv förvarade den i sin skrivbordslåda. Enligt Sjölenius kände han i mars 1975 inte till elfirmans utredning. Lindqvists rapport och påståendena om "sabotaget" är uppenbara falsarier. Avsikten framgår av bland annat JO:s utredning: "Sjölenius har konsekvent skyddat säkerhetspolisen. Han kan därför ha sagt till "facket" att Lindqvist anställdes för utredning om sabotagehändelser."

Lindqvists första uppdrag för säkerhetspolisen[redigera | redigera wikitext]

Som nämnts hade Jan Lindqvist vid besöket på säkerhetssektionen fått en lista med 13 namn på personer anställda någonstans inom sjukvårdsförvaltningen. Lindqvist skulle nu ta närmare reda på deras arbetsplatser. Omständigheterna kring detta detektivarbete visar hur problematiska följderna kan bli om säkerhetspolisen lämnar ut uppgifter till en kontaktman. Lindqvist talade först med Sjölenius om hur han skulle gå till väga för att få fram uppgifterna. Sjölenius hänvisade till personalchefen Lars-Olof Larsson. Enligt denne kom Lindqvist vid något tillfälle in med "en lista med ett 10-tal namn på anställda inom sjukvårdsförvaltningen". Lindqvist ville veta var inom förvaltningen de arbetade. Larsson hjälpte honom med detta. Lindqvist fick dock hjälp av fler personer. En av dessa, sjukhusintendenten på Sahlgrenska sjukhuset Roland Lundberg, nämnde att Lindqvist sent en kväll i mars 1975 ringde och uppgav att han hade en lista med 6–10 namn på. Han behövde nu hjälp att få reda på var personerna arbetade. Lundberg gav i uppgift till en av sina assistenter att skaffa fram uppgifterna som Lindqvist erhöll någon dag därefter. Ytterligare en person, den tillförordnade säkerhetschefen vid förvaltningen Bertil Hermansson, såg listan.

Tjörn-ärendet[redigera | redigera wikitext]

I samband med att den så kallade sjukhusspionen avslöjades i oktober 1975 motiverade man från offentligt håll Lindqvists verksamhet med att denne skulle bistå säkerhetspolisen med uppgifter om personal vid sjukvårdsförvaltningen som "haft och har kontakter med vissa internationellt verkande terrororganisationer". Tretton år senare kunde tidningen Expressen avslöja att det bland annat handlade om kontakter med den internationellt kände terroristen Carlos (Ilich Ramírez Sánchez). Det är främst den första utredningen om sjukhusaffären, gjord av säkerhetspolisens chef Hans Holmér och justitieministerns informationssekreterare Ebbe Carlsson i slutet av oktober 1975, som torgför terroristkopplingarna och Carlos-spåret.

Av säkerhetspolisens egna handlingar framgår att Centrallasarettet i Karlskrona den 26 juli 1975 erhöll en försändelse innehållande ett antal brev från läkarstationen Lilldal på Tjörn. Några dagar senare kontaktade "en förtrolig kontaktman" vid lasarettet en polis i Karlskrona. Någon vecka senare hade säkerhetssektionen i Karlskrona gjort en undersökning rörande försändelsen. I skrivelse till säkerhetspolisen i Göteborg redogjorde man för denna. Man anger att breven med största sannolikhet skrivits och sänts till Lilldal av en läkare vid Centrallasarettet i Karlskrona. Av brevens innehåll framgick, menar man, "att [X] i Göteborg har kamrater och kontakter som har vissa anknytningar med extremistiska ytterlighetsgrupper". Från säkerhetspolisen i Stockholm hade man också fått "knapphändiga uppgifter" enligt vilka [X:s] namn skulle figurera bland anteckningar som anträffats i samband med undersökningar i Paris rörande den så kallade Carlos-affären. Avslutningsvis bifogade säkerhetspolisen i Karlskrona kopior av innehållet i försändelsen "för kännedom och eventuell undersökning". Enligt noteringar på en handling, upprättad inom säkerhetspolisen i Göteborg, begärde en säkerhetspolis i Stockholm att om möjligt få reda på för vem försändelsen till läkarstationen i Lilldal varit avsedd.

Säkerhetspolisen i Göteborg konstaterade att den lämpligaste personen att tala med var en intendent vid landstinget i Kungälv. Av noteringarna framgår också att säkerhetspolisen den 25 augusti varit i kontakt med Jan Lindqvists "handledare" Bengt Sjölenius som skulle återkomma. Någon har också noterat ett telefonnummer och skrivit "Sjölenius – Lindqvist" i anslutning till detta.

Den 9 september 1975 sammanställde Jan Lindqvist "en lista på de läkare som tjänstgjorde vid läkarstationen på Tjörn under sommaren 1975". Av listans totalt åtta namn var det uppenbarligen endast ett som väckte säkerhetspolisens intresse; en kvinna som tjänstgjorde på Tjörn under hela sommaren 1975. I mitten av augusti 1975 samtalade en av de fackliga företrädarna, Hans Falklind, med Erik Thalén. Falklind hade frågat Thalén om Jan Lindqvist hade något att göra med de problem som KFML(r) skapade. Thalén bekräftade då detta. Därefter gav Thalén Falklind en bakgrund till varför det var viktigt att hålla reda på kommunister inte minst om de varit på utbildning utomlands. Thalén menade att "det nästlat sig in personer med dolda syften i sjukvårdsförvaltningen". Man hade dock inte kunnat klarlägga om någon av dem var medlem i någon organisation och "[d]et är därför Jan Lindqvist är här. Så fort något händer skall han fungera som polisens kontaktman och förmedla hjälp via rätt intendent."

Leif Andersson träffar IB-folk[redigera | redigera wikitext]

Under två veckor i slutet av augusti och början av september 1975 var Leif Andersson, tillsammans med två partikamrater från Göteborg, Göran Johansson och Sören Mannheimer, i allra största hemlighet inkallad till militär repetitionsövning. Förhållandena var dock lite annorlunda än i vanliga fall. Övningen leddes av Birger Elmér, tidigare chef för Sveriges hemliga militära underrättelsetjänst, IB. Vid sin sida hade han Ingvar Paues som under tio års tid arbetade under Elmér med kartläggning och registrering av bland andra svenska kommunister. Både Elmér och Paues hade i maj 1973 avslöjats i mängder av tidningar som "spioner" efter att tidningen Folket i Bild/Kulturfront i flera artiklar kartlagt IB. Vid övningen, som mer hade karaktären av en två veckor lång kurs, diskuterades bland annat hur motståndsrörelser verkade i olika länder under andra världskriget. Därutöver diskuterade man den verksamhet som den så kallade extremvänstern i Göteborg, främst KFML(r), bedrev. Någon gång under kursdagarna berättade Leif Andersson om "r-arnas" verksamhet inom bland annat sjukvårdsförvaltningen.

Andersson lämnade vid tillfället över en namnlista till Ingvar Paues. Enligt Andersson skulle namnlistan ursprungligen ha kommit från Axel Eriksson på hösten 1974 men det är mer sannolikt att Andersson fick listan från Jan Lindqvist. Det finns inga uppgifter om ett samband i övrigt mellan kursen och Jan Lindqvist eller sjukvårdsförvaltningen. Kurssällskapet besöktes vid något tillfälle av socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson tillsammans med den nye ordföranden i Göteborgs arbetarekommun Sven Hulterström.

Lindqvists sista uppdrag för säkerhetspolisen[redigera | redigera wikitext]

Den 15 september 1975 sammanställde Jan Lindqvists kontaktman vid säkerhetspolisen ännu en lista över personer som Lindqvist skulle undersöka. Septemberlistan utgörs totalt av 29 namn. Noteringar på ett exemplar av handlingen (som återfunnits i SÄPO:s arkiv) gör gällande att 20 namn förts upp av säkerhetspolisen – "övriga namn är antecknade av Jan Lindquist, kontaktman vid Sjukvårdsförvaltningen". Av dessa hade sju redan förekommit på marslistan vilket visar att Lindqvist sparat namnuppgifterna från denna. Om de två övriga namnen har Lindqvist berättat att han själv lade till dessa. Namnen hade han fått av en partikamrat som han stött ihop med av en händelse. Lindqvist hade då frågat "hur det stod till politiskt inom sjukvården", och mannen hade sagt att det förekom vissa problem med "r-are" och nämnde de två namn som Lindqvist sedan lade till på listan. Enligt Lindqvists kontaktman inom säkerhetspolisen antecknade dock Lindqvist dessa namn i onödan; de båda var redan föremål för säkerhetspolisens uppmärksamhet.

Lindqvist avslöjas[redigera | redigera wikitext]

I mitten av oktober, endast några dagar innan Lindqvist avslöjades i massmedia, ville Erik Thalén ha hjälp av den facklige företrädaren Dan Svensson i ett anställningsärende. Svensson svarade att han kanske kunde hjälpa till men då ville han som en gentjänst ha reda på sanningen om Jan Lindqvist. Thalén tvekade först men berättade sedan att Leif Andersson "för länge sedan" ringde och frågade om säkerhetspolisen kunde få kontakta Thalén i en angelägen fråga. Senare hade Thalén fått besök från säkerhetspolisen varvid man diskuterat en läkare som varit på utbildning i öststaterna. Säkerhetspolisen hade frågat om Thalén kunde tänka sig att fungera som kontaktman men Thalén ansåg sig inte kunna ställa upp på grund av sin tjänsteställning. Efter en tid hade Thalén förstått att Jan Lindqvist i stället fått denna funktion. Thalén hade också bekräftat att Lindqvist hade medhjälpare bland fackliga företrädare för Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF). Såväl Falklind som Svensson hade nu fått bekräftelser från Thalén på att Jan Lindqvist arbetade för säkerhetspolisens räkning. Någon dag efter detta samtal, den 16 oktober 1975, informerade de båda förvaltningens tredje stora fackklubb SACO om vad man fått reda på. SACO och SKTF kom då överens om att i en skrivelse till sjukvårdsstyrelsens presidium kräva "att denna verksamhet omedelbart stoppas och att sjukvårdsstyrelsen lämnar oss en fullständig redogörelse för vad som hittills förevarit".

Rykten om att det fanns någon sorts agent inom sjukvården i Göteborg hade börjat cirkulera också bland journalister. Den 20 oktober blev Hans Falklind uppringd av en av dessa, Sven-Oskar Ruhmén på Aftonbladets redaktion i Stockholm. Denne frågade Falklind om det var sant att det fanns en "säpoagent" inom sjukvårdsförvaltningen. Falklind bekräftade och Ruhmén sade att "då kommer en artikel om detta att publiceras i Aftonbladet i morgon". Falklind bad dock Ruhmén avvakta en dag till eftersom facket skulle ha ett möte med förvaltningsdirektionen i Lindqvistärendet. Ruhmén accepterade detta varför artikeln i stället skulle publiceras den 22 oktober.

Mötet med förvaltningsdirektionen inleddes med att de fackliga företrädarna krävde att Lindqvist skulle avlägsnas från sjukvårdsförvaltningen. Per Anders Örtendahl sade sig vara bestört över att Lindqvists verksamhet tycktes ha en annan inriktning än den han själv från början informerats om. Både Thure Höglund och Örtendahl lovade att Lindqvist skulle bort.

Avslöjandet och dess följder[redigera | redigera wikitext]

Den 22 oktober 1975 hade Aftonbladets förstasida en artikel med texten: "SÄPO-AGENT SPIONERAR PÅ ANSTÄLLDA inom sjukvården." I artikeln gjordes gällande att agenten hade anställts i februari 1975 på sjukvårdsförvaltningens ekonomiavdelning och att han vid sidan av sin ordinarie syssla skulle ha ägnat sig åt åsiktsregistrering för säkerhetspolisens räkning. En koppling gjordes till IB i och med att agentens närmaste chef inom förvaltningen, Svante Winqvist, sades ha varit IB-agent. I artikeln förekom inga offentliga bekräftelser eller dementier. En anonym källa gjorde dock gällande att man sedan en tid misstänkte agenten för att ha sysslat med åsiktsregistrering. Kvällstidningen Göteborgs-Tidningen publicerade senare på dagen en artikel baserad på Aftonbladets uppgifter kompletterade med en kommentar från bland andra en av säkerhetspolisens byråchefer, Olof Frånstedt. Denne förnekade all kännedom om saken.

Nyheten fick stort genomslag och massmedierna började i stort sett belägra sjukvårdsförvaltningen. En presskonferens hölls på kvällen där Per Anders Örtendahl sade att han vid årsskiftet 1974/1975 hade kontaktats av Leif Andersson som berättat om ett strömavbrott på ett av sjukhusen. De båda bestämde sig då för att ta upp saken med sjukvårdsdirektören Thure Höglund. Därefter bestämdes att man skulle anställa en person för att undersöka om det låg ett sabotage bakom strömavbrottet. Leif Andersson berättade vid presskonferensen att han vid årsskiftet 1974/1975 fått rapporter om flera misstänkta sabotage på sjukhus i staden. Det gällde bland annat ett elektriskt aggregat som användes under operationer som reservaggregat vid strömavbrott. Mitt under pågående operation hade strömmen plötsligt brutits och reservaggregatet trädde inte i funktion. Patientens liv kunde enligt Andersson dock räddas men det fanns anledning att misstänka sabotage. Vilka de andra sabotagen skulle ha varit ville inte Andersson yttra sig om (vilket ju inte var så konstigt eftersom det inte fanns några).

Enligt säkerhetspolisen i Stockholm kände man inte till något om saken. De ledande i sjukvårdsstyrelsen talade om misstänkta sabotage men sade sig inte veta något om säkerhetspolisen. Dan Svensson från SKTF:s fackklubb sade dock vid samma presskonferens att fackets egna utredningar tydde på att "agenten" ägnat sig åt kontroll av anställda med vänstersympatier. Svensson berättade om hur facket i mitten av mars informerats om sabotageteorin – "vi trodde inte ens då på den teorin".

Säkerhetspolisens chef Hans Holmér kontaktade den nye chefen för säkerhetssektionen i Göteborg, Evert Johansson (Synnerman hade pensionerats några månader tidigare), och undrade vad som stod på. Johansson, som deltog i mötet i februari då Lindqvist och Sjölenius var på besök, kunde då dementera att säkerhetspolisen hade en agent inom sjukvårdsförvaltningen. Det var, enligt Johanssons uppfattning, istället så att man kontaktats av företrädare för sjukvårdsförvaltningen eftersom man där hade problem med vissa driftsstörningar vid sjukhusen. Holmér informerade sedan rikspolischefen Carl Persson och justitieminister Lennart Geijer om detta.

Två dagar senare framträdde Jan Lindqvist, Erik Thalén och Bengt Sjölenius på en presskonferens. Lindqvist berättade att han anställts för att undersöka några tekniska missöden – någon åsiktsregistrering var det inte tal om och han förnekade kontakter med säkerhetspolisen. Sjölenius berättade att han begärt polisutredning om de övriga sabotage som Leif Andersson nämnt på presskonferensen några dagar tidigare. Sjölenius var förbryllad över uppgifterna; som högste ansvarig för säkerheten inom förvaltningen hade han endast känt till det omtalade strömavbrottet.

På kvällen höll sjukvårdsstyrelsen ett extrainkallat möte. Under en paus i mötet kom Thalén ut till de väntande journalisterna och serverade dessa en riktig nyhet:

"Ni har inte frågat mig om Säpo varit här. Det har de. De frågade mig, efter rekommendationer från Leif Andersson, om jag ville bli agent. Men jag tackade nej. De berättade om en del små incidenter som hade inträffat inom förvaltningen, bland annat elstopp, hissar som stannade och så vidare. Men det var inte tal om någon rapportering med politisk anknytning... jag tyckte att den här kontakten med Säpo var otrevlig och jag informerade förvaltningens jurist (Sjölenius) som bara sa "jaså"."

Andersson blev åter tillfrågad av pressen om han haft kontakter med säkerhetspolisen i ärendet. Han förnekade först detta men erkände sedan, hårt pressad, att så ändå varit fallet: "Jag hade ganska goda kontakter med Säpo efter min tid som partiombudsman. Det var ganska naturligt att jag gav dem namn på en lämplig person, men åsiktsregistrering, nej."

Som nämnts hade Holmér informerat bland andra Lennart Geijer om att säkerhetspolisen inte haft något med Lindqvists verksamhet att göra. Andersson hade nu hävdat det motsatta. Under helgen den 25–26 oktober framträdde både Holmér och Geijer i massmedia och tillbakavisade Anderssons uppgifter. Denne blev både förvirrad och upprörd. Han ringde Axel Eriksson, den säkerhetspolis som han på hösten 1974 haft kontakt med och undrade hur det kunde komma sig att säkerhetspolisen först bett honom om hjälp och sedan förnekade detta. Eriksson kunde inte heller förklara detta men ordnade så att Andersson kom i kontakt med Hans Holmér. Då Andersson sedan talade med Holmér uppfattade denne att Andersson "föreföll virrig och upprörd". Efter de försäkringar som Holmér hade fått från sektionschefen Evert Johansson i Göteborg kände han sig inte alls övertygad om att Anderssons uppgifter var korrekta varför han lämnade dessa utan avseende. Leif Andersson kontaktade under helgen några personer i Stockholm, bland dem Thage G Peterson, Sten Andersson och Birger Elmér.

Affären utreds[redigera | redigera wikitext]

På justitiedepartementet sammanträffade den 27 oktober ett antal personer för att diskutera händelserna i Göteborg. Rikspolischefen Carl Persson överlämnade en PM som Hans Holmér upprättat efter sitt samtal med Evert Johansson. Av denna framgick att Sjölenius och Lindqvist omkring årsskiftet 1974/1975 sökt upp säkerhetssektionen i Göteborg "på uppdrag av sjukhusdirektionen". Sjölenius hade berättat att Lindqvist anställts för att vid sidan av sitt arbete som ekonom följa upp "vissa egendomliga händelser inom sjukhuset såsom misstänkta cellbildningar och 'sabotagedåd'". Därutöver nämndes att personal från sektionen vid ett eller två tillfällen i september 1975 hade kontakt med Lindqvist varvid man "bytte personuppgifter i anslutning till resonemanget om hemlig cellbildning". Sektionen hade under sommaren 1975 haft kontakt med någon vid sjukvårdsförvaltningen "i det så kallade Carlos-ärendet". Detta var i princip det man kunde informera justitiedepartementet om.

Med vid mötet var bland andra Lennart Geijers informationssekreterare Ebbe Carlsson. Enligt Leif Andersson ringde Carlsson plötsligt på kvällen den 27 oktober till Andersson och sade att han var på väg till Göteborg och att han hade Geijers och Palmes uppdrag att undersöka affären.

Leif Andersson hade någon av dessa dagar kontakt med ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström. Denne ville att Andersson skulle avge en rapport om vad som förevarit. Hulterström hade frågat Andersson av vilket skäl han hade haft kontakter med säkerhetspolisen. Andersson svarade att "det har jag gjort för partiet". Kontakterna med säkerhetspolisen var bra för att kunna hålla kontroll på "r-arna". Den 27 oktober hade Hulterström telefonkontakt med Thage G Peterson och sade "att det var stort bråk i Göteborg". Strax därpå träffades Leif Andersson, Hulterström, Thage G Peterson samt Sten Andersson på ett hotell vid Arlanda för att reda ut vad som hänt. Hulterström hade före mötet talat med Sten Andersson och till denne sagt att om partiet hade engagerat Leif Andersson så fick man väl ta sitt ansvar för det.

Vid mötet förklarade Leif Andersson sin roll som säkerhetspolisens kontaktman. Enligt Leif Andersson berördes dock inte det möte som Leif Andersson, Hulterström och Sten Andersson två månader tidigare deltagit i där också Birger Elmér och Ingvar Paues var närvarande. Peterson kände till att Leif Andersson då deltagit i en kurs under Birger Elmérs ledning – detta hade Peterson själv i affärens inledningsskede fått höra av Elmér. Elmér skulle också ha sagt att Andersson ingick i IB:s krigsorganisation och att "kursen" egentligen var en repövning inom ramen för krigsorganisationen.

Ingen av de fyra personerna kunde 2002 närmare erinra sig vad som diskuterades vid mötet på Arlanda. Sedan Ebbe Carlsson landat i Göteborg på kvällen den 27 oktober sökte han omgående upp Leif Andersson. Denne sade ungefär samma sak som han någon dag tidigare gjort till Holmér. Man ringde Axel Eriksson som strax anslöt sig till sällskapet. Carlsson fick nu klart för sig att Andersson haft rätt; det var säkerhetspolisen som genom Eriksson kontaktat Andersson om en kontaktman. Carlsson ringde sedan till Holmér och berättade att "vi har fått det hela om bakfoten". Detta föranledde Holmér att kontakta Pehr Synnerman för att kolla om det verkligen var sant att det var säkerhetspolisen som låg bakom det hela. Synnerman hade dock bara skrattat och sagt att han inte kom i håg något. Han uppgav senare för utredare att han väl varit "lite glömsk" och inte tänkte på kontakten mellan Axel Eriksson och Leif Andersson.

Efter besöket hos Leif Andersson reste Ebbe Carlsson tillbaka till Stockholm där han omedelbart sammanträffade med Holmér varefter de båda åkte hem till justitieminister Geijer för att berätta nyheterna. Troligen gav Geijer dem på stående fot då uppdraget att redan nästa dag resa till Göteborg och göra en mer noggrann undersökning så att Geijer kunde vara bättre förberedd då han skulle svara på en fråga i riksdagen om några dagar.

I Göteborg frågade Holmér och Carlsson ut huvudaktörerna, dock inte den nyss avgångne sektionschefen Pehr Synnerman. Denne hade ju redan förklarat för Holmér att han inte kunde erinra sig något i saken. De båda utredarna stod inför ett problem; varför hade Eriksson egentligen bett Andersson om hjälp med en kontaktman? Eriksson kunde i stort sett bara hänvisa till Synnerman. Eriksson visste vidare endast att det inom säkerhetsavdelningen förekom åtgärder beträffande en viss namngiven läkare. Inte heller Evert Johansson kunde ge något besked om skälen för Synnermans uppdrag till Axel Eriksson. Han hade ju redan några dagar tidigare berättat för Holmér att det var sjukvårdsförvaltningen som sökt upp säkerhetspolisen och inte tvärt om.

Holmér och Ebbe Carlsson började nu tillsammans med Evert Johansson och Axel Eriksson att söka igenom sektionens arkiv på jakt efter svar. Axel Erikssons uppgifter om "palestinaläkarna" fann man något stöd för, liksom för uppgifterna om att man från säkerhetssektionens sida intresserat sig för KFML(r):s cellbildningar på olika arbetsplatser i staden. Vad man dock framför allt fann var uppgifter vilka tolkades som att det inom sjukvårdsförvaltningen och KFML(r) fanns personer med kopplingar till terrorister.

Axel Eriksson tittade på dokumenten och frågade Johansson om denne kände till uppgifterna. Johansson svarade att en del av materialet var nyheter för honom. De flesta uppgifterna var även nyheter för Eriksson vilket inte var så konstigt eftersom de tillkommit efter att han hade slutat vid sektionen vid årsskiftet 1974/1975.

Problemet med framför allt "terrorkopplingarna" var att flertalet av dem i tid låg efter Erikssons förfrågan om en kontaktman. Holmér och Carlsson tog dock inte någon större hänsyn till detta faktum utan byggde sin utredning huvudsakligen på dessa uppgifter.

Tillvägagångssättet kom något halvår senare att starkt uppröra Justitieombudsmannen som då nyligen börjat utreda affären. JO upptäckte nämligen, i samtal med Pehr Synnerman och Evert Johansson, att dessa efter Holmérs och Carlssons besök i Göteborg träffats för att diskutera frågan. Johansson hade då berättat för Synnerman vad som kommit fram under utredarnas besök på sektionen. Johansson hade sagt till JO att enligt vad han "numera vet" kunde Synnerman på goda grunder i februari 1975 – då Lindqvist och Sjölenius besökte säkerhetssektionen – misstänka att det inom sjukvårdsförvaltningen förekommit hemlig cellbildning från KFML(r):s sida och att "särskilt läkare, som var medlemmar i KFML(r), hade förbindelser med internationella terrororganisationer, PFLP, IRA, med flera" Att Holmér och Carlsson mer eller mindre byggt sin utredning på antaganden bekräftades också av Hans Holmér då denne hördes av JO. Denne skriver i samtalsuppteckningen:

"KFML(r) hade bitit sig fast i Göteborgsområdet och har haft en del medlemmar anställda inom sjukvårdsförvaltningen. Från Säpo:s sektion i Göteborg har man ansett sig skyldig att följa dessas verksamhet. Under augusti och september 1974 har några läkare haft en del kontakter i Mellersta Östern. Det finns misstankar om att stulen medicin sänts till gerillarörelsen PFLP."

Detta var alltså huvuddragen i Holmér/Carlssons utredning. Inför JO redovisade Holmér sedan hur man kommit fram till att detta var orsaken till begäran om en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen:

"Dåvarande sektionschefen Synnerman torde ha ansett att Säpo borde ha en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Detta är en slutsats som Holmér kommit fram till... vilka motiv Synnerman haft går helt enkelt inte att komma fram till. Holmér kan således inte med 100%-ig säkerhet säga att Synnermans bedömningar stämmer med den efterhandskonstruktion som Holmér gjort på grundval av den utredning han verkställt."

Således kunde Evert Johansson, några dagar efter Holmérs och Carlssons besök, upplysa en möjligen något förundrad Pehr Synnerman om varför denne antagligen velat ha en kontaktman inom säkerhetspolisen.

Krav på nya utredningar[redigera | redigera wikitext]

En som inte var nöjd med Holmérs och Carlssons utredning var den moderata representanten i rikspolisstyrelsen, Astrid Kristensson. Hon begärde vid ett flertal tillfällen att rikspolischefen Carl Persson skulle göra det som utredarna struntat i, nämligen tala med Synnerman. Kristensson, som fick ärendet föredraget för sig under november och december, hade reagerat på en del mindre logiska resonemang och uppgifter i utredningen. Carl Persson delade hennes tvivel. Efter affären hade också en mängd rykten florerat om att det i själva verket var IB som tillsammans med några socialdemokrater ägnade sig åt övervakning av vänsterextremister. I början av 1976 talade Persson med Synnerman om saken. Denne, som egentligen bara hade uppgifterna från Evert Johansson som stöd för sitt agerande, talade strax före mötet också med Axel Eriksson. Inför Persson kunde Synnerman sedan berätta att man under hösten 1974 genom telefonavlyssning fått klart för sig att det fanns KFML(r):are inom sjukvårdsförvaltningen, att cellbildning förekom och att några av "r-arna" varit på utbildningsläger i Palestina.

Av det skälet hade han bett Axel Eriksson ordna en kontaktman vid förvaltningen. Det hade dock inte gällt några "terroristaktiviteter" eftersom sådana hade blivit aktuella först framåt sommaren 1975. Synnerman har alltsedan sjukhusaffären inträffade, envist hävdat att hans begäran om en kontaktman egentligen var "en skitsak". Han vinner stöd genom Hans Holmér som inför JO sade att säkerhetssektionens behov av en kontaktman inte var stort. Detta framgår också av att man från sektionens sida inte pressade på hårdare för att få en kontaktman och då Sjölenius och Lindqvist till slut i februari 1975 kom upp på säkerhetssektionen, hade Synnerman glömt bort det hela.

Att det fanns "r-are" inom sjukvårdsförvaltningen var ingen nyhet för SÄPO. Genom den ständiga telefonkontrollen fick man efterhand uppgifter om "r-are" som arbetade på olika ställen i staden, bland annat Sahlgrenska sjukhuset. Man hade sedan några år samlat in sådana uppgifter. Bakgrunden till detta var följande. Då regeringen i april 1973 utfärdade de kvalificerat hemliga registreringsföreskrifterna påpekade SÄPO-chefen Hans Holmér på en intern konferens att en nyhet i kungörelsen var att "vi helt plötsligt fick befogenhet att intressera oss för vad som händer på arbetsplatserna och vid demonstrationer". Rörande arbetsplatserna "så ställs vi inför stora svårigheter" fortsatte han och förordade "samarbete med personalorganisationerna, gärna genom personalchefen, för att kunna bedöma stämningen på vissa nyckelindustrier eller industrier där man har oroligheter". Han poängterade att "[d]et vi ska intressera oss för är hemlig cellbildning på arbetsplatserna och inte vanliga vilda strejker. De yttringar hitintills som den hemliga cellverksamheten visat är att det varit lite våldsamheter och lite avancerad orolighet på de platserna." Hemliga celler på arbetsplatser var alltså ett problematiskt område och Holmér kunde inte närmare gå in på hur man här skulle förfara. Däremot, menade han, var det enklare med hemlig cellbildning inom den militära sektorn där man hade hjälp av säkerhetscheferna på regementena.

Dokument från säkerhetspolisen i Göteborg visar hur man där arbetade med att söka kartlägga de arbetsplatser där personer tillhörande KFML(r) var verksamma. En sammanställning upptar drygt 30 företag och myndigheter i staden. Handlingarna visar att man redan på hösten 1972, alltså före regeringens tillämpningsföreskrifter trädde i kraft, gjordes noteringar om KFML(r):s driftceller. Rörande flera av företagen och myndigheterna finns namnlistor över medlemmarna i de olika cellerna. För SKF finns exempelvis ett femtontal personer, alla med ofullständiga personnummer. Några uppges ha slutat. När denna lista skrevs framgår inte. Beträffande Götaverken finns en lista på ca tio personer, också här med ofullständiga personnummer. Likadant är det med Arendalsvarvet (ca 20 personer). För Torslandaverken (Volvo) finns en lista på 25 personer. Eriksbergsvarvet har en lista på ca femton personer. Här finns en uppgift som tyder på att listan upprättats senast i oktober 1973. Bland andra företag och myndigheter med namnlistor kan nämnas Byggnads Västra (tre personer), Ringhals (fyra personer), Saab-Scania (tre personer), Papyrus (nio personer) samt S.t Jörgen (tre personer). Vad handlingarna också alltså visar är att SÄPO intresserade sig för KFML(r):s aktiviteter vid Sahlgrenska sjukhuset redan några år innan Jan Lindqvist anställdes vid sjukvårdsförvaltningen. Den första noteringen om "Sahlgrenskas sjukvårdscell" har gjorts på hösten 1972 då det rapporteras att KFML(r):s sjukvårdscell delat ut ett flygblad på Sahlgrenska sjukhuset med uppmaning till kamp mot EEC.

Cellbildningen var också det enda skälet till varför Jan Lindqvist fick i uppgift att rapportera till säkerhetspolisen. Också detta framgår av dokument i SÄPO:s arkiv. Rubriken på den första namnlistan som han erhöll från säkerhetssektionen är nämligen "Förteckning över personer som misstänkes tillhöra KFML(r)-cell vid Sjukvårdsförvaltningen. Listan uppställd av personal vid OG". Enbart rubriken på handlingen är tillräcklig för att kunna avfärda alla påståenden som gjordes i samband med att sjukhusaffären utreddes om att säkerhetspolisen egentligen skulle ha varit intresserad av vänsterextremister med terrorkontakter. Också den andra listan, som Lindqvist fick i början av hösten 1975 har en rubrik som klart visar avsikten: "Förteckning över KFML(r)-medlemmar som är anst vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg och som kan misstänkas vara medlemmar i arbpl celler".

Att Lindqvists ursprungliga uppgift för säkerhetspolisen hade med just cellbildningen att göra framgår av Holmérs och Ebbe Carlssons utredning (den avhemligades i stort sett helt sommaren 1999). Av utredningen framgår att terroristkopplingarna var något som Lindqvist vid ett enstaka tillfälle kom i beröring med och då hade han varit anställd i drygt sex månader.

Efterspelet[redigera | redigera wikitext]

JO lade fram sin utredning om sjukhusaffären i april 1976. Han fann ingen anledning till kritik mot någon tjänsteman men ansåg sig inte heller ha nått klarhet på alla punkter, till exempel vad som egentligen motiverat Leif Andersson att verka för att Jan Lindqvist skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Men JO bar också på ytterligare information som han inte ansåg sig kunna redovisa. Strax innan han inledde sin utredning, vid årsskiftet 1975/1976 söktes han upp av en bekymrad Stig Synnergren som då var överbefälhavare. Synnergren hade under någon av affärens första dagar i slutet av oktober 1975 blivit informerad om att Leif Andersson tillhörde "krigsorganisationen" och i det avseendet genomgått en kurs under förre IB-chefen Birger Elmérs ledning. Synnergren hade fått höra att kursen hållits sommaren 1974. Därför fanns det enligt Synnergren anledning att tro att Leif Anderssons deltagande i kursen kunde ha styrt hans agerande vid rekryteringen av Jan Lindqvist.

Också statsminister Olof Palme hade i affärens inledningsskede informerats av Synnergren. Överbefälhavaren hade då redogjort för IB:s krigsorganisation och den utbildning som förekommit. Synnergren hade sagt ifrån att IB inte hade något med själva affären att göra. Han hade nämnt att Leif Andersson genomgått utbildning inom IB men hade inför Palme inte angivit någon tidpunkt. Utgångspunkten för Synnergren hade dock vid samtalet varit att utbildningen låg före anställandet av Jan Lindqvist. Nu skulle alltså också JO börja utreda affären och Synnergren var därför mycket rädd för att Anderssons pressade situation skulle föranleda honom att avslöja alltför mycket om den oerhört hemliga krigsorganisationen.

Det är högst oklart vad Synnergren egentligen sade till JO. Enligt dennes kanslichef Karl-Erik Uhlin fick man veta att "något som kallas krigs-IB" låg bakom det hela. Kopplingen till sjukhusaffären var dock oklar. Uhlin har antytt att det inte var själva organisationen som låg bakom "det här i Göteborg" men på något sätt fanns det personer kopplade till verksamheten som också hade en roll i sjukhusaffären. Då Carl Persson i samband med JO:s utredning engagerade sig i affären sökte Synnergren upp också denne och redogjorde i lika kryptiska ordalag för det problematiska i sammanhanget.

Synnergren menade att Leif Andersson vid affärens början "pratat en massa och visat sig vara direkt olämplig". Anledningen till ryktena om att "någon socialdemokratisk organisation" varit inblandad, menade Synnergren var att "en rad andra socialdemokrater i Göteborg var inblandade i krigsorganisationen".

Efter JO:s utredning dog affären. Den väcktes emellertid till liv igen på hösten 1977 efter att Astrid Kristensson i en tidningsartikel mer eller mindre anklagat Holmérs och Ebbe Carlssons utredning för att vara falsk. Den borgerliga regeringen, som tillträtt året innan, gav då i uppdrag till JK Ingvar Gullnäs att på nytt utreda affären. Innan JK ens hunnit få sitt formella uppdrag hade han Stig Synnergren på tråden. Denne ville informera Gullnäs om att det fanns en koppling mellan sjukhusaffären och IB. Gullnäs svarade att han skulle återkomma så snart han börjat titta på saken.

Omkring jul 1977 fick Gullnäs uppgifter från förre SÄPO-chefen P.G. Vinge om att Leif Andersson var "gammal IB-man". Då Gullnäs några veckor senare hörde Andersson berättade denne att han kände Elmér och Ingvar Paues men "endast som vänner och partibröder". Han sade också att han träffat dem på "en kurs som anordnades av försvarsstaben". I februari 1978 talade Gullnäs så med Synnergren. Denne upprepade vad han sagt till ett flertal personer sedan sjukhusaffären utbröt; det samband mellan IB och sjukhusaffären som han ringt Gullnäs om tidigare bestod i att Andersson "tillhört krigsorganisationen". Han var nu utbytt. Varken krigsorganisationen eller IB hade dock haft något med sjukhusaffären att göra, enligt Synnergren. Problemet var således endast personkopplingen.

Efter denna bekräftelse från Synnergren på att Leif Andersson var involverad i en krigsorganisation som hade med IB att göra, begav sig Gullnäs omedelbart till Birger Elmér för ett samtal med denne. Elmér bekräftade att Leif Andersson ingick i "IB:s krigspott" och att han var betydelsefull i denna endast i sin egenskap av politiker. Elmér hade hållit i en kurs i "motståndshistoria" vid vilken Andersson deltagit. Elmér kunde dock lösa ett problem. Synnergren hade sedan oktober 1975 gått runt och oroat sig för att Leif Anderssons agerande påverkats av hans deltagande i den av Elmér ledda kursen. Han hade delgivit ett flertal personer detta – bland dem Olof Palme och JO Gunnar Thyresson. Elmér berättade emellertid att något sådant samband inte kunde föreligga. Kursen hade nämligen hållits i augusti 1975, det vill säga strax före sjukhusaffären bröt ut.

Hur Synnergren reagerade på denna information är inte känt men att han snart fick reda på det är klart. Ett år senare talade Gullnäs nämligen åter med Synnergren. Anledningen ska strax redovisas. Vid samtalet förklarade Synnergren att han, då affären bröt ut, "svävat i villfarelse om tidpunkten för Leif Anderssons deltagande i IB-utbildningen". Synnergren sade att han trott att den ägde rum innan Jan Lindqvist rekryterades som kontaktman till sjukvårdsförvaltningen – "så småningom fick han dock det rätta förhållandet klart för sig". Gullnäs hade strax före samtalet med Synnergren fått ytterligare uppgifter vilka, oavsett om de hade att göra med sjukhusaffären eller inte, var anmärkningsvärda och kanske rent av tydde på brottslig verksamhet. En tidigare anställd vid IB:s inrikesavdelning hade nämligen för Gullnäs avslöjat att IB återupptagit sin inrikesverksamhet i början av 1970-talet. Gullnäs hade reagerat direkt när han hörde detta. Han var nämligen mycket medveten om att IB sedan 1969 inte tilläts bedriva någon verksamhet riktad mot svenska medborgare. Därmed fick också Gullnäs bekräftelse på de misstankar som uttalats i samtal han haft med bland andra företrädare för polisen. Stig Synnergren uttryckte i samtalet med Gullnäs irritation över antydningar från polisiärt håll om att IB var inblandad i sjukhusaffären. Inför uppgifterna om IB:s återupptagna inrikesverksamhet ställde han sig helt frågande; såvitt han visste hade man gjort "rent hus" efter 1970. Han menade dock att han inte kunde "känna till och kontrollera hur enskilda medarbetare utnyttjar och använder sina kunskaper". I slutet av sin utredning försökte Gullnäs få rätsida på alla frågor utan att lyckas. Kontakter med Synnergrens efterträdare Lennart Ljung, Birger Elmér och Ingvar Paues ledde ingen vart. Samtliga förnekade att IB efter 1970 återupptagit inrikesverksamheten.

Gullnäs lät publicera sin utredning i maj 1979 dock utan att offentliggöra uppgifterna om IB:s krigsorganisation och Leif Anderssons roll i denna. Synnergren blev, efter att ha tagit del även av de hemligstämplade delarna, ytterst upprörd och framträdde inför försvarets underrättelsenämnd som var det organ som utövade den parlamentariska kontrollen över bland annat IB. Han bemötte en rad påståenden som Gullnäs framförde. Anledningen till att han på hösten 1977 över huvud taget ringt Gullnäs var att han ville ge denne samma information som han tidigare givit Olof Palme och JO Thyresson. Synnergren berättade att han, då affären just brutit ut, hade stött ihop med Palme i en korridor i riksdagshuset. Palme hade frågat om IB var inblandad i sjukhusaffären och om Leif Andersson varit engagerad inom IB. Synnergren lovade att ta reda på detta och återkomma snarast. Vid tillfället, berättade Synnergren för FUN, kände han inte till Leif Anderssons bakgrund, men efter kontakter, sannolikt med Elmér, kunde han meddela Palme

  • att Leif Andersson utbildats inom IB vid en kurs i Göteborg
  • att bland annat hade Elmér varit lärare
  • att ytterligare några deltagit kursen
  • att utbildningen gällt IB:s krigsorganisation, vilken jag orienterade om ungefär så som jag senare gjorde för JK
  • att IB inte var inblandad i Göteborgsaffären

Olof Palme hade då bett Synnergren orientera Holmér "så att missuppfattning inte skulle ske".

Synnergren hade därefter orienterat Holmér om krigsorganisationen. Det hade då visat sig att Holmér kände till en "del av" denna. Inför FUN beklagade Synnergren att han inte varit tillräckligt noggrann då han första gången frågade om Leif Anderssons utbildning inom IB:

"Jag levde i tron att det skedde innan den så kallade "sjukhusspionen" anställdes. Omgående när jag fick vetskap om att jag haft fel tidsperspektiv (alltså någon gång strax efter den 22 februari 1978) ringde jag till JK och meddelade honom detta. Ett samtal någon tid efter JK utfrågning av honom ledde till att jag fann att jag misstagit mig på tidpunkten. Skälet varför jag ringde JK var främst att han vid första utfrågningen frågat mig ingående om jag ansåg att L.A. utbildning i IB regi kunde ha påverkat dennes agerande vid sjukhuset och ev. mot socialdemokratiska partiet. Det nya tidsförhållandet innebar att såväl JK frågor som mina svar ej varit relevanta."

Avslutningsvis konstaterade Synnergren att JK i sin utredning förde fram "så många redan tidigare kända rykten och nya förmodanden och rykten samt skapar sådan misstänksamhet mot IB och personer inom IB att en ny utredning av denna organisation tyvärr blir nödvändig". Också så blev det.

Två veckor senare tillsattes en ny utredning under ledning av regeringsrådet Bengt Wieslander. Bland annat skulle utredningen följa upp vissa av de trådar som JK Gullnäs lämnat efter sig. Man kan dock konstatera att utredningen inte lyckades något vidare med detta bland annat till följd av att olika personer måste ha lämnat oriktiga uppgifter till utredningen. Rörande sjukhusaffären skall dock sägas att utredningen träffade rätt; något samband mellan anställningen av Jan Lindqvist och den militära underrättelsetjänsten kunde inte konstateras.

Det väckte viss uppmärksamhet då Ingvar Gullnäs i massmedia i början av år 1988 berättade att han "numera" kände till sanningen bakom sjukhusaffären. Dock menade han att tystnadsplikten förbjöd honom att avslöja något. Tre år senare, i november 1991, uppfyllde den då nytillträdde försvarsministern Anders Björck ett av det årets vallöften, nämligen att offentliggöra så mycket som möjligt av JK:s utredning om sjukhusaffären. Bland det som avhemligades fanns uppgifterna om IB:s så kallade krigsorganisation. Avslöjandena kunde dock inte förmå Ingvar Gullnäs att avslöja vad han visste. Först då Säkerhetstjänstkommissionen samtalade med honom berättade han vad han fått höra. Gullnäs och Synnergren hade stött ihop vid skidspelen i Falun våren 1986. De hälsade och Synnergren sade oförmedlat: "Numera kan jag väl tala om hur det egentligen var. Det var IB:s krigsorganisations folk som låg bakom sjukhusspionen i Göteborg." Eftersom de närmade sig läktaren och omgavs av andra och då Gullnäs lagt detta bakom sig blev inget mer sagt därom.

Stig Synnergren har vid förhör inför Säkerhetstjänstkommissionen sagt sig inte kunna minnas samtalet med Gullnäs men att det såtillvida var sant som att det var personer som utbildats av Elmér inom IB:s krigsorganisation (men inte krigsplacerats) som var inblandade. Synnergren har också uppgivit att han, för att undvika att sprida kunskaper om "Krigs-IB" aldrig talade helt öppet härom med JO Thyresson eller JK Gullnäs, när de utredde sjukhusaffären i Göteborg. Synnergren säger själv att han "åkte slalom" förbi Gullnäs frågor.

Avslutning[redigera | redigera wikitext]

Något samband mellan anställningen av "sjukhusspionen" och IB har inte kunnat påvisats. Däremot torde kopplingen mellan Jan Lindqvist och den till IB på olika sätt knutne Leif Andersson ha varit besvärande nog. Särskilt det faktum att Leif Andersson endast någon månad innan Lindqvist avslöjades tillsammans med två andra socialdemokrater deltagit i en kurs i Elmérs regi, bör ha varit tillräckligt för att oroa personer inom både regeringen och det socialdemokratiska partiet. Inte minst mot bakgrund av att partisekreteraren Sten Andersson och ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström, vid något tillfälle anslutit sig till kurssällskapet. Under kursen hade också Leif Andersson till Ingvar Paues överlämnat en lista på namn han fått från säkerhetspolisen, antagligen genom Jan Lindqvist. Under 1970-talet hade också Andersson och flera andra socialdemokrater i Göteborg haft löpande kontakter med Birger Elmér och Ingvar Paues. Samtalet gällde då ofta extremvänsterns aktiviteter på arbetsplatserna.

Säkerhetspolisen låg aldrig bakom några krav på att en särskild kontaktman skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Ansvaret för detta är enbart Leif Anderssons och Säkerhetstjänstkommissionen som utredde saken i början av 2000-talet ansåg att motiven inte var alldeles lätta att förstå. Enligt kommissionen torde Andersson ha ansett det viktigt för partiet att få in en duglig person i förvaltningen. Socialdemokraterna inom Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) var enligt Andersson "väldigt passiva" inom sjukvårdsförvaltningen. Andersson medverkade därför till bildandet av en socialdemokratisk fackklubb där Jan Lindqvist omgående efter sin anställning kom att inta en framträdande position som sekreterare. Genom detta kom Andersson och Lindqvist att sammanträffa omkring en gång i månaden. Men det är också högst sannolikt, menade kommissionen, att Andersson sett Lindqvist som lösningen på vad han ansåg vara påtagliga brister i säkerheten inom sjukvården. Flera av dem Säkerhetstjänstkommissionen talat med – personer som känner Andersson väl – har emellertid framhållit att man inte bör läsa in för mycket i detta; Andersson betraktas som "gråsosse" och skulle, för vilken anställning som helst, alltid rekrytera en socialdemokrat.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]