Skåne

(Omdirigerad från Skåning)

Skåne
Landskap
Land Sverige Sverige
Landsdel Götaland
Län Skåne län
Stift Lunds stift
Gränsar till Blekinge
Halland
Småland
Danmark (Öresundsbron)
Största stad Malmö
Area 10 939 km²
Folkmängd 1 399 454 (2021-12-31[1])
Befolkningstäthet 128 invånare/km²
Lägsta punkt Kristianstad. 2,4 m u.h.
Högsta punkt Söderåsen. 212 m ö.h.
Landskapsblomma Prästkrage
Landskapsdjur Kronhjort
Landskapsfågel Glada
Största sjö Ivösjön
Hertig Prins Oscar
Skånes läge i Sverige.
Skånes läge i Sverige.
Skånes läge i Sverige.
Skånes landskapsvapen på ett broderat hästtäcke buret vid Karl X Gustavs begravning den 4 november 1660. Finns på Livrustkammaren. Nuvarande utformning fastställdes av Kungl. Maj:t 1939 och registrerades av PRV 1974.[2]
Socknarna i Skåne med härads- och länsgränser cirka 1870.
Hand-drawn colour map of Skåne with a large number of villages drawn in as well as cities, forests, lakes and rivers.
Gerhard von Buhrmans karta över Skåne från 1684.
Landskapsvy från Skåne. Målning av Peter Adolf Persson. Målad år 1889.
Skånsk slätt med pilevall en disig dag i april. Ingelstorps ängar, i fonden Hammars backar nära Kåseberga i sydöstra Skåne.
Stora delar av Skåne består av jordbruksmark. Bilden visar ett rapsfält utanför Svedala.
Citadellet i Landskrona, sett ovanifrån.
Utsikt från Kopparhatten på Söderåsen.
Malmö är Sveriges tredje, och Skånes största, stad med knappt 350 000 invånare i kommunen. Utsikt över Västra hamnen med Turning Torso.
Skåne har många milslånga sandstränder. Här syns Sandhammaren.
Öresundsbron, som stod klar år 2000, förbinder Skåne med danska Amager. Här passerar både bilar och tåg.
2010 byggdes Citytunneln, som förbinder och kompletterar Öresundsförbindelsen. Detta är södra trapphallen vid Triangelns station.
Skånsk bokskog i lövsprickning.
Handritad karta från 1698 av Erik Dahlbergh.

Skåne är Sveriges sydligaste landskap. Landskapet består till största delen av den halvö som utgör Skandinaviska halvöns sydligaste spets. I norr begränsas landskapet av Halland och Småland, i öster av Blekinge och Östersjön, i söder av Östersjön och i väster av det smala Öresund som skiljer Skåne från Danmark samt Kattegatt som är ett bihav till Nordsjön. Skåne utgör, tillsammans med de danska öarna Själland, Lolland, Falster, Møn och Bornholm, den transnationella Öresundsregionen.[3]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Namnet återfinns i engelsk litteratur från 890-talet (scon*g), på runstenar från 1000-talet (Skanö) och i den fornisländska litteraturen (Skaney, där ey betyder ö). Ursprungsformen har antagits vara ett urgermansk skadinawi, med förleden skada och efterleden awi 'land vid vatten, land helt eller delvis omgivet av vatten; ö'. Namnet kan syfta på Falsterbohalvön, där namnet även återfinns i Skanör.[4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Skånes historia

Skåne blev från Harald Blåtands samling av Danmark, under senare delen av 900-talet, en del av Danmark. År 1060 inrättades Lunds stift, som 1104–1152 var ärkestift för de nordiska rikena, och 1164–1531 överordnat ärkestiftet i Uppsala. Lund kom därmed att fungera som kulturellt centrum, fram till reformationen, för både Danmark-Norge och Sverige-Finland.

Ett centrum för internationell handel uppstod på grund av det rika sillfisket i Öresund under 1100- och 1200-talen vid Skanör och Falsterbo, där den så kallade Skånemarknaden spelade en viktig roll under hela medeltiden. Striderna mellan Sverige och Danmark, som ödelade Skåne under 1300-talets början, ledde till att landskapet pantsattes till greven av Holstein. Efter uppror mot denne hyllades den svenske Magnus Eriksson 1332 som kung även av Skåne, varigenom landskapet förenades med Sverige till dess Valdemar Atterdag 1360 erövrade det.[5]

Under 1400- och 1500-talen utgjorde Skåne tillsammans med Själland kärnan i det danska riket. Drottning Margareta residerade ofta där, och en stor del av Danmarks främsta ätter bosatte sig och byggde slott i Skåne. Med reformationen, som genomfördes i Skåne på 1530-talet, förlorade kyrkan sin dominerande ställning medan adelns inflytande ökade, så att över hälften av Skånes jord vid 1600-talets mitt ägdes av adeln.[5]

Täta relationer med Hansan bidrog också till ett ekonomiskt uppsving, som varade fram till slutet av 1500-talet. Den danska reformationen kom att ha sitt centrum i Malmö[källa behövs]. Vid freden i Roskilde, 1658, övergick dessa områden till Sverige; ön Ven dock först 1660 vid freden i Köpenhamn, då Bornholm å andra sidan åter blev danskt. Inledningsvis var de tillkomna områdena att betrakta som svenska besittningar men successivt, och för Skånes del från 1719, som helt integrerade i riket.

Perioden 1658–1700 kännetecknas av Skånes snabba försvenskning. Danmarks försök att återerövra Skåne under det så kallade skånska kriget 1675–1679 misslyckades men hade till följd att stora delar av landskapet ödelades. Under 1700-talet och början av 1800-talet kännetecknas Skånes näringsliv och utveckling av en viss stagnation, som bröts först med tillkomsten av järnvägarna och den snabba industrialiseringen under 1800-talets senare del.[5]

Indelningar[redigera | redigera wikitext]

Före 1658[redigera | redigera wikitext]

Skåne hörde till Danmark före 1658, med undantag av perioden 1332-1360 då det var förenat med Sverige.

Landskapet var uppdelat i flera slottslän:

utanför länen låg följande härader med egna fogdar: Frosta härad (från 1481), Färs härad (1535-1573) Göinge härad (1587-1588), Gärds härad (till 1615), Järrestads härad (från 1627), Othens härad (1523-1551) Skytts härad (1599-1605), Torna härad (1526-1543) och Villands härad (till 1614)

Efter 1658[redigera | redigera wikitext]

Skåne övergick från Danmark till Sverige 1658. Svensk rättegångsordning infördes i Skåne 1682–1683 och 1683 inrättades Skånska lagsagan, som avskaffades 31 december 1849.

Vid övergången till Sverige 1658 fanns fyra län i Skåne, vilka inledningsmässigt behölls: Kristianstads län, Malmöhus slottslän, Landskrona län och Helsingborgs län. De tre sistnämnda slogs ihop 1669 och bildade ett utökat Malmöhus län styrd av en egen landshövding, vilket gällt för Kristianstads län från 1658. Malmöhus län 1658-1660. Hela Skåne styrdes som en del av Skånska generalguvernementet 1658-1669 och 1676-1719. 1719 gjordes gränsjusteringar mellan Malmöhus län och Kristianstads län till de omfattningar som sedan bibehölls till 1997 då de slogs samman till Skåne län, som förutom landskapet Skåne även består av Östra Karups socken i landskapet Halland.

Skåne hör och har hört till Lunds stift.

Övriga indelningar beskrivs i artiklarna Malmöhus län och Kristianstads län.

Skånes geografi[redigera | redigera wikitext]

Den skånska geografin uppvisar en mångfald av olika landskap och skiftningar inom dessa. Ett speciellt framträdande drag i Skåne är dess många horstar, vilka dock kallas för åsar. De följer en sydost-nordvästlig linje, se även Tornquistzonen. Detta utgör en gräns mellan den skandinaviska och den kontinentala plattorna, vilket visas framförallt på Söderåsen och i sprickdalen Skäralid. Större delen av landskapet täcks tvärtemot många populärföreställningar av skog, framförallt i norra Skåne och i en kil söderut genom Linderödsåsen.

I söder och väst samt runt Kristianstad domineras landskapet av de storskaliga slätterna. Jordbruket bedrivs här i en enorm skala på leråkrar som värderas till bland de bästa jordarna i hela världen. Istiden förde med sig många leravlagringar över hela landskapet. Berggrunden består i nordväst till sydost till övervägande delar granit, gnejs, sandsten och skiffer, i sydväst mestadels kalksten[6] vilket bildat basen för en omfattande tegel- och byggnadsmaterialsindustri som skiljt sig till stora delar från övrig svensk byggnadsverksamhet med tegel, halmtak, och så vidare. Träbristen på slätterna gjorde också att man i stor utsträckning eldade med intorkad djurspillning eller torv.

Mellan skogs- och slättbygderna ligger risbygden som en slags mellanzon. Risbygden karaktäriseras av lövskogar med insprängda granplanteringar, ofta är det magrare sandjord eller rent av morän. Jordbruket är här mycket småskaligt.

Skåne ligger till större delen inom den så kallade södra lövskogsområdet, vilket innebär att gran saknas (utom där den planterats). Det vanligaste skogsträdet är istället bok. Övriga lövträd som är vanliga i skog är ek, ask, al (ofta vid vattendrag) samt alm. Landskapet är dock svårt härjat av almsjukan. Även björk och tall växer i sandhaltig jordmån. Av sydliga trädsorter har bland andra kastanj (som skall skiljas från den vanliga hästkastanjen ), avenbok och valnöt sin nordgräns i Skåne. Lind och hästkastanj är vanliga i stadsparker, men det kanske mest typiska skånska trädet är pilar som tidigt beskärs och planteras i alléer längs mindre vägar för att hindra vinderosion i det uppodlade landskapet.

Annars är Skåne det svenska landskap som är i särklass mest uppodlat. Omkring 70 procent av landskapet är antingen odlad åker eller ängsmark. Däremot är inslagen av mindre skogsdungar stort. Samtliga fyra sädesslagen och potatis odlas liksom den för landskapet typiska rapsen, som under några veckor i maj bildar gulfärgade åkrar som sprider en tämligen behaglig söt doft. 90% av Sveriges sockerbetor odlas i Skåne, dessa kräver främst en lång vegetationsperiod, och skördas sist, under perioden slutet oktober fram till jul. Användandet av höstsådd är vanlig till exempel för råg och vete, varför många åkrar ligger gröna istället för svarta under januari–februari (utom vid snöfall förstås).

Skånes yttre punkter[redigera | redigera wikitext]

Maglerödsstenen[7], mellan Magleröd och Traneröds mosse, i Stenestads sockenSöderåsen är Skånes högsta punkt, 212,2 meter över havet.[8] Skånes (och Sveriges) lägsta punkt finns utanför Kristianstad där marknivån ligger 2,32 meter under havsytan. Längst i norr ligger Grävlingehall (56°31′58,20″N 14°5′29,06″Ö / 56.51667°N 14.08333°Ö / 56.51667; 14.08333)[9], i Loshults socken, Osby kommun. Skånes, och därmed Sveriges, sydligaste punkt är Smygehuk i Östra Torps socken, Trelleborgs kommun, med positionen 55 grader 20 minuter och 13 sekunder nordlig latitud samt 13 grader, 21 minuter och 36 sekunder östlig longitud.[10]

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Skånes storskaliga relief återspeglar till större delen den geologiska utvecklingen före istidens erosion och avlagringar.[11] Det svenska ordet ås är ofta förknippat med rullstensåsar, men Skånes stora åsar, som Söderåsen, är horstar[12] bildade genom tektonisk inversion längs Tornquistzonen i yngre krita. Längssträckningen hos de skånska horstarna följer förkastningssprickorna från nordväst till sydost och bildar Fennoskandiska urbergssköldens sydvästra gräns.[13] Tektoniska rörelser längs Tornquistzonen vid Pangeas uppsplittring under jura- och kritaperioderna ledde till bildandet av hundratals små vulkaner i centrala Skåne.[14][15] Rester av vulkanerna, som vulkankupper av pelarförklyftad basalt[16], kan fortfarande ses idag.[14] Samtidigt som vulkanism pågick bildades ett kuperat peneplan i nordöstra Skåne när berggrunden där vittrade och eroderades.[17][18] Berggarter omvandlade genom vittring till kaolinit kan i dagsläget observeras på Ivö Klack.[18] Under Campanåldern (yngre krita) steg havsnivån så att hela Skåne kom under vatten. Marina sediment kom då att täcka Skånes kuperade terräng, i vilka fossil och smärre kustlandformer har bevarats.[18][19]

Under Paleogenperioden var Skåne täckt av sedimentlager.[11][17] Floder som rann genom det sydsmåländska peneplanet korsade också Skånes sedimenttäckta yta.[11] I och med att havsnivån föll bidrog erosion till att avtäcka Skåne från större delen av ovanliggande sediment. Äldre floder började då bilda genombrottsdalar i Söderåsen.[11] Under slutet av den senaste nedisningen, under isens avsmältning, förde dessa dalar stora mängder smältvatten.[11] Reliefen i sydvästra Skåne bildades genom avsättningen av tjocka lager lösa jordarter i samband med istiderna under kvartär.[13]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Landskapets drygt 1,2 miljoner invånare är mycket ojämnt fördelade. Längs kusten, mellan Ängelholm och Trelleborg och någon mil inåt land, bor cirka 900 000 av invånarna. Landskapets geografiska respektive demografiska mittpunkt skiljer sig sålunda kraftigt. Närheten till Danmark och Köpenhamn har alltid varit av betydelse för landskapet, men även närheten till Tyskland och Polen gör sig ofta påmind. Inte minst i form av fordon, från andra delar av kontinenten.

Orter i Skåne[redigera | redigera wikitext]

Följande tätorter har fler än 10 000 invånare enligt siffror från 2020:

  1. Malmö, 325 069
  2. Helsingborg, 113 828
  3. Lund, 94 393
  4. Kristianstad, 41 299
  5. Landskrona, 33 466
  6. Trelleborg, 30 808
  7. Ängelholm, 29 490
  8. Ystad, 20 195
  9. Eslöv, 19 794
  10. Hässleholm, 19 435
  11. Staffanstorp, 16 854
  12. Höganäs, 16 001
  13. Höllviken, 15 598 (Vellinge kommun)
  14. Bunkeflostrand, 15 212 (Malmö kommun)
  15. Lomma, 13 772
  16. Oxie, 13 575 (Malmö kommun)
  17. Höör, 12 976
  18. Svedala, 12 918
  19. Bjuv, 10 911
  20. Åhus, 10 487 (Kristianstads kommun)
  21. Kävlinge, 10 030

Övriga kommunala centralorter med undantag av Burlöv (vars huvuddel ingår i Malmös tätort) med folkmängd 2020:

  1. Åstorp, 9 703
  2. Klippan, 8 874
  3. Skurup, 8 626
  4. Sjöbo, 8 478
  5. Bromölla, 8 092
  6. Osby, 7 758
  7. Hörby, 7 692
  8. Tomelilla, 7 239
  9. Vellinge, 7 075 (ej största ort i Vellinge kommun)
  10. Simrishamn, 6 844
  11. Perstorp, 6 091
  12. Båstad, 5 704
  13. Örkelljunga, 5 534
  14. Svalöv, 4 216
  15. Broby, 3 561 (centralort i Östra Göinge kommun)

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Skåne är Sveriges varmaste landskap och har kustklimat, men de lokala variationerna är stora. Exempelvis har skogsbygden i nordöst avsevärt lägre vintermedeltemperatur än västra och södra delen av landskapet. Högst årsmedeltemperatur (för såväl landskapet som riket) finner man längs öresundskusten. Vid SMHI:s mätstation vid Malmö tekniska museum finner man den mätstation som har högst årsmedeltemperatur i Sverige, +8,4 °C. Den kallaste månaden är februari med en medeltemperatur på 0,0 °C och den varmaste juli med +17,1 °C. Snö faller nästintill varje vinter, ofta i väldigt korta perioder i början av året. Is bildas stundom i hamnar och långgrunda vikar. Vegetationsperioden varierar i medeltal från 270 till 240 dygn, beroende på avstånd till kust och höjd över havet. Årsnederbörden ligger kring 500 mm (smält nederbörd), juli är den nederbördsrikaste månaden, april den fattigaste.[20][21]

Skånes torraste plats är Åhus, där man åren 1960–1999 uppmätte en medelårsnederbörd på 480 millimeter. Skånes blötaste plats, under samma period, är Örkelljunga där man vid väderstationen noterade en medelårsnederbörd 959 millimeter.[22] Temperaturrekord är 36,0 °C den 30 juni 1947 i Ängelholm och -34,0 °C den 26 januari 1942 i Sjöholmen (mellan Stehag & Höör).[23]

Transport[redigera | redigera wikitext]

Vägar[redigera | redigera wikitext]

E6 i Skåne.
E6 genom Skåne är en av Sveriges mest trafikerade vägsträckor.

Motorvägshistoria. Skåne fick 1953 Sveriges första motorväg i den så kallade Autostradan mellan Malmö och Lund. Under 1960-talet byggdes motorvägsnätet ut. Med utgångspunkt från trafikplats Kronetorp (nästan mitt emellan Malmö och Lund) byggdes E6 norrut ut i etapper, inklusive motorvägsinfarter till Helsingborg. Kring 1970 hade hela västra Skåne en sammanhängande motorväg fram till Ängelholm. Först 1979 öppnades motorvägen över Hallandsåsen. När trafikplats Kropp (där E6 och E4 möts strax nordost om Helsingborg) invigdes 1977 var detta Sveriges första treplanskorsning. Samtidigt hade Malmö inre ringväg och en motorväg från E6 mot Malmö hamn öppnats. Senare har framförallt E4:an blivit motorväg (från Helsingborg till Smålandsgränsen), motorvägar har byggts ut från Malmö mot Trelleborg (E6), Sturup (E65) och Staffanstorp (Rv 11). Även vid Kristianstad har en kortare bit motorväg byggts (E22). I samband med öppnandet av Öresundsförbindelsen öppnades också Malmö yttre ringväg. E6/E20 genom Skåne är f.n. under utbyggnad till sexfilig motorväg bl.a. på grund av den stora, till stora delar internationella lastbilstrafiken, men att få hela E22 Malmö-Karlskrona(-Kalmar) till motorväg har mycket länge varit ett regionalt önskemål (en gång beslutat av riksdagen, men upprivet av dåvarande S-regeringen).

I dag. De skånska motorvägarna hade redan från början internationell anslutning genom färjorna. När Öresundsförbindelsen blev färdig, anslöts denna till det övriga skånska motorvägsnätet och ersatte färjan mellan Malmö och Köpenhamn. Det skånska motorvägsnätet är idag dominerat av E6/E20, E4 och Öresundsbron (E20) samt dess motorvägsanslutningar som knyter samman det skånska motorvägsnätet med Köpenhamn och kontinenten. Tätast trafik har E22 in mot Malmö (c:a 90 000 fordon/dygn) och E6/E20 utanför Lund (c:a 60 000 fordon per dygn, varav 12 000 lastbilar).[24] Övriga vägar i Skåne håller också en förhållandevis hög standard, med 2+1-vägar på flera hårt trafikerade vägsträckor. En utbyggnad av E22 till motorvägsstandard har diskuterats under decennier, men har stoppats ett flertal gånger. Förslag om att delfinansiera denna väg med både privata och lokala medel har flera gånger lagts fram, men aldrig godkänts.

I dag finns det cirka 190 m motorväg per 1 000 invånare i Skåne, något över riksmedeltalet, men det är ojämnt fördelat. Förutom en kort sträcka runt Kristianstad och österut mot Blekinge är motorvägen koncentrerad till västra Skåne. Faktum är att Skåne inte hade haft ett så bra motorvägsnät om det inte vore för lokala initiativ. Under åren 1993–2008 finansierades i Sverige totalt 15 större statliga infrastrukturprojekt lokalt. Sammanlagt satsade kommuner och landsting runtom i landet 29 miljarder kronor, varav över 60 %, eller 18,1 miljarder kom från Skåne. Utslaget per skåning blev det 15 101 kr som lades på statliga vägprojekt, en nivå som låg mer än tio gånger högre än medelvärdet i övriga Sverige (1 345 kr). [källa behövs]

Järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Järnväg i Skåne

Järnvägarna i Skåne är även dessa väl utbyggda idag. Huvudlinjerna är till stora delar utbyggda för snabbtåg, men Västkustbanan mellan Helsingborg och Ängelholm är fortfarande ett krokigt enkelspår med starka lutningar mellan Maria och Helsingborg C där det är stora problem vid t.ex. en tågförsening. Det lokala järnvägsnätet har tät trafik i framförallt västra Skåne med Pågatåg och Öresundståg som dominerar de skånska järnvägarna. Öresundstågen går bland annat över Öresundsbron till Köpenhamn.

Järnvägsnätet i Skåne har, historiskt sett, varit extremt tätt och välutbyggt. Mönstret liknade de engelska järnvägarna, och bestod främst av privata banor som korsade landskapet och band samman städer som i ett spindelnät. Idag finns mycket få rester kvar av det, men större delen av det befintliga nätet används till persontågstrafik.

Turism och besöksmål[redigera | redigera wikitext]

Varje år skapas en ny tavla gjord av äpplen i Kivik för den årliga äppelfestivalen.
Stenvalv i Glimmingehus

Turismen i Skåne omsatte 2008 17,6 miljarder kronor och gav sysselsättning åt 12 400 anställda på årsbasis. Den största andelen av turisterna kommer från Skåne och resten av Sverige, utländska turister stod för 2,8 miljoner övernattningar under 2008. De tre största grupperna av utländska turister utgjordes av tyskar, danskar och britter.[25]

Städer och orter[redigera | redigera wikitext]

I Skåne finns ett antal äldre städer med sevärd bebyggelse. I Ystad finns till exempel ett flertal korsvirkesmiljöer bevarade, i Malmö finns ett stort antal tegelhus från 1500-talet, i Helsingborg finns den medeltida riksborgen Kärnan medan Lund domineras av domkyrkan. Sevärda bebyggelsemiljöer från 1700-talet och 1800-tal finns i de flesta av Skånes gamla städer såsom Falsterbo, Skanör, Simrishamn och Åhus med flera. I nordväst, på Bjärehalvön, finns flera populära sommarorter som Båstad och Torekov. I sydöstra Skåne finns Österlen med bland annat det gamla fiskeläget Kivik. I sydvästra Skåne finns det utpräglade jordbrukslandskapet Söderslätt med otaliga småbyar.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Skåne rymmer tre nationalparker, Dalby Söderskog som stiftades 1918 samt de nyare nationalparkerna Stenshuvud (1986) och Söderåsen (2001). På Söderåsen ligger Skånes högsta punkt, vilken officiellt sett är namnlös trots ansatser att skapa ett namn[26][27].

Kulturhistoriska miljöer[redigera | redigera wikitext]

Nio av Skånes städer har medeltida rötter och landskapet rymmer 500 kyrkor.[28] Bland annat Lund och Ystad bevarar delvis ett medeltida gatunät. Skåne har 240 slott och herresäten, vilket är flest av alla landskap i Sverige[28]. Bland slotten och herresätena finns Glimmingehus, Malmöhus och privata slott som Bosjökloster.

Fornlämningar[redigera | redigera wikitext]

Bland Skånes fornlämningar finns Ales stenar och Kungagraven i Kivik liksom gravplatser från järnåldern, som Vätteryds gravfält.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2021”. Statistiska centralbyrån. 22 mars 2022. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/folkmangd-och-befolkningsforandringar---helarsstatistik/folkmangd-i-landskapen-den-31-december-2021/. Läst 24 oktober 2022. 
  2. ^ Riksarkivet: Heraldiskt register. Läst 3 april 2014.
  3. ^ Detta är Öresundsregionen. Øresund Network – Öresundsregionens informations- och marknadsföringsorganisation.
  4. ^ Mats Wahlberg, red (2003). Svenskt ortnamnslexikon. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. Libris 8998039. ISBN 91-7229-020-X. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1175717/FULLTEXT02.pdf 
  5. ^ [a b c] Bra Böckers lexikon, 1979.
  6. ^ ”Geokartan”. apps.sgu.se. https://apps.sgu.se/geokartan/. Läst 28 juni 2019. 
  7. ^ KlaverödNaturskyddsföreningen Skåne.
  8. ^ Sara Florén, 2013, Geologisk guide till Söderåsen 17 geologiskt intressanta platser att besöka, Examensarbeten i geologi vid Lunds universitet, nr. 338, sid. 41 och 43.
  9. ^ På toppen av Skåne, Osby kommun.
  10. ^ 55°20′13″N 13°21′34″Ö / 55.33694°N 13.35944°Ö / 55.33694; 13.35944
  11. ^ [a b c d e] Lidmar-Bergström, Karna; Elvhage, Christian; Ringberg, Bertil (1991). ”Landforms in Skåne, South Sweden” (på engelska). Geografiska Annaler. Series A, Physical Geography 73 (2): sid. 61–91. doi:10.2307/520984. 
  12. ^ Lundin, Jonas (13 november 2013). ”Söderåsen ingen riktig ås”. Lokaltidningen Landskrona Svalöv. http://landskrona.lokaltidningen.se/soderasen-ingen-riktig-as-/20131113/artikler/711139919. Läst 25 oktober 2017. 
  13. ^ [a b] Lidmar-Bergström, Karna and Jens-Ove Näslund (2005). "Uplands and Lowlands in Southern Sweden". In The Physical Geography of Fennoscandia. Red. Matti Seppälä. Oxford University Press, 2005, pp. 255–261. ISBN 978-0-19-924590-1.
  14. ^ [a b] Bergelin, Ingemar (2009). ”Jurassic volcanism in Skåne, southern Sweden, and its relation to coeval regional and global events” (på engelska). GFF 131 (1–2): sid. 165–175. doi:10.1080/11035890902851278. http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/11035890902851278. 
  15. ^ Augustsson, Carita (2001). ”Lapilli tuff as evidence of Early Jurassic Strombolian-type volcanism in Scania, southern Sweden” (på engelska). GFF 123 (1): sid. 23–28. doi:10.1080/11035890101231023. http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/11035890101231023. 
  16. ^ Lena Persson, Mattias Göransson och Magnus Ekdahl, Skåne–Halland, bergkvalitet i Berggrundsgeologisk undersökning – Sammanfattning av pågående verksamhet 2007, SGU-rapport 2008:24, sid. 82. ISBN 978-91-7158-835-7.
  17. ^ [a b] Lidmar-Bergström, Karna; Olvmo, Mats; Bonow, Johan M. (2017). ”The South Swedish Dome: a key structure for identification of peneplains and conclusions on Phanerozoic tectonics of an ancient shield” (på engelska). GFF. Läst 20 oktober 2017. 
  18. ^ [a b c] Lidmar-Bergström, Karna; Bonow, Johan M.; Japsen, Peter (2013). ”Stratigraphic Landscape Analysis and geomorphological paradigms: Scandinavia as an example of Phanerozoic uplift and subsidence” (på engelska). Global and Planetary Change 100: sid. 153–171. doi:10.1016/j.gloplacha.2012.10.015. Läst 13 juli 2015. 
  19. ^ Surlyk, Finn; Sørensen, Anne Mehlin (2010). ”An early Campanian rocky shore at Ivö Klack, southern Sweden” (på engelska). Cretaceous Research 31: sid. 567–576. doi:10.1016/j.cretres.2010.07.006. 
  20. ^ SMHIs webb - temperaturtabellerna (punkt "Malmö2")
  21. ^ Geografiska Tabeller, 1990
  22. ^ Dataserier med normalvärden för perioden 1961-1990 Arkiverad 5 mars 2014 hämtat från the Wayback Machine.. SMHI. Läst 17.12.2009
  23. ^ Vedin, Haldo (2003) Skånes klimat. Sveriges landskapsklimat. SMHI. Läst 17.12.2009
  24. ^ vägverket syd
  25. ^ ”Turismen i Skåne – mer än bara semester”. Tourism in Skåne AB. 15 mars 2008. http://www.skane.com/pdf/turismen_i_siffror2008.pdf. Läst 22 mars 2010. [död länk]
  26. ^ ”Vinnaren utsedd – så ska Skånes högsta topp heta!”. Sydsvenskan. 24 februari 2024. https://www.sydsvenskan.se/2024-02-24/vinnaren-utsedd-sa-ska-skanes-hogsta-topp-heta/. Läst 15 mars 2024. 
  27. ^ ”Behöver Skånes högsta punkt ett namn?”. www.isof.se. 13 mars 2024. https://www.isof.se/lar-dig-mer/bloggar/namnbloggen/inlagg/2024-03-13-behover-skanes-hogsta-punkt-ett-namn. Läst 15 mars 2024. 
  28. ^ [a b] ”Om Skåne”. Region Skåne. Arkiverad från originalet den 28 augusti 2010. https://archive.is/20100828053147/http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=269039. Läst 22 mars 2010. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Riksdagens utredningstjänst (RUT), Finansiering av infrastrukturprojekt, , Dnr. 2008:1407
  • Henrik Lerdam: len og lensmænd 1370-1443 (1996)
  • Harry Christensen: Len og magt i Danmark 1439-1481 (1983)
  • Louis Bobé, Gustav Graae og Fritz Jürgensen West: Danske Len (1916)
  • Gustav Bang: Danske Len og Stamhuse (1906)
  • Kristian Sofus August Erslev: Danmark-Norges len og lensmænd 1596-1660 (PDF) (1885)
  • Kristian Sofus August Erslev: len og lensmænd i det sextende aarhundrede 1513-1596 (PDF) (1879)

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Svenska turistföreningen (1919). Svenska turistföreningens årsskrift. 1919. Stockholm: Fören. Libris 428547. https://runeberg.org/stf/1919/ 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]