Skellefteå

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 64°45′N 20°57′Ö / 64.750°N 20.950°Ö / 64.750; 20.950
Skellefteå
Tätort
Centralort
Skellefteå
Skellefteå
Slogan: Ge idéerna plats
Land  Sverige
Landskap Västerbotten
Län Västerbottens län
Kommun Skellefteå kommun
Församlingar Skellefteå S:t Olovs församling, Skellefteå landsförsamling, Skellefteå S:t Örjans församling
Koordinater 64°45′N 20°57′Ö / 64.750°N 20.950°Ö / 64.750; 20.950
Area
 - tätort 2 174,43 hektar
 - kommun 6 802,85 km²
Folkmängd
 - tätort 32 775 (2010)[1]
 - kommun 72 212 (2014)
Befolkningstäthet
 - tätort 15,07 inv./hektar
Grundad 1845 (stadsrättigheter)
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Tätortskod 8312
Skellefteås läge i Västerbottens län
Red pog.svg
Skellefteås läge i Västerbottens län
För andra betydelser, se Skellefteå (olika betydelser).

Skellefteå (umesamiska Syöldate, sydsamiska Skillehte el. Syöldete)[2] är en tät- samt centralort i Skellefteå kommun, Västerbottens län, belägen cirka 15 km uppströms från Bottenviken och Skelleftehamn, där E4:an möter Skellefteälven. Skellefteå - en ung stad i en gammal bygd - grundades 1845 på initiativ av kyrkoherde Nils Nordlander. Skellefteå socken går i sin tur tillbaka till 1300-talet. Stadsområdet Skellefteå är indelat i 24 stadsdelar, inräknat delar som Tuvan, Skelleftehamn och Örviken, medan den egentliga staden omfattar 14 stadsdelar.

Skellefteå kallas ibland "Guldstaden" på grund av Boliden AB:s långvariga verksamhet i området, samt det berömda Skelleftefältet, ett av världens mineralrikaste. Kommunens helägda kraftbolag, Skellefteå Kraft, är det näst största svenskägda kraftbolaget efter Vattenfall AB. Musik och idrott, bland annat ishockey, har präglat stadens moderna historia med exempelvis Skellefteå AIK Hockey och Trästockfestivalen.

Kultur- och friluftsområdet Nordanå, beläget vid stadens nutida centrum, är en del av riksintresset Skellefteå sockencentrum, med kyrkstad och marknadsplats vid den gamla kustlandsvägen. Här berättas platsens betydelse för bygdens kyrkliga, sociala och kommersiella liv sedan medeltiden. Även försvarets organisation och utbildning under indelningsverkets tid finns representerat inom området. Inom detta riksintresseområde finns ett antal lagskyddade byggnadsminnen såsom majorsbostället Nyborg, Bonnstan, Livréboden och Lejonströmsbron.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ortnamnets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Karta över Skellefteå av Johan Larsson Tresk från 1648
Skellefteå 1870. Stadsbyggandet har inletts på allvar. Stadshuset i vitt.

Ortnamnet Skellefteå [schelléfte], skrevs 1327 Skelepht, men ursprunget är okänt. Möjligen kommer det inte från det lokala ånamnet (i det här fallet Skellefteälven), utan både stadens och älvens namn har troligtvis tidigt samiskt ursprung. Skellefteälvens översta del är dock Sieldutjokk i dalen Sieldutvagge. På sydsamiska heter staden Skillehte eller Syöldete och på umesamiska Syöldate. Ett vanligt smeknamn bland invånarna är Schtaan. På den lokala dialekten (Skelleftebondska) heter staden Sch'ället eller Schélet. Ett gammalt finskt namn är Heletti och på Olaus Magnus karta Carta marina kallas staden Skellitta.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Det är fastställt att människor fanns i trakten cirka 6000 f.Kr., och flera sten- och bronsåldersfynd har också hittats. Man har också påträffat förhistoriska skidor, Kalvträskskidan,som är 5200 år gamla och världens äldsta skidor. Från 1300-talet, när Skellefteå socken grundas, och framåt finns skriftliga källor, där det bl a berättas att det 1419 fanns 60 hushåll i socknen. 1543 hade antalet stigit till 372, och då uppförs också den första stenkyrkan, vars sakristia fortfarande finns bevarad i Skellefteå landsförsamlings kyrka, Landskyrkan.

På 1500- och 1600-talen hade man planer på att anlägga en ny stad i Skellefte socken. När Piteå (som vid denna tidpunkt var beläget där Öjebyn ligger idag) brann ned år 1666, ville Piteås borgare anlägga en ny stad. Den skulle ligga omkring åtta mil söderut på Storkåge bys ägor (där samhället Kåge idag ligger), på grund av ortens naturligt djupa hamn. Den unge kungen, Karl XI, utfärdade också privilegier till den nya staden, vilken skulle heta Hedvigstad efter hans mor Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Piteås borgare ändrade sig dock i sista stunden och valde att istället återuppbygga Piteå på dess nuvarande plats, omkring en mil söderut närmare havet. Sålunda skrinlades planerna på en ny stad mellan Piteå och Umeå.

Under den svenska stormaktstiden deltog de flesta män i krigen. Bland annat slogs Skellefteå kompani ut helt två gånger. Det var änkorna efter alla soldater som fick dra det tunga lasset vid bygdens långsamma återhämtning i början av 1700-talet.

Stadens grundläggande[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1730 och 1862 utsynades 565 nybyggen i storsocknen. Således fick skelleftebygden den byastruktur som i stort sett förblev oförändrad fram till 1950-talet. Handeln med trävaror tog fart, och kravet på en stadsbildning i Skellefte älvdal ökade. På initiativ av kyrkoherden Nils Nordlander grundades Skellefteå 1845 på Norrböle bys ägor. Det var trots hårt motstånd från borgarna i Umeå och Piteå, vilka hade handelsrättigheterna, som Skellefteå fick stadsprivilegier 1845.

Skellefteå beviljades dock inte stapelstadsrättigheter därför att staden ansågs utan fick därför nöja sig med att bli en uppstad. Först vid den sjätte framställningen, den 4 november 1881 erhöll Skellefteå stapelstadsrättigheter, men fick däremot aldrig rätt till den eftertraktade tolagsersättningen.

Även om Skellefteå är en av Norrlandskustens yngre städer, är kyrkplatsen vid Skellefteå landsförsamlings kyrka en gammal mötesplats och Skellefteå socken grundades redan på 1300-talet. I närheten av kyrkplatsen växte ett centrum upp och även den så kallade Bonnstan med mängder av kyrkstugor. Bonnstan har tyvärr eldhärjats flera gånger. För mer om stadens framväxt, se Arkitektur och stadsbyggnad i Skellefteå.

Under 1900-talet och 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet utvecklades Skellefteå till en viktig industristad. Med efterkrigstidens stadsförnyelse följde att mycket av den äldre träbebyggelsen, bland annat det präktiga stadshuset i trä, gick i graven och ersattes med modern bebyggelse.

Nästa steg i bostadspolitiken var det så kallade miljonprogrammet 1965–75 med målet en miljon nya bostäder. I Skellefteå tillkom stadsdelarna Sjungande dalen, Anderstorp och något senare Morö Backe. Även omfattande rivningar skedde under denna epok, med den uttalade ambitionen hos de styrande att ge staden en modernt och välfungerande centrum.

Skellefteå AIK vann SM-guld i ishockey 1978, 2013 och 2014. Under hösten 1980 blev Skellefteå säte för Västerbottensteatern. Skeríaområdet, nuvarande Campus Skellefteå, etablerades 1985. Trästockfestivalen grundades 1991.

Åren kring 1990 innebar en smärre nybyggnadsboom, både för bostäder och lokaler. Bostadsområdet Anderstorp kompletterades mot älven med Tuböle som tog sitt namn efter den herrgård som legat där, just uppströms herrgården Anderstorpsgården. Norrböle utökades mot norr med ett nytt område, Erikslid. Sedan dröjde det drygt 15 år innan byggandet tog fart igen, nu med industriellt träbyggande (bostäder) på Älvsbacka och i centrum (kv Ekorren) som en del av den nationella träbyggnadsstrategin, men även med traditionellt byggande i betong. Sunnanå är fint.

Skellefteå sett från stadsparken, juni 2011

Administrativa tillhörigheter[redigera | redigera wikitext]

Skellefteå var och är kyrkby i Skellefteå socken, varur Skellefteå stad utbröts 1845. När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft 1863 blev staden, ovanligt nog, inte en egen kommun utan först 1881 bildades stadskommunen fristående från Skellefteå landskommun. I landskommunen där en del av orten bebyggelse kom att växa fram inrättades Norrböle municipalsamhälle 20 april 1897 och Skelleftestrands municipalsamhälle 30 april 1937. Dessa inkorporerades i stadskommunen 1916 respektive 1952. Stadskommunen utökades 1967 innan den 1971 uppgick i Skellefteå kommun där Skellefteå sedan dess är centralort.[3]

I kyrkligt hänseende hörde orten före 1913 till Skellefteå stadsförsamling och Skellefteå landsförsamling, (dit Sunnanå hör) från 1913 till 1961 till Skellefteå församling och sedan 1961 till Skellefteå Sankt Olovs församling och Skellefteå Sankt Örjans församling .[4]

Orten ingick till 1 juli 1879 i Skellefteå tingslag, därefter till 1967 i domkretsen för Skellefteå rådhusrätt, därefter till 1971 åter i Skellefteå tingslag. Sedan 1971 ingår Skellefteå i Skellefteå tingsrätts domsaga.[5]

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Kommunen som helhet upplevde en minskning i folkmängd under 1990-talet främst på grund av utflyttning, men befolkningen har varit ganska konstant sedan 1970. Landsbygd och orter i kommunens yttre delar har dock drabbats av befolkningsminskning. Befolkningen är något äldre än genomsnittet för riket. Nu[när?] har befolkningsminskningen stannat av och kommunen har haft cirka 72 000 invånare i ett par år. Befolkningen i tätorten/staden Skellefteå uppgår till 32 775 invånare (2010), en ökning med knappt 1 000 personer sedan år 2000. Inom ett cirkelområde med 1,5 mils radie i varje väderstreck från stadens centrum uppgår befolkningen till cirka 50 000,[källa behövs] då flera av de större tätorterna i kommunen finns nära staden: Ursviken (3 977 invånare, 2010), Skelleftehamn (3 184 inv), Bergsbyn (1 780 inv), Kåge (2 248 inv), Ersmark (892 inv) , Medle (552 inv), Örviken (395 inv), Myckle (355 inv), Sunnanå (har också invånare).

Befolkningsutveckling i staden Skellefteå sedan grundandet

  • 1860-tal: 300-400 invånare[källa behövs]
  • 1887: "något mer än 1 000 invånare".[6]
  • 1930: 5 203 invånare[7]
  • 1950: 12 217 invånare[7]

Befolkningsutveckling sedan 1960


Befolkningsutvecklingen i Skellefteå 1960–2010[8]
År Folkmängd Areal (ha)
1960
  
18 367
1965
  
23 899
1970
  
27 456
1975
  
29 353
1980
  
29 892
1990
  
31 051 2 062
1995
  
31 940 2 160
2000
  
31 742 2 170
2005
  
32 425 2 170
2010
  
32 775 2 174

Arkitektur och stadsbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Skellefteå krafts nya kontorsbyggnad från 2009 av General Architecture (t.v.).

Vid ett vadställe i Skellefteälven hade en medeltida kyrk- och handelsplats efterhand utvecklats till ett stadsliknande samhälle. Öster om kyrkplatsen låg Körran (Nordanå) som på 1700-talet blev en övningplats med officersboställe för Skellefteå kompani. Landsförsamlingens kyrkstad kom efter en brand att placeras däremellan. Området mellan Prästbordet och Boströmsbäcken (dvs. stadens nuvarande centrum) var 1804 en hjortronmyr och var, med undantag för några lador, obebyggt.[9] Bebyggelsen i 1800-talets början ligger öster om Boströmsbäcken och intill älven.[9] På initiativ av kyrkoherden Nils Nordlander grundades Skellefteå på Norrböle bys ägor. Den första stadsplanen för Skellefteå upprättades 1843, långt före det fanns något kungligt beslut om stadsanläggande. Stadsplanen är en klassisk rutnätsstad med två torg, 27 byggnadskvarter (ca 100x100 meter stora) och 20 alnar (12 meter) breda gator (med trätrottoarer). Det var trots hårt motstånd från borgarna i Umeå och Piteå, vilka hade handelsrättigheterna, som Skellefteå fick stadsprivilegier 1845. Staden Skellefteå är indelad i 24 stadsdelar, bland andra Sunnanå.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

E4:an passerar genom staden. I likhet med många andra städer efter Norrlandskusten skär den genom bebyggelsen, varför olika alternativa dragningar diskuteras. Andra viktiga vägar är Riksväg 95 ("Silvervägen"), med riktning mot Bodø (Norge), samt Länsväg 364, som går via bland annat Burträsk en bit in i landet mot Umeå. Länsväg 372 går genom stadens östra delar och passerar förorterna Bergsbyn, Ursviken och Skelleftehamn, innan vägen slutar vid Rönnskärsverken vid havet.

Skellefteå är idag Sveriges största stad som saknar persontrafik på järnväg.[10] Räls har man däremot haft sedan 1912, då hela Skelleftebanan stod klar. Förutom persontåg mellan Bastuträsk och Skelleftehamn gick lokaltåg mellan Skellefteå och Rönnskär. Tre stationer och arton hållplatser fanns som mest på den 19 kilometer långa sträckan. Under 30- och 40-talen kompletterades trafiken med rälsbusstrafik. År 1945 infördes direkt sovvagnsförbindelse från Stockholm till Skelleftehamn Övre. År 1987 drogs trafiken Skellefteå-Skelleftehamn in, liksom den direkta sovvagnen från Stockholm. Trafiken till Bastuträsk blev allt mindre och lades ned helt 1990. Efter nedläggningen av persontrafiken har banan rustats upp för den återstående godstrafiken. Bland annat har axellasten höjts och anslutningen till stambanan i Bastuträsk förbättrats med ett triangelspår och banan har elektrifierats 1997. Upprustningen innebär att den dagliga "Kopparpendeln" till och från Helsingborg kan gå hela vägen utan byte av lok eller körriktning, en sträcka på drygt 140 mil. Persontrafik via tåg sker i dag via järnvägsstationen i Bastuträsk som ligger i grannkommunen Norsjö dit anslutningsbussar till och från Skellefteå busstation går. Tågtrafiken passerar även Jörn i Skellefteå kommun. När Norrbotniabanan kommer, är Skellefteå en tänkt station.

Skellefteå hamn (i Skelleftehamn) är sedan 1912 stadens hamn, en året runt-hamn med en godsomsättning i ton på 1 544 589 ton och cirka 280 fartygsanlöp. Kajdjup mellan 5,5 och 13,4 meter, och kajlängd 1 500 meter.[11] I Skellefteåregionen finns ett antal gästhamnar för besökare som kommer med båt. Det har tidigare under 1960-80-talet gått färja från Skellefteåhamn till Jakobstad och Karleby i Finland

Skellefteå flygplats är närmaste flygplatsen och är belägen i Falmark cirka 20 km söder om Skellefteå, med dagliga både utrikes och inrikes avgångar.

Vad gäller it-kommunikation har staden ett väl utbyggt stadsnät och bra kommunikation med samtliga service- och skolorter. Trådlöst nätverk i centrum och på Sunnanå.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Skellefteå är traditionellt en industristad med kända namn som Boliden AB, Skega och Alimak men har sedan 1990-talet sett många småföretag växa upp inom bland annat it-sektorn. Även större it-företag som Ascom och Tieto har närvaro i staden. Den största privata arbetsgivaren är dock fortfarande gruvbolaget Boliden som producerar koppar, zink och guld. Två andra naturtillgångar som spelar stor roll i Skellefteå är skogen och vattenkraften i form av kommunala bolaget Skellefteå Kraft. Industrin har klarat den internationella konkurrensen väl genom att flytta uppåt i förädlingskedjan, exempelvis genom avancerade konstruktioner av limträ från Martinsons i Bygdsiljum.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Campus Skellefteå finns två universitet, Luleå tekniska universitet samt Umeå universitet med forskning och utbildning inom bland annat trä, datorgrafik/datorspel, elkraft, omvårdnad och socialt arbete. Här finns även Nordiska Scenografiskolan, Vux-verksamhet, Lernia och Kvalificerad yrkesutbildning (KY).

I Skellefteå finns sex gymnasieskolor: Balderskolan, Anderstorpsskolan, Kaplanskolan, friskolorna Guldstadsgymnasiet, Yrkesgymnasiet samt Skellefteå Praktiska gymnasium. I Burträsk, cirka 40 km söder om Skellefteå, finns även ett Naturbruksgymnasium. En folkhögskola, Medlefors folkhögskola finns i staden, och två utanför; Edelviks folkhögskola (söder) och Solviks folkhögskola (norr).

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Västerbottensteatern, samägd av kommunen och landstinget, är placerad i Skellefteå. I samma område, Nordanå, ligger Skellefteå museum. Nordanås teater är också hemmascen för de flesta föreställningar som Skellefteå Riksteaterförening visar. Den lokala konstnären Anna Nordlander har gett namn åt ett annat museum med kvinnliga konstnärer, Museum Anna Nordlander.

Litterärt finns flera namnkunniga författare med koppling till Skellefteå, bland vilka Sara Lidman, P O Enquist, Torgny Lindgren och Stieg Larsson kanske är de mest kända. Staden har på senare tid lanserat sig som "Berättarnas stad", med exempelvis en årlig berättarfestival.[12] Se vidare Kategori:Författare från Västerbotten.

Under 1990-talet och senare har Skellefteå utmärkt sig som en musikstad med bland annat rockband som Wannadies, This Perfect Day, Hardy Nilsson, A Shrine, Vintersorg och Sahara Hotnights (ursprungligen från Robertsfors, men fick sitt genombrott när de verkade i Skellefteå). Flera av dessa har släppt skivor på skivbolaget A West Side Fabrication, med sin bas i Skellefteå. Se vidare Kategori:Musik från Skellefteå.

Den frisinnat liberala dagstidningen Norran, grundad 1910, då som Norra Västerbotten, har sin centralredaktion i Skellefteå men sprids även i följande kommuner i Västerbotten och Norrbotten: Malå, Norsjö, Robertsfors, Arvidsjaur och Arjeplog. Upplagan är 25 700 (2009).

Sport och fritid[redigera | redigera wikitext]

Ishockey[redigera | redigera wikitext]

Föreningen Skellefteå AIK innefattar en rad olika idrotter, med ishockeyn som den största, där man säsongerna 2010/2011 och 2011/2012 spelade SM-final med silverplats i bägge. 2012/2013 spelade laget sin tredje raka SM-final. Denna gång vann man efter 4-0 i matcher mot Luleå HF, vilket resulterade i klubbens andra SM-guld. Det första vann man 1978 med Hardy Nilsson som lagkapten. Säsongen 2013/2014, efter att överlägset vunnit grundserien spelade klubben sin fjärde raka SM-final, denna gång mot Färjestad BK. Efter vinst med 4-0 i matcher tog klubben sitt tredje (andra raka) SM-guld.

Fotboll[redigera | redigera wikitext]

Tre fotbollsklubbar gick inför säsongen 2006 ihop och bildade Skellefteå FF, och spelade 2009 i Division 1 i fotboll för herrar. Sunnanå SK spelar numera i Norrettan Division 1 i fotboll för damer men har tidigare vunnit SM-guld i Damallsvenskan åren 1980 och 1982.

Skidor[redigera | redigera wikitext]

Skidklubben Skellefteå SK har bred verksamhet i staden. Ortens längdskidåkare har tagit SM-guld vid olika tillfällen under 1900-talet. Bland annat 4 SM-guld i stafett under 1970-talet. Skellefteå har stått som värd för Längdskid-SM vid ett flertal tillfällen, bland annat 1959 med start/mål på Norrvalla med Sixten Jernberg och Assar Rönnlund som storåkare. De senaste skid-SM-veckorna i Skellefteå var stora SM-veckan 1988 med Gunde Svan och Thomas Wassberg och 2004. Även SM 5-mil och 3-mil 1998. Vintern 2008 har en deltävling i Svenska cupen arrangerats här.

I mars 2010 arrangerades skid-SM i Skellefteå med bland annat stafetter, 5-mil/3-mil där flera världsstjärnor som Charlotte Kalla, Anna Haag, Anders Södergren och Johan Olsson deltog.

På Vitberget anordnas vintertid ett avgiftsbaserat konstsnöspår för längdskidåkning sedan vintern 07/08. Det mätte då cirka 2,3 km. Vitbergets alla längdskidspår besöks vintertid av stora mängder skidåkare som tränar i spåren som har en sammanlagd längd av ca 20 km. Längdskidåkning är en stor sport i Skellefteå.

Kampsport[redigera | redigera wikitext]

Kampsport är populärt i Skellefteå[källa behövs]. Det finns klubbar i till exempel karate, hapkido, naginata, jodo, kendo, iaido och jujutsu. Den dominerande kampsporten i Skellefteå är taekwondo. Soo Shim TKD har cirka 350 medlemmar och har individuellt sett tagit medaljer på OS, EM och VM. Soo Shims klubblokal ligger på Sörböle, väldigt nära Sunnanå.

Övriga sporter[redigera | redigera wikitext]

Schackklubben har även bra beläggning och attraherar alla åldersgrupper, även pensionärer. Konståkning kan man utöva i föreningen Skellefteå Konståkning. Skellefteå Motorsällskap grundades 1912 och har verksamhet i ett flertal motorsportgrenar.

Kända personer med anknytning till Skellefteå[redigera | redigera wikitext]


Vänorter[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i tätort och småort per kommun 2010”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/MI/MI0810/2010A01T/MI0810_To_So_Kommun2010.xls. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ ”Sametinget.se Sydsamiska ortnamn. http://www.sametinget.se/7548. Läst 13 september 2014. 
  3. ^ Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X 
  4. ^ ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 17 december 2013. 
  5. ^ Elsa Trolle Önnerfors: Domsagohistorik - Skellefteå tingsrätt (del av Riksantikvarieämbetets Tings- och rådhusinventeringen 1996-2007)
  6. ^ Från Bottniska viken till Atlanten öfver Skellefteå, Hornafvan och Junkerdalen. I Svenska Turistföreningens årsskrift, andra häftet (1887)
  7. ^ [a b] Folkmängd i Skellefteå 1890-1995: Stads- och kommunhistoriska institutet
  8. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010. 
  9. ^ [a b] G. Åberg (1988) Från hjortronmyr till databas: Skellefteå - stadsbyggnadshistoria i korthet. Stadsarkitektkontoret.
  10. ^ [1] Banguide - järnväg.net
  11. ^ Korta fakta - Skellefteå 2011. Broschyr, Skellefteå kommun 2011.
  12. ^ Waaranperä, I. ”Norrlands akvavit på Teater Pero i Stockholm". DN. Publicerad 2011-05-05
  13. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2948&artikel=1477842

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Skellefteå.