Skogsfinnar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Skogsfinnar eller svedjefinnar var en grupp finnar som flyttade från nuvarande Finland (som då var en del av Sverige) till delar av Norrland, Bergslagen och Värmland från slutet av 1500-talet och som försörjde sig på svedjebruk, till skillnad från de finnar som blev verksamma i hyttbruk. Orsaken till flyttvågen var bland annat markbrist i de finska skogarna, klubbekriget och den svenska statens intresse av att bryta nya marker i barrskogsmarker, något som underlättades av savolaxfinnarnas färdigheter i svedjeteknik. För nyodlingen fick de några skattefria år av staten efter utfärdande av kunglig resolution.

Inflyttning till hyttbruk[redigera | redigera wikitext]

Finnar kom till gruvor och hyttor i Bergslagen redan vid 1500-talets mitt. Det finns såväl sägner som trovärdiga uppgifter om att finnar stött på rika malmådror. Till de säkra uppgifterna hör Nya Kopparberget i Ljusnarsberg (Mårten Finne, 1628) och Hällefors silvergruva i Västmanland (Göran Simonsson Puttoinen, 1639).

Svedjebrukets utveckling i Finland[redigera | redigera wikitext]

Målningen "Trälar under penningen" av Eero Järnefelt visar svedjebruk i Savolax.

Svedjefallet (huuhta eller huhta) i stora orörda skogsmarker gav upphov till en lättrörlig och mycket expansiv befolkning. Savolaxarnas kolonisation av tidigare erämarker i Finland var snabb och omfattande på 1500-talet. När tillgången på outnyttjade områden minskade i Finland, började savolaxare söka sig över till den västra rikshalvans barrskogar. En bidragande orsak till flyttningsrörelsen var också de bördor och missförhållanden som befolkningen i Finland drabbades av genom Vasasönernas krigföring mot Polen och Ryssland.

Finnmarker[redigera | redigera wikitext]

Svedjefinnar kom till de egentliga finnmarkerna först under 1580- och 1600-talets början. Tidigare fanns bosättningen i älvdalarna, kring vattensystem och på lättodlade slätter, medan de stora skogarna stod orörda. Många bosatte sig även i skogarna på den norska sidan om gränsen, och området på båda sidor gränsen kallas Finnskogen. År 1686 fanns något över 1200 finnar i Norge. Man räknar med att bortemot 12.000 finnar i huvudsak från Savolax och norra Tavastland, många från Rautalampi, flyttade till Värmland, Dalarna, Västmanland, Hälsingland, Medelpad och södra Lappland från 1570 och fram till början av nästa sekel. Grannäs är ett exempel på finnbosättning i södra Hälsingland som kartlagts genom arkeologiska utgrävningar

De skogsområden där många finska bosättningar funnits kallades finnskogar. Gårdarna som bebotts av skogsfinnar kallas finnbosättningar. Behovet av en specifik gårdsbenämning grundar sig på de särskilda omständigheter som ofta funnits kring etableringen: skattefrihet, svedjebruk, bebyggelsens art med ria, rökstuga och bastu.

Svenska statens roll[redigera | redigera wikitext]

Migrationen var delvis också en medveten kolonisationspolitik initierad av Karl IX. Kronan var betjänt av kolonisationen eftersom den på sikt gav nya skattebetalare. Därför understöddes den genom betydande skattelättnader. Det som irriterade myndigheterna var "lösfinnarna", den icke bofasta befolkningen, bland annat förrymda soldater, som fanns bland svedjebefolkningen. De uppfattades som improduktiva parasiter men var i själva verket nödvändig arbetskraft inom svedjebruket och beskyddades därför i hög utsträckning av den bofasta befolkningen. Sedermera började centralregeringen också frukta att skogen skulle ta slut och ville därför reservera skogsresurserna för framställning av träkol till järnbruken. Därför förbjöds svedjandet i de nya skogsordningarna som gavs 1647 och 1664, ett förbud som i praktiken inte blev absolut.

Finnmarkskulturen[redigera | redigera wikitext]

Skogsfinnarna lärde sig svenska och blev tvåspråkiga, men bibehöll sin kulturella särart och det finska språket. Blandäktenskap blev tidigt vanliga. Finnmarkskulturen präglades av en särskild folktro. Finnarna hade länge rykte om sig att vara trolldomskunniga. Åren 1817 och 1821–22 företog den Savolax-födda finlandssvenske studenten Carl Axel Gottlund resor till de svenska och norska finnbygderna. Under dessa resor beskrev han i en mycket utförlig dagbok ortnamn, gårdar och deras invånares olika släktnamn. Vid tiden var 17–18 procent av Värmlands befolkning eller cirka 25 000 personer finnättlingar.

Sedan början av 1900-talet är skogsfinnarna assimilerade bland övrig befolkning. Det finska språket talas inte längre och endast ortnamn påminner om det finska arvet. Det var i områden med större bosättningar med finska enklaver som finnarna ganska länge kunde undgå assimilering och upplösning. Främst gällde det i den största av de värmländska finnbygderna utmed norska gränsen i Fryksdalen och Klarälvdalen, speciellt i socknar som Östmark, Nyskoga, Södra Finnskoga och Vitsand samt Grue Finnskog i Norge, som hade en homogen finsk bosättning inom ett brett skogsområde av 14–15 mils längd. Från Värmland finns cirka 7000 finska ortnamn nedtecknade, varav 4000 är i gängse bruk eller fortlever i folkminnet. En av de sista finskkunniga i Värmlands finnskogar var Henrik Olsson (1895–1980). Finskan hade överlevt 350 år isolerat utan skriftspråk.

Den internationellt kända fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson är skogsfinneättling av släkten Suhoinen

De flesta människor med rötter i de landskap skogsfinnarna slog sig ned i har skogsfinnar bland sina anfäder. Kända personer med skogsfinskt påbrå är bland andra Björn Skifs, Dan Andersson, Gunnar Myrdal, Sven-Göran Eriksson, Leif Boork och Tage Erlander.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Carl Axel Gottlund (1796–1875):
    • Dagbok öfver dess resor på finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestmanland och Vermland år 1817, utg. av Nils Sahlström med förord av K.B. Wiklund, faksimilutgåva, Falun – Dalarnas museum i samarbete med Finska litteratursällskapet i Helsingfors, 1984 (424 sidor)
    • Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821, faksimilutgåva, Kirkenær, Gruetunet museum i samarbete med Finska litteratursällskapet i Helsingfors, 1986 (532 sidor)
    • Karl Axel Gottlunds och prosten Jacob Boëthii brev om finnmarkerna i Dalarna och Bergslagen, Filipstad, 1928 (40 sidor)
    • Carl Axel Gottlunds Värmlandsbrev (1821–1823) utgivna av J.J. Mikkola, Helsingfors, 1925 (361 sidor) Medförfattare: Jooseppi Julius Mikkola (1866–1946)
  • Richard Gothe (1883-1953): Medelpads finnmarker – kulturhistoriska undersökningar om finsk bosättning i mellersta Norrland under 15-, 16- och 1700-talen, Stockholm 1945, Författarens förlag (reprint 1988 – Gotab, Stockholm)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]