Skriftspråksuttal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Med skriftspråksuttal avses förändringar i ords uttal, så att uttalet styrs mera av hur orden stavas än av hur de har brukat sägas. Skriftspråksuttal kan betraktas som ett led i uppkomsten av ett talat standardspråk, och är tämligen vanligt i dagens svenska.

Exempel:

  • erfarenhet uttalas som det stavas (med e) i stället för som "ärfarenhet" (såsom prefixet er- uttalas på tyska).
  • ord som koncern och konkurrens uttalas som de stavas (med e) istället för som "koncörn" och "konkurrangs"
  • ändelsen i sockor och strumpor uttalas som de stavas (med o) istället för som "sockörr" och "strumpörr"

Som riksspråksuttal kan också dialektförändringar avses, där dialektens genuina fonologi ersätts:

  • matsäck uttalas med långt a-ljud och hörbart t, istället för med assimilering av t-s massäck.[1]
  • Malmö uttalas med avslutande ö istället för e.
  • Man uttalar slutkonsonanten i ord som huset och bordet.[1]
  • ä-ljudet i ord som väder och träd förändras från ett e-liknande till ett ä-liknande

En särskild form av språkfel, där det felaktiga uttalet antyder att ordets ursprung missförstås, kan också betecknas som skriftsspråksuttal:

  • länspump (som man pumpar läns med) uttalat med långt ä som i län
  • anrika (till exempel uran) med långt a som i anor

En mellanställning intar ett "riksspråkligt" uttal av ortnamn som för ortens invånare ter sig felaktigt:

  • Vadstena uttalat med långt a-ljud och hörbart d, istället för med assimilering av d-s (vasstena) respektive massäck

En åsikt är att skriftspråksuttalets utbredning är orsakat av den läsundervisningsmetod som kallas ljudning.[källa behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Molde, Bertil; Wessén, Elias (1971). Svensk språklära för danskar (4. uppl). København. Sid. 15. Libris 11636852