Slaget om Gilbert- och Marshallöarna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget om Gilbert- och Marshallöarna
Del av Stillahavskriget
SBD VB-16 over USS Washington 1943.jpg
En SBD Dauntless patrulleringsflyger över USS Washington och USS Lexington under slaget om Gilbert- och Marshallöarna.
Ägde rum november 1943 – februari 1944
Plats Gilbert- och Marshallöarna, Stilla havet
Resultat Amerikansk seger
Stridande
 USA Japan Kejsardömet Japan
Befälhavare/ledare
USA Chester W. Nimitz
USA Holland Smith
USA Richmond K. Turner
USA Ralph C. Smith
USA Marc A. Mitscher
USA Harry W. Hill
USA Thomas E. Watson
Japan Kōsō Abe
Japan Kanemitsu
Japan Keiji Shibazaki 
Japan Seizo Ishikawa
Japan Monzo Akiyama 
Japan Chūichi Hara
Japan Yoshimi Nishida 
Förluster
3 300 döda eller saknade,
4 830 skadade
17 000 döda,
141 tillfångatagna

Slaget om Gilbert- och Marshallöarna utspelades från november 1943 till februari 1944 under stillahavskriget i andra världskriget. De var strategiskt viktiga operationer för amerikanska stillahavsflottan och marinkåren i centrala Stilla havet. Syftet var att etablera flygfält som skulle tillåta landbaserat flygunderstöd för kommande operationer över hela centrala Stilla havet. Slaget började med en kostsam tredagarsstrid om ön Betio vid Tarawaatollen. Slaget föregicks ett år tidigare av en avledande räd mot Makin Island av amerikanska marinkåren i augusti 1942.

Japanska baser på Gilbert- och Marshallöarna var den yttre omkretsen av Kejsardömet Japans östra försvar. Slaget om Marianerna inträffande följande sommar.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Amerikansk journalfilm från 1944 om invasionen.

De japanska styrkorna ockuperade Gilbertöarna tre dagar efter attacken mot Pearl Harbor, Hawaii. Som en förutsättning av försvar av Tarawa, byggde de en sjöflygplansbas på Makin och spred trupper längs atollernas kuster för att övervaka allierade truppförflyttningar i Söderhavet.[1] Efter Carlson's Raiders avledde räden mot Makin Island i augusti 1942 var det japanska kommandot medvetna om sårbarheten och strategiska betydelsen av Gilbertöarna.[2] Den största och mest strategiskt viktigaste ön var Tarawa. Befästningar byggdes snabbt upp av japanerna i början av mars 1943 med nästan 5 000 stationerade trupper. Ytterligare 3 000 särskilda marinlandsättningsstyrkor och bastrupper samt 940 marina byggnadsenheter kompletterade med 1 247 arbetare.

Som jämförelse hölls Makin Island endast av sammanlagt 798 stridande trupper, inklusive några hundra isolerade japanska flygtrupper.[3] General Holland M. Smith, befälhavande officeren av V Amphibious Corps, skyllde Carlsons räd på en alltför snabb uppbyggnad av japanska styrkor och tyckte evist, även långt efter hans avgång, att Tarawa borde ha kringgåtts, i stället för att ådra sig tunga förluster under erövringen.[1][4] Amiralerna Chester W. Nimitz, Ernest King och Raymond A. Spruance höll inte med, och trodde att återtagningen av Gilbertöarna och förse den med en flygbas för nästa steg, slaget om Marshallöarna, var avgörande för fortsatt förflyttning mot Japan över Stilla havet. Kodnamnet för erövringen av Gilbertöarna var Operation Galvanic,[3][4] som innefattade erövringen av Tarawa, Makin and Apamama.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Morison, Samuel Eliot (2001) (på engelska). Aleutians, Gilberts and Marshalls: June 1942-April 1944. History of United States Naval Operations in World War II. 7. Castle Books. ISBN 078581308X 
  2. ^ Meyers, Bruce F. (2004). Swift, Silent, and Deadly: Marine Amphibious Reconnaissance in the Pacific, 1942-1945. Annapolis, MD: Naval Institute Press 
  3. ^ [a b] Frank, Benis M.; Shaw, Jr., Henry I. (1990) (på engelska). Victory and Occupation. History of U.S. Marine Corps Operations in World War II. 5. New York, NY: Penguin Books 
  4. ^ [a b] Smith, Holland M.; Finch, Perry (1974, 1976) (på engelska). Coral and Brass. New York: Viking 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 6°55′34″N 168°39′43″E / 6.926°N 168.662°Ö / 6.926; 168.662