Slaget om Green Islands
| Slaget om Green Islands | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Nya Zeeland  USA
|
 Kejsardömet Japan
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
 H.E. Barrowclough
|
 Hitoshi Imamura
| ||||||
| Styrka | |||||||
| 5 806[1] | 120–150[2] | ||||||
| Förluster | |||||||
| 13 döda[3] | 120 döda, 12 flygplan förstörda[4] | ||||||
Slaget om Green Islands utkämpades 29 januari-27 februari 1944 mellan Japan och allierade styrkor ur den nyzeeländska 3:e divisionen och USA. Greenöarna, belägna mellan Bougainville och Niu Ailan, var en del av Australiens Territory of New Guinea. De allierade styrkorna invaderade flera öar och återtog dem från tungt underlägsna japanska styrkor.
Efter blivit säkrat blev Greenöarna en framskjuten bas för amerikanska South Pacific Combat Air Transport Command (SCAT), som levererade material och post till stridande soldater och evakuerade sårade. Det blev också bas för USA:s marinkårs jaktplan och bombplan som deltog i de allierade försöken att isolera den japanska basen på Rabaul och Kavieng.[5] Basens första befälhavare var löjtnant Richard M. Nixon, senare USA:s president.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Gillespie, Oliver A. (1952). ”IV: The Capture of Green Islands” (på engelska). The Pacific. The Official History of New Zealand in the Second World War 1939–1945. Wellington: Historical Publications Branch. sid. 173. http://www.nzetc.org/tm/scholarly/tei-WH2Paci-_N81633.html. Trupper inkluderar 4 242 nyzeeländare och 1 564 amerikaner.
- ^ Gillespie, Oliver A. (1952). ”IV: The Capture of Green Islands” (på engelska). The Pacific. The Official History of New Zealand in the Second World War 1939–1945. Wellington: Historical Publications Branch. sid. 178. http://www.nzetc.org/tm/scholarly/tei-WH2Paci-_N81633.html
- ^ Gillespie, Oliver A. (1952). ”IV: The Capture of Green Islands” (på engelska). The Pacific. The Official History of New Zealand in the Second World War 1939–1945. Wellington: Historical Publications Branch. sid. 188. http://www.nzetc.org/tm/scholarly/tei-WH2Paci-_N81633.html 10 nyzeeländare döda och 3 amerikaner döda
- ^ Gillespie, Oliver A. (1952). ”IV: The Capture of Green Islands” (på engelska). The Pacific. The Official History of New Zealand in the Second World War 1939–1945. Wellington: Historical Publications Branch. sid. 188. http://www.nzetc.org/tm/scholarly/tei-WH2Paci-_N81633.html Några personer ur den japanska garnisonen kan ha flytt till Rabaul.
- ^ Tillman, Barrett (2001) (på engelska). Corsair – The F4U in World War II and Korea. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. sid. 67. ISBN 978-1-55750-994-9
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Morison, Samuel Eliot (1958) (på engelska). Breaking the Bismarcks Barrier, vol. 6 av History of United States Naval Operations in World War II. Castle Books. ISBN 0785813071
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Chapin, John C. (1997). ”TOP OF THE LADDER: Marine Operations in the Northern Solomons” (på engelska). World War II Commemorative series. Marine Corps History and Museums Division. sid. 1. http://www.nps.gov/archive/wapa/indepth/extContent/usmc/pcn-190-003141-00/index.htm. Läst 30 augusti 2006. Finns även på: [1]
- Hughes, Warwick; Munro, Ray. ”3rd NZ Division in the Pacific” (på engelska). Arkiverad från originalet den 15 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061015165006/http://au.geocities.com/third_div/index.html. Läst 18 oktober 2006.
- Miller, John, Jr. (1959). ”CARTWHEEL: The Reduction of Rabaul” (på engelska). United States Army in World War II: The War in the Pacific. Office of the Chief of Military History, U.S. Department of the Army. sid. 418. http://www.ibiblio.org/hyperwar/USA/USA-P-Rabaul/index.html. Läst 20 oktober 2006.
- Rentz, John M. (1946). ”Bougainville and the Northern Solomons” (på engelska). USMC Historical Monograph. Historical Branch, Headquarters, U.S. Marine Corps. http://www.ibiblio.org/hyperwar/USMC/USMC-M-NSols/index.html. Läst 18 oktober 2006.