Slaget vid Ölands södra udde

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det andra slaget med samma namn, se Slaget vid Ölands södra udde (1789). För andra betydelser, se Slaget vid Öland.
slaget vid Ölands södra udde, slaget vid Öland
Del av Skånska kriget
Slaget vid Öland Claus Møinichen 1686.jpg
Oljemålning av Claus Møinichen som visar hur Kronan kantrar och exploderar och hur Svärdet omringas av de allierade amiralerna.
Ägde rum 1 juni 1676
Plats Utanför Ölands östra kust i Östersjön
Resultat Allierad seger, danskt sjöherravälde och invasion av Skåne
Stridande
Flag of Denmark.svg Danmark
Prinsenvlag.svg Nederländerna
Flag of Sweden.svg Sverige
Befälhavare/ledare
Prinsenvlag.svg Cornelis Tromp
Flag of Denmark.svg Niels Juel
Prinsenvlag.svg Philip van Almonde
Flag of Sweden.svg Lorentz Creutz d.ä.
Flag of Sweden.svg Claas Uggla
Flag of Sweden.svg Johan Bär
Styrka
42 fartyg 57 fartyg
Förluster
1 brännare
okänt antal döda och skadade
5 fartyg sänkta
6 fartyg erövrade
minst 1400 döda

Slaget vid Ölands södra udde även känt som slaget vid Öland,[1] var ett sjöslag mellan en allierad dansk-nederländsk och en svensk flottstyrka i Östersjön utanför Ölands östkust 1 juni 1676. Slaget var en del av skånska kriget och utkämpades med syfte att nå sjöherravälde i södra Östersjön. Sverige var i akut behov av att kunna föra över förstärkningar till sina nordtyska besittningar medan Danmark ville föra över en armé till Skåne och därigenom tvinga svenskarna att utkämpa kriget på egen mark.

Innan slaget hann börja kantrade det svenska flaggskeppet Kronan och sjönk med en förlust av nästan hela besättningen, inklusive befälhavaren för den svenska flottan, riksamiral Lorentz Creutz. Oordningen som därmed uppstod i den svenska styrkan utnyttjades av den allierade styrkan under ledning av den nederländske amiralen Cornelis Tromp. Den som stod näst i den svenska befälsordningen, amiral Claas Uggla, blev omringad och fick sitt flaggskepp Svärdet sönderskjutet och nedbränt. Uggla drunknade när hans skepp sjönk och därefter flydde resten av den svenska flottan.

Slaget resulterade i danskt sjöherravälde som kvarstod resten av året. Kung Kristian V blev fri att skicka över trupper till Skåne och 29 juni landsteg 14 500 man vid Råå söder om Helsingborg. Skåne blev sedan den viktigaste skådeplatsen för kriget med de stora slagen vid Lund, Halmstad och slaget vid Landskrona. Danska och nederländska flottstyrkor härjade fritt på Öland, Gotland och längs den svenska kusten ända upp till Stockholm. Det svenska misslyckandet ledde till att man satte en kommission som utredde vad som hänt, men utan att någon dömdes.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Skånska kriget

Sverige hade sommaren 1675 gått till anfall mot Brandenburg på begäran av sin allierade Frankrike, dåtidens mäktigaste europeiska stormakt. Detta ledde till en krigsförklaring från Nederländerna, som låg i krig med Frankrike som en del av det fransk-nederländska kriget. Efter en svensk förlust mot brandenburgska styrkor vid slaget vid Fehrbellin 18 juni 1675, gick en rad nordtyska stater och även den tysk-romerske kejsaren i krig mot Sverige. Även Danmark, som såg chansen att ta tillbaks Skåne, Blekinge och Halland som man förlorat till Sverige 1660 förklarade krig 2 september. Södra Östersjön blev nu strategiskt viktig för båda sidor. Danmark behövde sjölederna för att kunna invadera Skåne och Sverige för att kunna undsätta de svenska besittningarna i Pommern; båda behövde säkra sina maritima transportleder.[2]

Under 1675 fick den svenska flottan Gustaf Otto Stenbock som ledare, men kom aldrig längre än Karlsöarna väster om Gotland innan den var tvungen att vända tillbaka på grund av dåligt väder, sjukdom och förlust av utrustning. Stenbock hölls personligt ansvarig av Karl XI för detta misslyckande och tvingades betala expeditionen med egna medel. Vintern 1675-76 försökte den svenska flottan återigen ingripa, nu under riksamiralen Lorentz Creutz, men hindrades av den tjocka isen den vintern.[3]

Upptakt[redigera | redigera wikitext]

I början av april 1676 seglade en dansk flotta på 20 fartyg under ledning av amiral Niels Juel och 29 april landsteg hans styrkor på Gotland, som snabbt kapitulerade.[4] Den svenska flottan beordrades ut den 4 maj, men möttes av svåra vindförhållanden och blev försenad till den 19 maj. Juel hade då redan lämnat Visby och seglat mot Bornholm för att förenas med en mindre dansk-nederländsk styrka som började kryssa mellan Skåne och ön Rügen för att förhindra svenska förstärkningar att nå Pommern.[5] Den 25 och 26 maj drabbade de två flottorna samman mellan Bornholm och Rügen. Trots att den svenska flottan var numerärt överlägsen lyckades man inte tillfoga fienden några förlustar och istället förlorade man en brännare och ett mindre fartyg.[6]

Flera vittnade om att Creutz hamnat i konflikt med sina officerare. Major Taube på Mars berättade att de andra officerarna efter skärmytslingen vid Bornholm hade blivit "utbannade som pojkar"[7] och "aktat varken skyldig eller oskyldig, utan skärt dem nästan alla över en kam".[8] Armékaptenen Rosenberg intygade i förhör att riksamiralen också "så nära om natten fått slag" av Bärs uppträdande vid Bornholm och att han "aldrig mer gå på flottan med sådana skälmar".[9] Enligt marinarkeologen och chefen för de arkeologiska utgrävningarna av Kronan Lars Einarsson var förtroendet mellan Creutz och de övriga befälen vid det här laget kört i botten.[10]

Efter sammanstötningen ankrade flottan vid Trelleborg, där kung Karl väntade med nya order om att man skulle återta Gotland. Man skulle också undvika strid till sjöss tills man var i höjd med Ölands norra udde för att försöka slåss i hemmavatten. När den svenska flottan lämnade Trelleborg 30 maj fick den danska flottan snart kontakt och började förfölja den svenska styrkan. Vid det här laget hade danskarna blivit förstärkta av ytterligare en mindre styrka och räknade nu sammanlagt 42 fartyg, varav 25 stora eller medelstora skepp. Med förstärkningarna kom också den nya generalamiralen och nederländaren Cornelis van Tromp, en av samtidens skickligaste sjötaktiker, som hade värvats av Kristian V. De två flottorna följdes åt norrut och den 1 juni nådde man Ölands södra udde i halv storm. Svenskarna hade bildat en linjeformation och försökte hinna före Tromps styrka och lägga sig mellan dem och land för att få lä av land och från blåsten; därmed hoppades de kunna få bättre utgångsläge för den kommande striden. De nederländska och danska skeppen lyckades dock segla högre upp i vinden och knappade in. Den hårda vinden gick hårt åt riggen på många av de svenska skeppen, och stänger och rår lossnade eller knäcktes, vilket gjorde det svårt att hålla ihop flottan. På förmiddagen närmade sig de två flottorna varandra och var snart inom skotthåll.[11]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

En samtida avbildning som delar in slaget i tre faser: först de två flottorna på väg norrut längs Ölandskusten; sedan visas hur Kronan exploderar och Svärdet omringas; och sist hur den svenska flottan drivs på flykt av de allierade styrkorna. Kopparstick av Romeyn de Hooghe, 1676.

Vid tolvtiden på dagen, nordost om byn Hulterstad, avlossades ett kanonskott från det svenska skeppet Svärdet, vilket var den överenskomna signalen för att vända och möta fienden.[11] Enligt några källor stod ett holländskt skepp för det egentliga startskottet,[12] för att maskera en framryckande brännare vilket fick den svenska flottan att reagera. Efter Svärdets skott, svarade flaggskeppet Kronan med ett skott och påbörjade en vändning utan att ha förberett tillräckligt. Enligt tygmästaren (artilleriofficeren) Anders Gyllenspaks vittnesmål revades inte tillräckligt med segel, kanonportarna var öppna och kanonerna var inte fastsurrade. Skeppet krängde djupt åt babord och fick såpass kraftig slagsida att hon började ta in vatten genom de lägre kanonportarna på babordssidan. Gyllenspak berättade också att kanonerna efter vändningen stod med mynningarna under vattennivån och sedan inte gick att dra in.[11] Medan skeppet redan lutade kraftigt kom en kraftigt vindby och välte skeppet över på sidan så att masterna låg raklånga längs vattnet. Efter en stund exploderade också krutförrådet i fören och sprängde bort det mesta av Kronans främre styrbordssida för om stormasten. Hon förlorade snabbt bärkraft och sjönk.[13] Fyra skepp ur Creutz och Ugglas eskadrar flydde när de såg att flaggskeppet hade förolyckats.[14]

Kronans plötsliga förlisning ledde till förvirring och oordning i den redan utspridda svenska flottan. Amiral Claas Uggla stod näst i rang efter Creutz och var nu högsta befäl. I och med vändningen låg hans skepp Svärdet på kollisionskurs med det ännu flytande vraket av Kronan och man tvingades göra en kovändning, en manöver undan vinden, för att inte segla på vraket. Svärdets andra vändning tolkades av vissa som en signal att också vända medan andra såg det som ett tecken på allmän reträtt och det uppstod allmän förvirring i den svenska styrkan. Uggla minskade farten för att samla flottan, men blev istället skild från sina underordnade.[15]

Tromp på Christianus Quintus, viceamiral Jens Rodsten på Tre Løver och Niels JuelChurprindsen utnyttjade kaoset för att omringa och anfalla Svärdet. Flera svenska fartyg försökte komma till undsättning men hade hamnat i lä och var oförmögna att ge effektivt understöd. Efter en och en halv till två timmars hård artilleriduell gick stormasten på Svärdet överbord och Uggla såg sig då tvungen att stryka flagg (signalera att ge upp). Trots det antändes Svärdet av misstag eller missförstånd av den nederländska brännaren t'Hoen. Det näst största svenska krigsskeppet gick under i lågorna och 600 av en besättning på 650 dog, bland dem även Uggla.[16] Hieronymus, Neptunus och Järnvågen, ett bestyckat handelsfartyg, var de fartyg som aktivt hade försökt komma till Ugglas undsättning. Av dessa kom bara Hieronymus undan, och det illa tilltygat, medan de övriga erövrades av Juel på Anna Sophia.[17]

Runt klockan sex på kvällen hade svenskarna förlorat två amiralsskepp, tillsammans med sina högsta befälhavare, och hela styrkan började nu fly i oordning. De mindre fartygen Enhorn, Ekorren, Gripen och Sjöhästen blev upphunna och erövrade medan resten av den svenska styrkan seglade mot olika hamnar. Större delen tog sig via Landsort till Dalarö och andra till Kalmarsund.[18] Den allierade flottan försökte utnyttja segern genom att jaga ifatt de flyende svenska fartygen, men den långa kappseglingen före slaget hade gjort att styrkan blivit utspridd och det rådde oenighet inom den danska ledningen om hur långt man skulle förfölja.[19]

Efterföljder[redigera | redigera wikitext]

Karl XI pekar ut platsen för flottans nya huvudbas, det som senare skulle bli staden Karlskrona. Målning av Pehr Hilleström.

Den svenska flottan hade lidit ett svidande nederlag när man förlorat sina två största skepp, riksamiralen och en av sina mest erfarna amiraler. Även efter slaget fortgick motgångarna. Äpplet, (86 kanoner) slet sig från sina förtöjningar vid Dalarö, gick på grund och sjönk. Ett femtiotal överlevande bärgades av förföljande danska skepp och togs som krigsfångar tillbaka till Köpenhamn.[20] Slaget innebar att Danmark fick obestritt sjöherravälde i Östersjön och den svenska flottan vågade inte löpa ut igen under resten av året. Den armé som byggts upp i Danmark kunde nu skeppas över till Skåne för att föra kriget in på svensk mark och 29 juni 1676 landsteg runt 14 500 man vid Råå strax söder om Helsingborg.[21]

Slaget vid Ölands södra udde var det första större svenska nederlaget i ett sjökrig som slutade med total dansk dominans över södra Östersjön fram till skånska krigets slut 1679. Svårigheterna som uppstått vintern 1675-76 med att den svenska flottbasen i Stockholm blivit infrusen ledde till insikten att man behövde en isfri hamn som låg nära ärkefienden Danmark. Hösten 1679 valde kung Karl personligen ut platsen för den nya basen, Karlskrona, vars huvudsakliga byggnader stod klara 1686.[22] Insikten om att flottans fartyg krävde ett avsevärt bättre underhåll och att personalen krävde en avsevärt bättre utbildning och övning lät dock vänta på sig länge än. Däremot var det slut med att tillsätta civila ämbetsman att utföra taktisk ledning över sjöstyrkor.

Den svenska kommissionen[redigera | redigera wikitext]

Nyheten om fiaskot vid Öland nådde inom en vecka kung Karl, som genast beordrade en kommission för att utreda vad som hade hänt. Kungen ville pröva om Bär och andra gjort sig skyldiga till feghet eller inkompetens. Kungen skrev 13 juni 1676 "att en del av våra sjöofficerare sig så lachement [fegt och slarvigt] förhållit" att de "riksens säkerhet, välfärd och försvar [...] ställt uti den högsta hazard" och krävde att ett "så stort crimen strängeligen bör straffas".[23]

En kommission fick i uppdrag att utreda det svenska misslyckandet och den började sitt arbete redan 7 juni och höll på ända in i oktober 1677.[24] Det framkom stark kritik mot såväl enskilda chefer som den svenska styrkan i sin helhet. Kommendör på Svärdet Anders Homman var bland dem som tog hårdast till orda och vittnade om att amiral Uggla sagt "se hur de hundsfottarna[25] löpa och ränna" under striden mot de allierade styrkorna.[26] Själv beskrev Homman uppförandet hos de flesta av sina kollegor med följande ord: "De andra löpte som hönsen omkring gården, var på sitt håll. Och har jag varit med i 7 bataljer, men aldrig sett våra fäkta så illa som den andra gången."[27]

Ingen blev dömd av kommissionen, men Johan Bär på Nyckeln och amirallöjtnanten Christer Boije, som senare gått på grund med Äpplet, fick aldrig mer ett befäl inom flottan. Hans ClerckSolen klarade sig bra genom granskningen och blev befordrad av kungen redan innan kommissionen kommit med sina slutsatser. Creutz fick efteråt skulden för det mesta av katastrofen, en syn som delas av många historiker.[28] Militärhistorikerna Lars Ericson Wolke och Olof Sjöblom har i viss mån försvarat Creutz och påpekat att hans uppgift i första hand varit administrativ med underordnade som varit kunniga i sjöfrågor och att han inte ensam kan bära ansvaret för misslyckandet.[29].

Dispyter på den danska sidan[redigera | redigera wikitext]

Trots att man inte förlorat några fartyg var man även på den danska sidan missnöjd med hur de egna styrkorna uppfört sig. Jørgen Barfod förklarar att slaget fortgick "under helt uordnade former fra først til sidst"[30] eftersom Tromp hade givit order om att var och en skulle angripa fienden så fort man kunde komma till. Kappseglingen mot de svenska vattnen norr om Öland bidrog också till att sprida ut den allierade flottan; de danska fartygen kunde helt enkelt inte hålla takt med de nederländska. Niels Juel klagade senare i ett brev till danska riksamiralen över att nederländarna inte hjälpt till med att förfölja den svenska flottan. Han menade att man därigenom kunde ha gett "de svenske en sådan feber på deres hals, at alle de doctores i Stockholm ikke skulle have været gode for at kurere dem i år og dag igen".[30] När Tromp väl sände in en "relation", en sammanfattande rapport, till den danska kungen beklagade han sig över sina underordnades uppförande men vägrade nämna några namn och bad om att de inte skulle straffas.[30]

Kaptenen för brännaren t'Hoen som hade antänt Svärdet efter att hon gett upp fängslades av Tromp och utsattes för så "omild behandling" att han dog efter ett par dagar. Tromps skepp Delft hade varit i hård strid och förlorade runt 100 man och de flesta officerarna sårades.[31]

Styrkor[redigera | redigera wikitext]

Siffrorna i parentes anger antalet kanoner för varje fartyg. "Kofferdiskepp" var en typ av handelsfartyg som var byggda så att de även kunde användas i krig och var därför inte specialbyggda krigsfartyg. "Lastdragare" var en allmän term för underhålls- och transportfartyg. En brännare var ett ombyggt fartyg som användes för att sätta eld på fiendefartyg.

Allierade flottan[redigera | redigera wikitext]

Första eskadern[32]

Flaggskepp: Churprindsen (68), Niels Juel
  • Christianus IV (58)
  • Gyldenløve (56)
  • Anna Sophia (62)
  • Delmenhorst (44)
  • Nellebladet (54)
  • Lindormen (46)
  • København (36)
  • Hommeren (32)
  • Anthonette (26)
  • Caritas (34)
  • Fire Kronede Lillier (4)
  • Stokfisken, Abrahams Offer (brännare)

Andra eskadern

Flaggskepp: Christianus V (80), Cornelis Tromp
  • Tre Løver (64)
  • Oostergoo (60)
  • Charlotta Amalie (64)
  • Enighed (66)
  • Fridericus III (64)
  • Campen (44)
  • Havmanden (36)
  • Havfruen (26)
  • Spraglede Falk (18)
  • Louys og t'Hoen (brännare)

Tredje eskadern

Flaggskepp: Delft (62), Philip van Almonde
  • Waesdorp (68)
  • Dordrecht (46)
  • Ackerboom (60)
  • Gideon (60)
  • Justina (64)
  • Noortholland (44)
  • Caleb (40)
  • Utrecht (38)
  • Hvide Falk (26)
  • Delft (28)
  • Perlen (8)
  • Leonora (brännare)

Svenska flottan[redigera | redigera wikitext]

Första eskadern[33]

Flaggskepp: Kronan (124), Lorentz Creutz
  • Solen (74), Hans Clerck
  • Wrangel (60)
  • Draken (66)
  • Herkules (56)
  • Neptunus (44)
  • Maria (44)
  • Fenix (36)
  • Sundsvall (32)
  • Enhorn (16)
  • Pärlan (28, kofferdiskepp)
  • Tre Bröder (12, lastdragare)
  • Mjöhund (10, lastdragare)
  • Sjöhästen (8, lastdragare)
  • Jakob, Svan (brännare)

Andra eskadern

Flaggskepp: Svärdet (94), Claas Uggla
  • Mars (72)
  • Merkurius (64)
  • Hieronymus (64)
  • Svenska Lejonet (48)
  • Göteborg (48)
  • Fredrika Amalia (34)
  • Uttern (24)
  • Flygande Vargen (44, kofferdiskepp)
  • Järnvågen (24, kofferdiskepp)
  • Ekorren (8, lastdragare)
  • Posthornet (8, lastdragare)
  • Råbocken (8, lastdragare)
  • Rödkritan (brännare)
  • Duvan (brännare)

Tredje eskadern

Flaggskepp: Nyckeln (84), Johan Bär

Fjärde eskadern[34]

  • Victoria (80)
  • Venus (64)
  • Jupiter (70)
  • Carolus (60)
  • Spes (48)
  • Abraham (44)
  • Nordstjärnan (28)
  • Trumslagaren (34, kofferdiskepp)
  • Konung David (32, kofferdiskepp)
  • Elisabeth (12, kofferdiskepp)
  • Fortuna (12, lastdragare)
  • Måsen (8, lastdragare)
  • Jägaren (brännare)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Styrkorna siktade varandra innan man nådde den Ölands södra udde, men de första skotten avfyrades först längre norrut. Slaget har därför i många källor fått sitt namn efter det kända riktmärket, bland annat för att särskilja det från flera andra slag som utkämpats kring Öland; se slaget vid Öland.
  2. ^ Finn Askgaard, "Kampen till sjöss" i Rystad (2005), s. 171
  3. ^ Sjöblom (2003), s. 223
  4. ^ Barfod (1997), s. 45-48
  5. ^ Gunnar Grandin, "Gotland invaderas" och "Flottan löper ut" i Johansson (1985), s. 114-15, 118-19.
  6. ^ Sjöblom (2003), s. 225-26.
  7. ^ Citerat i Lundgren (2001), s. 23.
  8. ^ Citerat i Lundgren (2001), s. 45.
  9. ^ Citerat i Lundgren (2001), s. 50
  10. ^ Einarsson (2001), s. 8
  11. ^ [a b c] Sjöblom (2003), s. 226.
  12. ^ Johansson (1985), s. 136-37.
  13. ^ Lundgren (2001), s. 235-36
  14. ^ Zettersten (1903), s. 480.
  15. ^ Unger (1909), s. 235-36
  16. ^ Sjöblom (2003), s. 228
  17. ^ Zettersten (1903), s. 479-80.
  18. ^ Zettersten (1903), s. 480-81.
  19. ^ Barfod (1997), s. 54-55.
  20. ^ Ericson Wolke (2009), s. 115
  21. ^ Finn Askgaard, "Kampen till sjöss" i Rystad (2005), s. 176
  22. ^ Ericsson Wolke, s. 121.
  23. ^ Citerat i Lundgren (2001), s. 5-6.
  24. ^ Protokollen från kommissionens arbete har publicerats i tryckt form med viss modernisering i Kurt Lundgren, Sjöslaget vid Öland.
  25. ^ Betydelsen är ordagrant "hundfitta" och var en vanligt förekommande och starkt nedsättande term om manspersoner använt in på 1800-talet, se Svenska Akademiens Ordbok, spalt H1425.
  26. ^ Citerad i Lundgren (1997), s. 94. Homman upprepade Ugglas anklagelse flera gånger under förhör och fick även medhåll från kaptenen Olof Nortman, se s. 93, 99, 107.
  27. ^ Citerad i Lundgren (1997), s. 94.
  28. ^ Se till exempel Gyllengranat (1840), Zettersten (1903), s. 478; Unger (1909), s. 234; Isacson (2000), s. 11-12
  29. ^ Einarsson (2001), s. 13; Ericson Wolke (2009), s. 115; Sjöblom (2003), s. 227
  30. ^ [a b c] Barfod (1997), s. 54
  31. ^ Gunnar Grandin, "En förtvivlad kamp" i Johansson (1985), s. 140-41.
  32. ^ Danska styrkan efter listor i Barfod (1997), s. 50-51
  33. ^ Svenska styrkan efter listor i Zettersten (1997), s. 472-74
  34. ^ Den fjärde eskadern blev upplöst innan slaget mellan Bornholm och Rügen efter att dess befälhavare hastigit avlidit i sjukdom. Dess fartyg deltog i slaget fördelad mellan de övrig eskadrarna.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Barfod, Jørgen H, Niels Juels flåde. Gyldendal, Köpenhamn. 1997 ISBN 87-00-30226-0
  • Bjerg, Hans Christian (redaktör), Slaget i Køge bugt 1. juli 1677: forudsætninger, forløb og følger. Søe-lieutenant-selskabet, Köbenhavn. 1977.
  • Einarsson, Lars, Kronan. Kalmar läns museum, Kalmar. 2001. ISBN 91-85926-48-5
  • Ericsson Wolke, Lars, "En helt ny flotta – sjökrigen under 1600-talets sista årtionden" i Ericson Wolke & Hårdstedt, Svenska sjöslag. Medströms förlag, Stockholm. 2009. ISBN 978-91-7329-030-2
  • Johansson, Björn Axel (redaktör), Regalskeppet Kronan. Trevi, Stockholm. 1985. ISBN 91-7160-740-4
  • Lundgren, Kurt, Sjöslaget vid Öland. Vittnesmål – dokument 1676-1677. Lingstad Bok & Bild, Kalmar. 2001. ISBN 91-631-1292-2
  • Göran Rystad (redaktör), Kampen om Skåne Historiska media, Lund. 2005. ISBN 91-85057-05-3
  • Sjöblom, Ingvar, "Slaget vid Öland 1676: Kronan går under" i Ericsson [Wolke], Hårdstedt, Iko, Sjöblom & Åselius, Svenska slagfält. Wahlström & Widstrand, Stockholm. 2003. ISBN 91-46-20225-0
  • Zettersten, Axel, Svenska flottans historia åren 1635-1680 Norrtälje tidnings boktryckeri, Norrtälje. 1903.