Slaget vid Ölands södra udde (1789)
| Sjöslaget vid Öland | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Gustav III:s ryska krig | |||||||
 Slaget vid Öland. Akvarell av J.P. Cumlin. | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige
|
 Ryssland
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Hertig Karl av Södermanland | Vasilij Tjitjagov | ||||||
| Styrka | |||||||
| 30 skepp | 18 skepp | ||||||
| |||||
Slaget vid Öland, även kallat slaget vid Ölands södra udde, var ett slag under Gustav III:s ryska krig, mellan de svenska och ryska flottorna. Slaget utkämpades på eftermiddagen den 26 juli 1789, ostsydost om södra udden.
På grund av att konteramiralen Per Lilliehorn vägrade att låta sin division deltaga i slaget, misslyckades den svenska strategin och de ryska styrkorna kunde förenas, vilket innebar att en del av de svenska styrkorna blev inlåsta i Karlskrona flera månader efteråt. De ryska styrkorna utnyttjade denna fördel till att spärra sjöfarten vid Hangö udd och Porkala.[1]
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Den svenska örlogsflottan, som bestod av 21 linjeskepp och 14 fregatter, löpte ut den 6 juli från Karlskrona örlogsbas, under befäl av hertig Karl. Uppgiften bestod i att hindra den ryska huvudflottan att ansluta sig till en annan rysk styrka, som sedan krigsutbrottet varit förlagd utanför Köpenhamn.
1788 hade den stora farsoten återfallsfebern drabbat den svenska flottan och även om de flesta sjuka lämnats i hamn hade tusentals sjömän redan efter några dagar till sjöss insjuknat och de redan decimerade besättningarna försvagades ytterligare.[2]
På morgonen den 25 juli fick man från svenska örlogsflottan sikte på ryska flottan och satte efter henne. Men man hann inte upp förrän i kvällningen, vid Ölands södra udde, och då började vinden friska så att flera fartyg tvingades stänga de undre kanonportarna för att inte ta in vatten. Någon strid kunde det alltså inte bli den dagen, men hertig Karl signalerade till sina divisionschefer att han tänkte attackera fienden i daggryningen.[3]
Slaget[redigera | redigera wikitext]
I gryningen den 26 juli befanns det att en av den svenska flottans tre divisioner blivit skild från den övriga flottan och låg ganska långt akterut med fartygen spridda, detta trots att högste befälhavaren kvällen förut tillkännagivit sin avsikt att gå till anfall. Divisionen anfördes av konteramiral Per Lilliehorn.[3] Klockan tre på morgonen gavs emellertid order åt hela flottan att ordna sig i slaglinje. För att få med sig Lilliehorns division minskade man segel på de båda andra divisionerna. Han borde snart kunna hinna upp dem då brisen var ganska frisk. Men då den ryska flottan hela tiden höll undan fick Lilliehorn upprepade signaler att öka och forcera med segel. Ingenting hjälpte dock – Lilliehorn höll sig fortfarande långt efter.[4]
Först vid 14-tiden hade en del av de svenska och ryska fartygen kommit inom skotthåll för varandra, och då började elden. Men Lilliehorns division höll sig alltjämt undan. Eftersom även tre ryska fartyg var skilda från de andra signalerades dock till de fyra akterska svenska fartygen att anfalla dem. Ordern blev åtlydd, men snart återvände de fyra fartygen – enligt fartygschefernas uppgift på signal från Lilliehorn – utan att ens ha kommit på stridsavstånd från ryssarna. Resultatet av alla andra signaler till Lilliehorn blev att hans division snarare avlägsnade sig från fienden än närmade sig honom.[4]
De stridande två divisionerna fortsatte dock sin skottväxling till 20-tiden. Vinden var då mycket svag, och den ryska flottan styrde österut.[4]
Förlusten i folk var på båda sidor ytterst ringa. Svenskarna hade endast 7 döda och 17 sårade och ryssarna 32 döda och 187 sårade. De största förlusterna hade på båda sidor vållats genom explosioner av egna kanoner.[4] Inget fartyg hade på någondera sidan tagit någon vidare skada varken till skrov eller rigg.[5]
Hertig Karls flotta sökte efter slaget skydd i Karlskrona, där den sedan blev instängd till sent på hösten. Lilliehorns division bestod av ungefär en tredjedel av flottan och anledningen till dennes vägran att deltaga är oklar.[1]
Teorier om att det svenska avantgardet inte deltog i striden[redigera | redigera wikitext]
Efter slaget fråntogs Lilliehorn befälet av hertig Karl, som förklarade honom arresterad.[5] I rättegången mot Lilliehorn dömdes denne för feghet inför fienden.
Vittnet baron Schultz von Ascheraden som under slaget var ombord på Lilliehorns flaggskepp har dock vittnat om att Lilliehorn vid två tillfällen gav order om anfall men att de andra linjeskeppen i avantgardet inte följde hans order.[6] Enligt andra vittnen var förhållandet det motsatta, det vill säga att Lilliehorn beordrat skepp att återgå till sina positioner i linjen.
Från rysk sida hade man uppfattningen att svenska flottan med några undantag med vilja hållit sig på avstånd och skjutit bort sin ammunition.[7]
Följder[redigera | redigera wikitext]
Efter att den svenska flotteskadern blivit inlåst i Karlskrona, kunde de ryska styrkorna utnyttja denna fördel till att spärra sjöfarten vid Hangö udd och Porkala.
Konteramiralen Per Lilliehorn fick återvända hösten 1793, med uttrycklig befallning att inte lämna sin lantegendom Östra Kråkerum i Mönsterås.[8]
Deltagande svenska fartyg[redigera | redigera wikitext]
Enligt ett brev från Hertig Carl till Gustav III den i augusti 1789 hade de svenska styrkorna delats in enligt följande:[9]
| Befälhavare | Divisionschef | Divisionsadjutant | Deltagande fartyg | Fartygschef | Division |
|---|---|---|---|---|---|
| Linjetaktik | |||||
| Hertig Carl | Per Lilliehorn | Prins Fredrik Adolf Enigheten Fregatten Fröya Tapperheten Sophia Magdalena (Chefsfartyg) Äran Fregatten Gripen Dygden Fregatten Euredice Riksens Ständer |
Fredrik Wilhelm Leyonankar Johan Daniel Whitlock Christian Grubbe Carl Magnus Wagenfelt David Sjöbohm Johan Hisingsköld Gustav Pley Hans Anders Holdtz Zacharias Schultén Johan Fredrik Dufva |
Avantgardet | |
| Otto Henrik Nordenskjöld | Wasa Fregatten Minerva Fäderneslandet Konung Adolf Fredrik Konung Gustaf III (Chefsfartyg) Wladislaff Försiktigheten Fregatten Galathea Prins Carl |
Georg Samuel von Gegerfelt Hans Martin Koch Carl Fredrik Eneskjöld Henrik Johan Nauckhoff Eric Klint Olof Martin Fust Hans Fahlstedt Fredrik Herman von Walden Johan A. Sahlstedt |
Corps de bataille | ||
| Carl Vilhelm Modée | Ömheten Fregatten Uppland Manligheten Fregatten Thetis Louise Ulrika Hedvig Elisabeth Charlotta (Chefsfartyg) Götha Lejon Fregatten Zemire Rättvisan Dristigheten |
Nils Adolph Ekenman Eduard Wilhelm Ram Thomas Billing Johan Tingwall Carl Ulrik Améen Simon Ringhem Gustav Psilanderhjelm Gustav Casten Feiff Lars Wollin Johan Puke |
Arriärgardet | ||
Deltagande ryska fartyg[redigera | redigera wikitext]
Linjeskepp[redigera | redigera wikitext]
Rostislav 100 Amiral Vasilij Tjitjagov
Knjas Vladimir 100 - Viceamiral Mussin-Pusjkin
Dvjenadtsat Apostolov 100 - Konteramiral Spirodov
Vseslav74 - Maikarev
Mstislav 74 - Mulovskij
Iezekiil 74 - Komanslev
Kir Ioann 74 - Tate
Sv. Petr 74 - Denison
Prints Gustav 74 - Ufinston
Sv. Elena 74 - Bree
Jaroslav 74 - Sievers
Pobjedoslav 74 - Senävin
Svjatoslav 66 - Batjamanov
Rodislav 66 - Travenin
Izjaslav 66 - Kartzov
Viktor 66 - Obolianinov
Vysjeslav 66 - Tisiger
Deris 66 - Preston
Pamjat Evstafia 66 - Chumutov
Boleslav 66 - Sjeckoisjov
Europa 66 - Sukin
Januarius 66 - Glebov
Fregatter[redigera | redigera wikitext]
Pretsjislav 44 - Loman
Mstislavietj 44 - Bakien
Podrasjislav 32 - Gravens
Premislav 32 - Sievers
Slava 32 - Billov
Nad. Blagopoludtjia 32 - Bodike
Simeon 32 - Green
Patrick 32 - Nefediev
St. Marcus 32 - von Dessen
Samt 2 Bombgallioter, 5 kuttrar, 11 transportskepp, 2 lasarettfartyg, och 1 Avisojakt.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Sundberg, Ulf, sid 347
- ^ af Hällström, Magdalena. ”En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788-1790”. (pdf). https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19594/ensjukdo.pdf?sequence=2.
- ^ [a b] Grimberg, Carl. ”409 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0411.html. Läst 25 juli 2022.
- ^ [a b c d] Grimberg, Carl. ”410 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0412.html. Läst 25 juli 2022.
- ^ [a b] Grimberg, Carl. ”411 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0413.html. Läst 25 juli 2022.
- ^ S. J. Boethius, sid 211
- ^ S. J. Boethius, sid 212
- ^ Lilliehorn, Per i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
- ^ UNDERDÅNIG BERÄTTELSE AF HANS KONGL. HÖGHET, HERTIGEN OCH STOR-AMIRALEN Prins CARL TIL HANS KONGL. MAJESTÄT
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Sundberg, Ulf, Svenska krig. Hjalmarson&Högberg Bokförlag, Stockholm 2002. 1997 ISBN 91-89660-10-2
- Svenskt biografiskt handlexikon
Litteratur[redigera | redigera wikitext]
- Kunglig rapport från dåvarande Prins Carl Stockholm 1789, från Sjöhistoriska Samfundet
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Slaget vid Ölands södra udde (1789).
