Slaget vid Blackett Strait

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Blackett Strait
Del av stillahavskriget under andra världskriget
USS Montpelier (CL-57).jpg
USS Montpelier var amiral Merrills flaggskepp.
Ägde rum 6 mars 1943
Plats Blackett Strait, Salomonöarna
Resultat Amerikansk seger
Stridande
 USA  Kejsardömet Japan
Befälhavare/ledare
USA Aaron S. Merrill Japan Masao Tachibana
Styrka
3 kryssare,
3 jagare
2 jagare
Förluster
Inga 2 jagare sänkta,
326 döda [1]

Slaget vid Blackett Strait (japanska: ビラ・スタンモーア夜戦 Slaget vid Vila-Stanmore) var ett sjöslag i stillahavskriget under andra världskriget som utspelades den 6 mars 1943 i Blackett Strait mellan öarna Kolombangara och Arundel, Salomonöarna.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter den amerikanska segern i slaget om Guadalcanal skiftade operationerna i Salomonöarna till väst där japanerna behållit en stor garnison på Kolombangara. På natten den 5 mars 1943 levererades de japanska jagarna Murasame och Minegumo—under befäl av sho-sa (örlogskapten) Yōji Tanegashima—förnödenheter till den japanska basen vid Vila, på Kolombangara.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

När de drog sig undan efter att ha lossat sin last mötte två de japanska fartygen Task Force 68 (TF 68), bestående av tre lätta kryssare (USS Montpelier, Cleveland och Denver) och tre jagare (USS Conway, Cony och Waller) under befäl av amiral Aaron S. Merrill, som hade bombarderat japanska ställningar på Vila.

Under en kort strid sänktes båda de japanska jagarna. 53 överlevande från Murasame och 122 överlevande från Minegumo lyckades nå japanska stridslinjer. Två andra överlevande från Minegumo tillfångatogs senare av amerikanska styrkor.[1]

Efterdyningar[redigera | redigera wikitext]

Den 7 maj lade minfartygen USS Gamble, Breese och Preble minor över Blackett Strait i ett försök att hindra japanska fartygsrörelser genom sundet. Nästa dag gick de japanska jagarna Oyashio, Kagero och Kuroshio alla på minor i området. Kuroshio sjönk omedelbart. Kagero och Oyashio sjönk senare samma dag efter att ha blivit attackerade och ytterligare skadats av amerikanska flygplan från Henderson Field.

PT-109[redigera | redigera wikitext]

En annan strid inträffade i Blackett Strait när en styrka bestående av 15 motortorpedbåtar, inklusive löjtnant John F. Kennedys PT-109, sändes ut för att genskjuta försörjningskonvojen "Tokyoexpressen" den 2 augusti. I vad National Geographic kallar ett "dåligt planerat och dåligt samordnat" anfall, gick 15 motortorpedbåtar med 60 tillgängliga torpeder till aktion. Av de 30 torpederna som avfyrades av motortorpedbåtarna från fyra sektioner träffade inte en enda sitt mål.[2]

I striden hade bara fyra PT-båtar (sektionsledarna) radar och de beordrades att återvända till basen efter att man avfyrat sina torpeder på radarbäringen. När de lämnade området var de kvarvarande båtarna praktiskt taget blinda och utan muntlig order, vilket ledde till mer förvirring.

PT-109, som patrullerade precis efter att sektionsledaren hade vänt hemåt, rammades i en mörk månlös natt av den japanska jagaren Amagiri som återvände från ett förnödenhetsuppdrag.[3] Motortorpedbåten körde sina motorer på tomgång för att dölja henne från sjöflygplan.[4] Motstridiga uttalanden har gjorts om ifall jagarens fartygschef hade sett henne och styrt mot båten. Jagarens besättning trodde inte kollisionen var en olycka, trots att andra rapporter tyder på att Amagiris fartygschef aldrig insåg vad som hände förrän i efterhand.[5] FartygschefenPT-109 var den framtida amerikanske presidenten John F. Kennedy. Hans besättning antogs ha gått förlorad av den amerikanska flottan, men hittades senare av de salomoniska spejarna Biuku Gasa och Eroni Kumana i en urholkad kanot.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nevitt, Combinedfleet.com. Murasame & Minegumo.
  2. ^ Donovan, Robert J. (2001) (på engelska). PT 109 : John F. Kennedy in WWII (40th Anniversary Edition). McGraw Hill (nytryck). sid. 95-99. ISBN 0-07-137643-7 
  3. ^ Donovan, Robert J. (2001) (på engelska). PT 109 : John F. Kennedy in WWII (40th Anniversary Edition). McGraw Hill (nytryck). sid. 73, 100-107. ISBN 0-07-137643-7 
  4. ^ Donovan, Robert J. (2001) (på engelska). PT 109 : John F. Kennedy in WWII (40th Anniversary Edition). McGraw Hill (nytryck). sid. 60-61, 10. ISBN 0-07-137643-7 
  5. ^ Donovan, Robert J. (2001) (på engelska). PT 109 : John F. Kennedy in WWII (40th Anniversary Edition). McGraw Hill (nytryck). sid. 105, 108-109. ISBN 0-07-137643-7 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brown, David (1990) (på engelska). Warship Losses of World War Two. Naval Institute Press. ISBN 1-55750-914-X 
  • Crenshaw, Russell Sydnor (1998) (på engelska). South Pacific Destroyer: The Battle for the Solomons from Savo Island to Vella Gulf. Naval Institute Press. ISBN 1-55750-136-X 
  • D'Albas, Andrieu (1965) (på engelska). Death of a Navy: Japanese Naval Action in World War II. Devin-Adair Pub. ISBN 0-8159-5302-X 
  • Donovan, Robert J. (2001) (på engelska). PT 109: John F. Kennedy in WWII (40th Anniversary Edition). McGraw Hill (nytryck). ISBN 0-07-137643-7 
  • Dull, Paul S. (1978) (på engelska). A Battle History of the Imperial Japanese Navy, 1941-1945. Naval Institute Press. ISBN 0-87021-097-1 
  • Hara, Tameichi (1961) (på engelska). Japanese Destroyer Captain. New York & Toronto: Ballantine Books. ISBN 0-345-27894-1 
  • Kilpatrick, C. W. (1987) (på engelska). Naval Night Battles of the Solomons. Exposition Press. ISBN 0-682-40333-4 
  • Morison, Samuel Eliot (1958) (på engelska). Breaking the Bismarcks Barrier, vol. 6 av History of United States Naval Operations in World War II. Castle Books. ISBN 0785813071 
  • Roscoe, Theodore (1953) (på engelska). United States Destroyer Operations in World War Two. Naval Institute Press. ISBN 0870217267 
  • Hove, Duane T. (2003) (på engelska). American Warriors: Five Presidents in the Pacific Theater of World War II [1]. Burd Street Press. ISBN 1-57249-260-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]