Slaget vid Brännkyrka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Brännkyrka
Del av Sten Sture den yngres krig mot Danmark
Gustav Vasa vid slaget i Brännkyrka.jpeg
Freskomålningen av slaget i Vasakoret i Uppsala domkyrka
Ägde rum 27 juli 1518
Plats Omtvistat, se artikeln.
Resultat Svensk seger
Stridande
Kristian II med unionsstyrkor Sturepartiet med svenskar
Befälhavare/ledare
Kristian II Sten Sture den yngre

Slaget vid Brännkyrka ägde rum den 27 juli 1518 i Sverige, i unionskrigens slutskede, mellan unionstrupper och svenska upprorstrupper. Svenskarna vann.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Kristian II hade vid midsommar 1518 inlett en belägring av Stockholm, med en armé huvudsakligen bestående av danska trupper förstärkta med tyska legoknektar. Han hade först sitt läger på Norrmalm, men flyttade det senare till Södermalm. I juli kom Sten Sture den yngre tågande söderifrån med en armé för att bryta belägringen. Kristians trupper bröt då upp och ryckte söderut för att möta de svenska trupperna.

Platsen för slaget[redigera | redigera wikitext]

Karta från 1861 över aktuellt område med sträckningen av Göta landsväg inritad

Huvudkällorna till slaget vid Brännkyrka är en skildring på latin av ett danskt ögonvittne, Lars Werman (Laurentius Wermannus), samt en på lågtyska av en man i Sten Stures tjänst.[1] Ingen av dem nämner Brännkyrka. Det gör däremot senare källor: Olaus Petri, Peder Svart, Stora rimkrönikan med flera.

Werman namnger inte platsen för slaget men säger att det på vänster sida fanns berg och kullar beväxta med buskar, på höger sida sumpmarker och gärdesgårdar. Den tyska berättelsen talar om ene schermüslinth by Aerstede op eyne enge, "en skärmytsling vid Aerstede på en äng". I en not på latin uppger Annerstedt att Aerstede avser Årsta gård och att striden bör ha ägt rum på Årstafältet mellan Årsta gård och Brännkyrka kyrka. Historikern Sigurd Rahmqvist anser dock att Aerstede skall tolkas som Ersta,[2] en gård som inte längre finns kvar, men som låg sydväst om Årstafältet, nordväst om Göta landsväg. Detta skulle indikera att åtminstone den sista delen av slaget utspelades på slänten mot Årstafältet mellan Östberga och Ersta, strax norr om läget för Örby kvarn.

Stora Rimkrönikan säger i stället att slaget stod nära Brännkyrka kyrka där det tidigare sägs ha funnits rester av vad som då antogs vara rester av svenskarnas läger.

De andra yttre omständigheterna, att Sten Stures trupper marscherar mot Stockholm från söder och att Kristian från sitt läger på Södermalm vill möta denna trupp, gör en plats utmed Göta landsväg trolig. Det stämmer med de ovan angivna platserna som också ligger efter varandra: Brännkyrka kyrka, Örby kvarn och södra slänten mot Årstafältet. Valla gärde som också anges som möjlig plats är en direkt fortsättning vid norra slänten mot Årstafältet.

En rad andra platser har också pekats ut. En teori är att slaget stod vid Segersminne (Sigridsmynde), mellan Brännkyrka och Huddinge kyrkor.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Detta finns upptecknat i svenska och danska källor, men nedskrivna flera år efter slaget.

Enligt svenska källor[redigera | redigera wikitext]

I själva dagbräckningen skedde anfallet. Det första anfallet misslyckades, då danskarna hade blivit varskodda av vaktposten, som befann sig vid Långbro. Efter flera strider bröt svenskarna igenom deras försvarsverk när den danska hären angreps i södra flanken. Samtidigt anlände den del av fotfolket som ännu inte hunnit fram och ingrep i anfallet. Följden blev, att den danska fronten upplöstes och flydde. Under flykten fastnade det tunga rytteriet i sumpmarker. Sture förde 300 fångar med sig in i Stockholm. 1600 bönder uppges ha legat kvar på stridsplatsen.

Uppgifter att Gustav Vasa skall ha anfört det svenska huvudbaneret vid slaget är numera ifrågasatta. Han deltog däremot möjligen i slaget, åtminstone befann han sig kort därefter bland Sten Stures trupper.

Enligt danska källor[redigera | redigera wikitext]

Den danske historieskrivaren professor Allen, skriver: »Vid svenskarnas första anfall slogos de tillbaka och vid det andra slogos de på flykten och jagades in i skogen. Under förföljelsen spridde sig de danske i små hopar och detta begagnade sig de svenske av. Skyddade av skogen samlade de sig på nytt och bröt oväntat fram till ett samlat angrepp. Detta kunde de danske icke motstå på grund av det oordnade tillstånd, vari de befunno sig. Särskilt de tyska knektarna blevo drivna ut i ett moras eller kärr och funno där döden. Danskarna drogo sig tillbaka till Södermalm.»

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Efter slaget drog sig danskarna tillbaka till sitt läger på Södermalm. Efter att ha begärt förhandlingar, och 12 september 1518 uppsatt ett fördrag om ett nytt möte i juli 1519 avseglade Kristian med den gisslan han fått inför förhandlingen.

Slaget i konst och litteratur[redigera | redigera wikitext]

I Peder Svarts krönika, som skrevs på Gustav Vasas uppdrag, ges slaget en viktig roll i Gustav Vasas liv. Och medan uppgiften att han i slaget bar riksbaneret numera anses mindre troligt, så sågs slaget under århundraden framåt som en första betydande insats av honom.

I Vasakoret i Uppsala domkyrka målade Johan Gustaf Sandberg mellan 1831 och 1838 sju freskomålningar som skildrar viktiga händelser i Gustav Vasas liv, där målningen av Slaget vid Brännkyrka med Gustav Vasa i fonden utgör den första.

I litteraturen förekommer finns många återberättelser, då slaget återges som en del av Gustav Vasas liv.[3] Även dikter och folkvisor finns. En från tidigt 1800-tal som återges i Geijer & Afzelius, Svenska Folkvisor 1880, inleds med Swerighis menn achtar iagh att loffwa

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Båda utgivna i "Scriptores rerum Suecicarum III:1 (1876) av Claes Annerstedt.
  2. ^ Det medeltida Sverige, vol 2:1, Tören, Svartlösa, Sotholm, av Sigurd Rahmqvist och Kaj Janzon 2002, Riksantikvarieämbetet.
  3. ^ Tex av Hedenstam se http://runeberg.org/svenhovd/300.html