Slaget vid Crécy

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Crécy
Del av Hundraårskriget
Battle of crecy froissart.jpg
Bild från ett 1400-talsmanuskript av Jean Froissart.
Ägde rum 26 augusti 1346
Plats Söder om Calais, nära Crécy-en-Ponthieu, Somme
Resultat Avgörande engelsk seger
Stridande
Kungariket England
Allierade riddare från tysk-romerska riket
Kungariket Frankrike
Genuesiska legoknektar
Kungariket Navarra
Kungariket Böhmen
Kungariket Mallorca
Befälhavare/ledare
Edvard III av England
Edvard, den svarte prinsen
Filip VI av Frankrike
Johan den blinde 
Styrka
4 000 riddare/ryttare
7 000 bågskyttar
5 000 pikenerare
5 kanoner
6 000 pilbågsskyttar
12 000 ryttare
20 000–25 000 övrigt infanteri
Förluster
2 riddare döda
Flera hundra döda
11 adelsmän döda
1 542 riddare döda
2 300 genuesiska armborstskyttar döda
Flera tusen infanterister dödade

Slaget vid Crécy utspelades under Hundraårskriget mellan England och Frankrike när Edward III invaderade Normandie i Frankrike under sommaren 1346 för att möta Filip VI i strid och göra slut på kriget. Den 26 augusti mötte han Filips mycket större armé norr om Paris vid Crécy. Det blev den första stora sammandrabbningen mellan de två länderna under kriget.

Summering[redigera | redigera wikitext]

Den engelska armén om 12 000 intog starka defensiva ställningar uppe på en mindre kulle, och när den franska armén kom fram, insisterade de franska adelsmännen på ett omedelbart anfall trots att deras kung Filip VI var emot det och trots att de inte var utvilade. Den enorma franska armén - som vida översteg engelsmännens numerärer[1] - gick således omedelbart till attack; de genuesiska armborstskyttarna gick i första ledet, tätt följda av Frankrikes hela stolthet - de adliga beridna, tunga ryttarna.

Det kraftiga engelska pilregnet skar helt ner de genuesiska armborstskyttarna som inte ens hann svara eftersom deras armborst inte hade lika stor räckvidd som de engelska långbågarna[2], och när genuesarna försökte fly, blev de helt sonika nedhuggna av de efterföljande franska riddarna som såg flykt som feghet.

De franska riddarna gick därefter till samlat anfall, rakt in i det engelska pilregnet. Edward förde fram sitt infanteri medan långbågarna fortsatte skjuta. Riddarna försökte sig på sexton anfall, vart och ett av dem lika katastrofalt. Riddarna föll i högar och hindrade bakomvarande linjer att komma fram och slaget utvecklades till en formidabel masslakt; dessutom strilade regn ner och gjorde marken till en enda lervälling. Kung Filip själv sårades i striderna och tvingades lämna fältet, men vid det laget var striden redan över och hade slutat med ett synnerligen förnedrande nederlag för fransmännen och en avgörande seger för engelsmännen.

I slaget vid Crécy demonstrerades engelsmännens militära överlägsenhet grundad på tilliten till ett professionellt infanteri beväpnat med långbågar och lansar vilket överträffade den tungt beväpnade riddaren till häst. Hämmade av sina tunga rustningar var de avsuttna engelska riddarna oförmögna att aktivt delta i striden och var för sin säkerhet beroende av de obepansrade långbågskyttarnas försvarsförmåga. De avsuttna riddarnas betydelse för stridens utgång var främst moralisk. Även om franska kungahuset var skakat av denna lysande engelska seger ledde det inte till rikets sammanbrott eller något avgörande av kriget, delvis på grund av att pesten drabbade landet 1348 och gav ett andrum i striderna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Källorna varierar kraftigt. Alltifrån 20 000-100 000. Sumption skriver att Filip VI kan ha haft mellan 20-25.000 man under sitt befäl vid Crécy.
  2. ^ Engelsmännen kan också ha gjort bruk av eldvapen under slaget. De första kanonerna var primitiva och opålitliga men var moraliskt viktiga. Främst användes de vid belägringar, men kan också ha kommit till användning vid Crécy. Sumption, sidor 527-28

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sumption, Jonathan, The Hundred Years' War, Del 1,Trial by Battle, London 1990
  • [1] Froissart, Jean, Les Grandes Chroniques de France