Slaget vid Düna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Övergången vid Düna
Del av stora nordiska kriget
Bm02209abm.jpg
Den svenska armén korsar floden Düna
Ägde rum 9 juli 1701
Plats Vid floden Düna, nära Riga
Resultat Svensk seger
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg Sverige Flag of Electoral Saxony.svg Sachsen
Chorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svg Polen-Litauen
Befälhavare/ledare
Sverige Karl XII Flag of Electoral Saxony.svgChorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svg August den starke
Flag of Electoral Saxony.svg Adam Heinrich von Steinau
Styrka
7 000[1] man i första och anfallande vågen ca 20 000 man[1]
10 000 polacker
9 000 sachsare
Förluster
100 döda
400 sårade[1]
2 000 döda[1]
500 tillfångatagna
36 kanoner
3 fanor

Slaget vid Düna eller Övergången vid Düna var ett slag under det stora nordiska kriget som stod den 9 juli 1701 vid floden Düna (även Daugava, Västra Dvina) nära Riga mellan kung Karl XII:s svenska armé och kung August II, den starkes och Adam Heinrich von Steinaus polsk-sachsiska armé. Den svenska armén vann en avgörande seger.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter Narvasegern i november 1700 beslöt Karl XII att marschera mot August den starke och hans sachsiska armé, som befann sig söder om floden Düna, istället för att inleda ett fälttåg in i Ryssland. I december slog armén vinterkvarter vid slottet Lais norr om Dorpat (Tartu). Epidemier hade drabbat trupperna i lägren, men i maj 1701 kom förstärkning om nästan 10 000 man och svenskarna lämnade Lais. Den 17 juni lämnade hären Dorpat och gick mot Düna med 19 000 man. Den 7 juli stod huvudarmén utanför Riga. På den södra sidan om floden hade August II:s trupper grupperats, men de var osäkra på om svenskarna tänkte gå över floden vid Kokenhusen eller Riga och förberedde sig därför vid båda ställena.[2]

Förberedelser[redigera | redigera wikitext]

Svenskt flytande batteri, som det troligen såg ut vid Düna

Under vintern och våren hade generalguvernören i Livland, Erik Dahlberg, förberett flodövergången genom att samla eller tillverka båtar, pråmar, fyra flytande blockhus utrustade med tio kanoner vardera och en mindre korvett med sexton kanoner. Dessutom hade en flottbro för kavalleriet och artilleriet byggts.[2]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Svenskarna går över Düna

Övergången skedde i gryningen den 9 juli sedan de svenska trupperna gått ombord på fartygen på kvällen. Det blåste kraftigt, men under natten mojnade vinden och det klarnade upp. Inledningsvis hade svenskarna skydd av en holme, men när de rundat den blev vattnet strömt och sachsarna började beskjuta dem. Elden ställde endast till mindre skador, medan det svenska artilleriet från fästningen i Riga och från de flytande blockhusen var kraftig. Efter en överfart på 30 till 45 minuter kunde landstigning ske, varvid svenskarna direkt hamnade i strid med sachsiska bevakningsstyrkor.[1] Det började blåsa upp igen vilket gjorde det omöjligt att få ut flottbron. Kavalleriet och artilleriet kunde därför inte delta i den kommande striden.[2]

Efter tre sachsiska anfall fann den sachsiske befälhavaren von Steinau det svenska motståndet som alltför hårt och drog sig tillbaka. Han gav strax order om ett nytt anfall, som svenskarna lyckades avvärja. Efter ett krigsråd beslöt von Steinau att avbryta striden och dra tillbaka trupperna i god ordning istället för att riskera ett fullständigt nederlag.[2]

Sachsarna retirerade mot Cobron, men svenskarna som endast hade mindre kavalleristyrkor kunde inte förfölja dem på allvar. Kavalleriet kunde föras över floden först senare på morgonen. När hela armén kommit över floden marscherade den mot Cobron, som nu övergivits av den sachsiska armén. På ön Lützenholm hade 400 ryssar blivit kvar och en svensk styrka på 500 man fick i uppdrag att ta dem tillfånga. Ryssarna gjorde kraftigt motstånd, vilket ledde till att en ren massaker bröt ut. Karl XII gav order om att slakten skulle upphöra, men då levde enbart tjugotalet ryssar.[2]

Följder[redigera | redigera wikitext]

Övergången av Düna var en taktisk seger och ytterligare en framgång för Karl XII, vilken imponerade på Europa. Den sachsiska armén hade dock inte lidit ett förkrossande nederlag och August II:s armé var i det närmaste lika stark som tidigare. Karl XII fick vänta med att ta sig an den ryske fienden och istället fortsätta in i Polen för att få till ett avgörande.[1] [2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Ericson m.fl. sid. 268-273
  2. ^ [a b c d e f] Kuvaja sid. 148-153

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ericson, Lars m fl: Svenska Slagfält, Wahlström & Widstrand 2003, ISBN 91-46-20225-0
  • Kuvaja, Christer : Krigen kring Östersjön - Karolinska krigare 1660-1721, Schildts Förlags AB, Helsingfors 2008, ISBN 978-951-50-1823-6.