Slaget vid Kliszów
| Slaget vid Kliszów | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Stora nordiska kriget | |||||||
 |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Polsk-litauiska samväldet |
||||||
| Befälhavare/ledare | |||||||
| Karl XII[2] | August den starke[2] Hieronim Augustyn Lubomirski[2] |
||||||
| Styrka | |||||||
| 12 000 man[3] (8 000 infanterister, 4 000 kavallerister[2]) 4 trepundskanoner[2] |
16 000 sachsare 8 000 ryttare i polska kronarmén 46 kanoner[3] |
||||||
| Förluster | |||||||
| 300 döda[2] 800 sårade[3] |
2 000 döda[2] 700 sårade 1 700 tillfångatagna[3] |
||||||
|
|||||
Slaget vid Kliszów var ett slag den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget mellan å ena sidan en svensk armé under kung Karl XII och å andra en polsk-sachsisk här under kung August II, den starke. Svenskarna, som var kraftigt underlägsna i antal, segrade stort, bland annat efter att ha besegrat de berömda och för sista gången använda polska husarerna.
Innehåll |
Bakgrund [redigera]
På sin väg mot Riga hade den svenska armén segrat i slaget vid Düna i juli 1701. Den sachsiska armén hade dock inte lidit något förkrossande nederlag utan kunnat dra sig tillbaka från slagfältet i god ordning. Den svenska armén gick in i hertigdömet Kurland. Karl XII beslöt att nå ett avgörande och avsätta August II innan han gick vidare mot Ryssland, trots råd att sluta fred.[4] Svenska armén slog vinterkvarter i Kurland, som de lämnade i februari 1702 för att marschera vidare mot Litauen och Warszawa, dit de anlände den 14 maj 1702. August II hade flytt till Kraków och Warszawa intogs utan strid.[4] I Kraków lyckades August II samla sachsiska styrkor och Karl XII beslöt att lämna Warszawa för att nå ett avgörande slag mot August II. Den 16 juni avtågade den svenska huvudarmén om 8 000 man från Warszawa och kvar lämnades några tusen man. August II, som ville ha en strid mot svenskarna, tågade norrut med 16 000 man för att nå en drabbning innan svenskarna fått förstärkning.
Slagordning [redigera]
Den 7 juli gick svenska armén i ställning vid byn Obice åtta kilometer norr om staden Kliszów där den sachsiska armén befann sig. De svenska soldaterna var trötta och hungriga och hästarna hade magrat kraftigt. Alla led svårt i den tryckande hettan.[3] Efter inrådan av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld beslöt Karl XII att invänta generalmajor Carl Gustav Mörners trupper, vilka anlände på kvällen den 8 juli.[4] På morgonen den 9 juli gick ett rykte, vilket visade sig vara falskt, att den sachsiska armén hade börjat röra på sig. Vid niotiden fick de svenska trupperna order om avmarsch. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén. Vid elvatiden insåg sachsarna att även infanteri ingick i de svenska trupper som närmade sig, men slagordning intogs inte förrän efter ytterligare minst en timme.[3]
Den svenska armén ställdes upp i två linjer med kavalleri på båda flyglar. Den svenska högerflygeln stod under befäl av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld och den vänstra flygeln stod under general Otto Vellingk. Centern leddes av två befäl; den första linjen av Hans Henrik von Liewen och den andra linjen av Knut Göransson Posse. Svenskarna var numerärt underlägsna med 12 000 mot 24 000 man. Den sachiska vänsterflygeln och centern stod under befäl av Johann Matthias von der Schulenburg och den högra kavalleriflygeln stod under befäl av Jacob Heinrich von Flemming. Det polska kavalleriet stod på den högra flygeln och stod under befäl av Hieronim Augustyn Lubomirski.
Båda arméerna separerades av en stor skog, där svenskarna stod, och ett träsk där sacharna stod säkra, genom en smal träsksträcka i norr och av en sumpig dal vid floden Nida i öst.
Slaget [redigera]
Karl XII:s plan var att driva bort de sachsisk-polska styrkorna i en kilformad manöver och att omplacera sina styrkor för att stärka sina flanker. Svenskarna anföll Lubomirskis flank men slogs tillbaka, liksom två efterföljande motoffensiver mot det polska kavalleriet och ett sachsiskt anfall över träsken. Under slagets gång avdelades fyra infanteriregementen och halva Upplands regemente för att förstärka den svenska vänsterflygeln. Karl XII formade sitt infanteri i tre offensiva rader (den första raden: pikar - den andra och tredje raden: musköter), som gav en förödande effekt mot det polska kavalleriet. Efter att de svenska styrkorna stod emot de polska attackerna blev Lubomirski tvungen att retirera, och därmed öppnades en lucka i den sachsiska högerflygeln. Karl XII beordrade sina styrkor att angripa denna flank och efter en halvtimme ryckte svenskarna fram in i det sachsiska lägret. Augusts återstående styrkor drog sig då tillbaka mot de omgivande träsken. Svenskarna försökte nu att omringa sachsarna genom att ta korsningen av floden Nida. General Schulenburg, vars infanteri i centern hade knappt blivit anfallna av svenskarna, åtog sig nu att försvara flodkorsningen så att de övriga sachsiska styrkorna kunde retirera.
Efter tre timmars strid stod svenskarna åter igen som segrare. Det var det svenska kavalleriet som visat sin effektivitet genom sin kavallerichock. Hela det sachsiska artilleriet, fältkassan, fanor, standar, pukor, ammunitions- och persedelförråd samt tält erövrades. De sachsisk-polska styrkorna hade förlorat 4 400 man, varav 2 000 stupade, 700 sårade och 1 700 tillfångatagna. I den svenska sidan stupade 300 man och 800 sårades. Svenskarnas största förlust var att kungens svåger Fredrik av Holstein-Gottorp stupade.[4]
Följder [redigera]
August II:s armé försvagades kraftigt genom slaget, och hans infanteri var i det närmaste förintat. August II tappade i anseende hos polackerna och den polska enigheten rämnade.[3] Svenskarna lyckades inte förfölja den sachsisk-polska armén och nederlaget blev inte avgörande, utan August II kunde dra sig tillbaka till Kraków för att få förstärkningar och sedan bege sig till östra delen av Polen. Svenskarna intog senare Kraków och började förhandla om Augusts avsättande, dock utan resultat. Svenska armén gick i vinterkvarter i närheten av Lublin.[4]
Deltagande svenska regementen [redigera]
Högra flygeln
Första linjen
- Livdragonregementet (1 skvadron)
- Drabantkåren (1 skvadron)
- Livregementet till häst (7 skvadroner)
- Östgöta kavalleriregemente (4 skvadroner)
Andra linjen
- Livdragonregementet (1 skvadron)
- Livregementet till häst (3 skvadroner)
- Östgöta kavalleriregemente (4 skvadroner)
Centern
Första linjen
- Livgardet (4 bataljoner)
- Upplands regemente (2 bataljoner)
- Närke-Värmlands regemente (2 bataljoner)
- Västmanlands regemente (2 bataljoner)
- Dalregementet (2 bataljoner)
Andra linjen
- Västerbottens regemente (2 bataljoner)
- Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente (1 bataljon)
- Upplands tremänningsregemente (1 bataljon)
- Kalmar regemente (2 bataljoner)
- Artilleriregementet (4 trepundiga kanoner)
Vänstra flygeln
Första linjen
- Södra Skånska kavalleriregemente (6 skvadroner)
- Smålands kavalleriregemente (3 skvadroner)
- Livregementet till häst (2 skvadroner)
- Livdragonregementet (1 skvadron)
Andra linjen
- Södra Skånska kavalleriregemente (2 skvadroner)
- Smålands kavalleriregemente (4 skvadroner)
- Livdragonregementet (1 skvadron)
Referenser [redigera]
- ^ Frost, Robert I (2000) (på engelska). The Northern Wars. War, State and Society in Northeastern Europe 1558-1721. Harlow: Longman. Sid. 273. ISBN 978-0-582-06429-4
- ^ [a b c d e f g] Frost, Robert I (2000) (på engelska). The Northern Wars. War, State and Society in Northeastern Europe 1558-1721. Harlow: Longman. Sid. 272. ISBN 978-0-582-06429-4
- ^ [a b c d e f g] Ericson, Lars (2003). Svenska Slagfält. Wahlström & Widstrand. Sid. 268–273
- ^ [a b c d e] Kuvaja, Christer (2008). Krigen kring Östersjön - Karolinska krigare 1660-1721. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. Sid. 153-156
