Slaget vid Kliszów
Från Wikipedia
| Slaget vid Kliszów | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av stora nordiska kriget | |||||||
 |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Sachsen Polen |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| kung Karl XII | kung August den starke kronfältherre Hieronim Augustyn Lubomirski |
||||||
| Styrka | |||||||
| 12 000 man[1] | 16 000 sachsare 8 000 ryttare i polska kronarmén[1] |
||||||
| Förluster | |||||||
| 300 döda 800 sårade[1] |
2 000 döda och sårade 1 700 tillfångatagna[1] |
||||||
Reinbeck – Freden i Traventhal – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Peipus II – Wesenberg – Dorpat – Jakobstadt - Poznań - Narva – Punitz - Gemäuerthof – Rakowitz – Freden i Warszawa – Grodno – Fraustadt – Kleczk – Freden i Altranstädt – Kalisch – Holowczyn – Malatitze – Rajovka – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Perevolotjna – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Fladestrand – Mön – Gadebusch – Pälkäne – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Storkyro – Hangöudd – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Gjellebekk – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad
Slaget vid Kliszów var ett slag den 9 juli 1702 under det stora nordiska kriget mellan å ena sidan en svensk armé under kung Karl XII och å andra en polsk-sachsisk här under kung August II, den starke. Svenskarna, som var kraftigt underlägsna i antal, segrade stort, bland annat efter att ha besegrat de berömda och för sista gången använda polska husarerna.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
På sin väg mot Riga hade den svenska armén segrat i slaget vid Düna i juli 1701. Den sachsiska armén hade dock inte lidit något förkrossande nederlag utan kunnat dra sig tillbaka från slagfältet i god ordning. Den svenska armén gick in i hertigdömet Kurland. Karl XII beslöt att nå ett avgörande och avsätta August II innan han gick vidare mot Ryssland, trots råd att sluta fred.[2]
Svenska armén slog vinterkvarter i Kurland, som de lämnade i februari 1702 för att marschera vidare mot Litauen och Warszawa, dit de anlände den 14 maj 1702. August II hade flytt till Kraków och Warszawa intogs utan strid.[2] I Kraków lyckades August II samla sachsiska styrkor och Karl XII beslöt att lämna Warszawa för att nå ett avgörande slag mot August II. Den 16 juni avtågade den svenska huvudarmén om 8 000 man från Warszawa och kvar lämnades några tusen man. August II, som ville ha en strid mot svenskarna, tågade norrut med 16 000 man för att nå en drabbning innan svenskarna fått förstärkning.
[redigera] Slaget
Den 7 juli gick svenska armén i ställning vid byn Obice åtta kilometer norr om staden Kliszów där den sachsiska armén befann sig. De svenska soldaterna var trötta och hungriga och hästarna hade magrat kraftigt. Alla led svårt i den tryckande hettan.[1] Efter inrådan av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld beslöt Karl XII att invänta generalmajor Carl Gustav Mörners trupper, vilka anlände på kvällen den 8 juli.[2] På morgonen den 9 juli gick ett rykte, vilket visade sig vara falskt, att den sachsiska armén hade börjat röra på sig. Vid niotiden fick de svenska trupperna order om avmarsch. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén. Vid elvatiden insåg sachsarna att även infanteri ingick i de svenska trupper som närmade sig, men slagordning intogs inte förrän efter ytterligare minst en timme.[1] Svenskarna var numerärt underlägsna med 12 000 mot 24 000 man, men efter tre timmars slag stod svenskarna åter igen som segrare. Det var det svenska kavalleriet som visat sin effektivitet genom sin kavallerichock. Hela det sachsiska artilleriet, fältkassan, fanor, standar, pukor, ammunitions- och persedelförråd samt tält erövrades. Svenskarnas största förlust var att kungens svåger Fredrik av Holstein-Gottorp stupade.[2]
[redigera] Följder
August II:s armé försvagades kraftigt genom slaget och infanteriet var i det närmaste förintat. August II tappade i anseende hos polackerna och den polska enigheten rämnade.[1] Svenskarna lyckades inte förfölja den sachsisk-polska armén och nederlaget blev inte avgörande, utan August II kunde dra sig tillbaka till Kraków för att få förstärkningar och sedan bege sig till östra delen av Polen. Svenskarna intog senare Kraków och började förhandla om Augusts avsättande, dock utan resultat. Svenska armén gick i vinterkvarter i närheten av Lublin.[2]
