Slaget vid Kliszów

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Kliszów
Del av Stora nordiska kriget
Battle of Kliszow 1702.JPG
Ägde rum 9 juli 1702 (ss)
8 juli 1702 (gs)
19 juli 1702 (ns)
Plats Kliszów, söder om Kielce, Polen
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
 Sverige  Sachsen
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Polsk-litauiska samväldet
Befälhavare/ledare
Sverige Karl XII[1]
Merchant Ensign of Holstein-Gottorp (Lions sinister).svg Fredrik IV [1]
Sverige Carl Gustaf Rehnskiöld[1]
Sverige Otto Vellingk[1]
Sverige Bernhard von Liewen[1]
Sverige Carl Gustav Mörner[1]
Kurfurstendömet SachsenHerb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svgAugust den starke[1]
Kurfurstendömet Sachsen Adam Heinrich Steinau[1]
Kurfurstendömet Sachsen Johann Matthias Schulenburg[1]
Kurfurstendömet Sachsen Jakob Heinrich Flemming[1]
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svgHieronim Lubomirski[1]
Styrka
12 000 man:[1][2]
8 000 fotsoldater
4 000 ryttare
4 trepundskanoner
24 000 man:[1]
7 500 sachsiska fotsoldater
9 000 sachsiska ryttare
46 artilleripjäser[2]
660 polska fotsoldater
6 640 polska ryttare
4-5 kanoner
Förluster
300 döda[2]
800 sårade[1]
2 000 döda[2]
700 sårade
1 700 tillfångatagna[1]

Slaget vid Kliszów var ett slag den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget mellan å ena sidan en svensk armé under kung Karl XII och å andra en polsk-sachsisk här under kung August (II) den starke.[3] Svenskarna, som var kraftigt underlägsna i antal, segrade stort, bland annat efter att ha besegrat de berömda och för sista gången använda polska husarerna.[4]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

August (II) den starke, kurfurste av Sachsen, kung av Polen och storfurste av Litauen, hade år 1699 planerat en trefaldig attack mot det svenska stormaktsriket tillsammans med Peter den store, tsar av Ryssland och Danmark-Norges kung Fredrik IV.[5] Planen misslyckades när Fredrik tvingades ut i kriget år 1700 efter den svenska landstigningen vid Humlebæk.[6] Den svenska armén, under kung Karl XII:s befäl, besegrade den ryska armén i slaget vid Narva.[7]

På sin väg mot Riga hade den svenska armén segrat i slaget vid Düna i juli 1701. Den sachsiska armén hade dock inte lidit något större nederlag, utan kunnat dra sig tillbaka från slagfältet i god ordning. Den svenska armén gick in i hertigdömet Kurland. Karl XII beslöt att nå ett avgörande och avsätta August innan han gick vidare mot Ryssland, trots råd att sluta fred.[8][9] Den svenska armén slog vinterkvarter i Kurland, som de lämnade i februari 1702 för att marschera vidare mot Litauen och Warszawa, dit de anlände den 14 maj 1702. August hade flytt till Kraków och Warszawa intogs utan strid.[9] I Kraków lyckades August samla sachsiska styrkor och Karl XII beslöt att lämna Warszawa för att nå ett avgörande slag mot August. Den 16 juni avtågade den svenska huvudarmén om 8 000 man från Warszawa och kvar lämnades några tusen man.[10] August, som ville ha en strid mot svenskarna, tågade norrut med 16 000 man för att nå en drabbning innan svenskarna fått förstärkning.

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Den 7 juli gick svenska armén i ställning vid byn Obice, åtta kilometer norr om staden Kliszów, där den sachsiska armén befann sig. De svenska soldaterna var trötta och hungriga och hästarna hade magrat kraftigt. Alla led svårt i den tryckande värmen.[1] På inrådan av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld beslöt Karl XII att invänta generalmajor Carl Gustav Mörners trupper, vilka anlände på kvällen den 8 juli.[9] På morgonen den 9 juli gick ett rykte, vilket visade sig vara falskt, att den sachsiska armén hade börjat röra på sig. Vid niotiden fick de svenska trupperna order om avmarsch. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén. Vid elvatiden insåg sachsarna att även infanteri ingick i de svenska trupper som närmade sig, men slagordning intogs inte förrän efter ytterligare minst en timme.[1] Båda arméerna var åtskilda av en stor skog, där svenskarna stod, och ett träsk där sachsarna stod säkra, genom en smal träsksträcka i norr och av en sumpig dal vid floden Nida i öst.

Den svenska armén ställdes upp i två linjer med kavalleri på båda flyglarna. Den svenska högerflygeln stod under befäl av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld och den vänstra flygeln stod under general Otto Vellingk. Centern leddes av två befäl; den första linjen av Bernhard von Liewen och den andra linjen av Knut Göransson Posse. Den sachiska vänsterflygeln stod under befäl av Adam Heinrich von Steinau, medan centern stod under Johann Matthias von der Schulenburg och den högra flygeln stod under Jakob Heinrich von Flemming. Det polska kavalleriet stod också på den högra flygeln och stod under befäl av Hieronim Augustyn Lubomirski[2].

Svenskarna var numerärt underlägsna med 12 000 mot 24 000 man. Den svenska armén bestod av 8 000 fotsoldater, 4 000 ryttare och fyra kanoner. Dock satt huvuddelen av artilleriet fast i skogen. Augusts armé bestod av 7 500 sachsiska fotsoldater, 9 000 sachsiska ryttare, 660 polska fotsoldater, 6 640 polska ryttare (inklusive 1 240 husarer) och 46 kanoner.[11]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Klissow. Kopparstick av J. F. Leopold.

Karl XII:s plan var att driva bort de sachsisk-polska styrkorna i en kilformad manöver och att omplacera sina styrkor för att stärka sina flanker. Den svenska vänsterflygeln anföll Lubomirskis flank men slogs tillbaka, men de lyckas stoppa två efterföljande motoffensiver av det polska kavalleriet och Flemmings sachsiska anfall över träsken. Lubomirski och Flemming tvingades till reträtt och lämnade därmed halva delen av den sachsiska högerflygeln oskyddat. Flygeln fångades i en svensk kniptångsmanöver och blev långsamt krossat.[2] Lubomirski förföljdes av det svenska kavalleriet hela vägen till byn Gmina Kije.[2][12] Under tiden anfölls den svenska högerflygeln av Steinaus sachsiska ryttare, som försökte separera Rehnskiöld från de övriga svenska trupperna. De svenska och sachsiska ryttarna drabbade samman i en hård strid, som slutade med att de sachsiska ryttarna drevs bort.[12]

Karl XII beordrade sedan huvuddelen av sin armé att angripa den sachsiska högerflygeln, som polackerna tidigare stod på, och efter en halvtimmes strid ryckte svenskarna fram in i det sachsiska lägret där de erövrade sachsarnas artilleri. Runt klockan två på eftermiddagen drar sig Augusts återstående styrkor tillbaka mot de omgivande träsken. Svenskarna försökte nu att omringa sachsarna genom att ta korsningen av floden Nida. General Schulenburg, vars infanteri i centern hade knappt blivit anfallna av svenskarna, åtog sig nu att försvara flodkorsningen så att de övriga sachsiska styrkorna kunde retirera.[12]

Klockan fem på eftermiddagen var striden över och den svenska armén stod åter igen som segrare. Det var det svenska kavalleriet som visat sin effektivitet genom sin kavallerichock. Hela det sachsiska artilleriet, fältkassan, fanor, standar, pukor, ammunitions- och persedelförråd samt tält erövrades. De sachsisk-polska styrkorna hade förlorat 4 400 man, varav 2 000 stupade, 700 sårades och 1 700 tillfångatogs. I den svenska sidan stupade 300 man och 800 sårades. Svenskarnas största förlust var att kungens svåger Fredrik av Holstein-Gottorp stupade när han ledde den svenska vänsterflygelns anfall.[12][9]

Truppernas uppställningar under början av slaget.
Slutanfallet. De sachsisk-polska trupperna retirerar.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Augusts armé försvagades kraftigt genom slaget, och hans infanteri var i det närmaste förintat. August tappade i anseende hos polackerna och den polska enigheten rämnade.[1] Svenskarna lyckades inte förfölja den sachsisk-polska armén och nederlaget blev inte avgörande, utan August kunde dra sig tillbaka till Kraków för att få förstärkningar och sedan bege sig genom östra delen av Polen till Sandomierz.[12] Svenskarna intog senare Kraków och började förhandla om Augusts avsättande, dock utan resultat.[10] Den svenska armén gick i vinterkvarter i närheten av Lublin.[9]

Deltagande svenska regementen[redigera | redigera wikitext]

Högra flygeln[13]
Första linjen

Andra linjen

Centern[13]
Första linjen

Andra linjen

Vänstra flygeln[13]
Första linjen

Andra linjen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Ericsson (2003), s. 268–273
  2. ^ [a b c d e f g] Frost (2000), s. 272
  3. ^ Frost (2000), s. 271
  4. ^ Frost (2000), s. 273
  5. ^ Frost (2000), s. 228
  6. ^ Frost (2000) s. 229
  7. ^ Frost (2000), s. 230
  8. ^ Frost (2000), s. 229ff, 263ff
  9. ^ [a b c d e] Kuvaja (2008), s. 153-156
  10. ^ [a b] Tucker, S.C., 2010, A Global Chronology of Conflict, Vol. Two, Santa Barbara: ABC-CLIO, LLC, s. 688-689, ISBN 9781851096671
  11. ^ Frost (2000), s. 271-272
  12. ^ [a b c d e] Larsson (2009), s. 140
  13. ^ [a b c] ”Svenska uniformer i slaget vid Kliszow”. Tacitus. http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/Kliszow/svenskar.htm. Läst 14 maj 2015. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Frost, Robert I (2000). The Northern Wars. War, State and Society in Northeastern Europe 1558-1721. Harlow: Longman. Sid. 228-273. ISBN 978-0-582-06429-4. 
  • Kuvaja, Christer (2008). Krigen kring Östersjön - Karolinska krigare 1660-1721. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. Sid. 153-156 
  • Ericson, Lars (2003). Svenska Slagfält. Wahlström & Widstrand. s. 268–273
  • Larsson, Olle (2009). Stormaktens sista krig. Lund, Historiska Media. s. 140

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]