Slaget vid Lund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Lund
Del av skånska kriget
Charles XI, Battle of Lund.jpg
Karl XI (till höger) och Erik Dahlbergh då de tar sig igenom de danska linjerna. Tavlan återger en episod då Karl XI, som trodde han befann sig på svenska sidan, försöker beordra en dansk trumslagare att ge order om anfall. Målning av Johan Philip Lemke
Ägde rum 4 december 1676
Plats Norr om Lund, Skåne
Resultat Svensk seger
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg Sverige  Danmark
Befälhavare/ledare
Naval Ensign of Sweden.svg Karl XI
Naval Ensign of Sweden.svg Simon Grundel-Helmfelt
Danmark Kristian V
Danmark Carl von Arenstorff
Danmark Friedrich von Arenstorff
Styrka
ca 8 000 man ca 13 000 man
Förluster
3 000 döda
70 tillfångatagna
6 500 döda
2 000 tillfångatagna
Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant

Slaget vid Lund stod den 4 december 1676 i ett område norr om staden Lund i Skåne. Striden stod mellan den invaderande danska armén bestående av ungefär 13 000 soldater under Kristian V och den svenska armén bestående av ungefär 8 000 soldater under Karl XI. Det är ett av de blodigaste slag som stått på nordisk mark.[1] Förlusterna var cirka 50 procent på båda sidorna, 6 500 danska soldater och 3 000 svenska.

Förspel[redigera | redigera wikitext]

Innan slaget hade svenskarna sedan en månad sitt härläger vid Lilla Harrie norr om Kävlingeån några kilometer norr om Lund medan de danska trupperna var förlagda vid Skälshög mellan det svenska härlägret och Lund. Läget var mycket instabilt.[2]

Uppställningen[redigera | redigera wikitext]

Svenska hären placerades med infanteriet och artilleriet i mitten och rytteriet på de båda sidorna, ordat på två linjer.[3]

Högra flygeln bestod av överste Gotthard Johan von Budbergs finska dragoner, kungens drabanter under Hans Henrik von Siegroth, livregementet under Nils Bielke, överste Baranoffs finska ryttare, adelsfanan under öveste Drake samt översterna von Posts, Günthersbergs, Ramsvärds och Rehnskölds regementen, sammanlagt 19 skvadroner om 1.913 och stod under general Rutger von Aschebergs befäl. Första linjen fördes under befäl av generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen och den andra under generalmajor Johan Leonard Wittenberg. Vid denna flygel befann sig även kungen som förde överbefälet över hela hären och närmast honom fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt.[4]

Västra flygeln bestod av Smålands ryttare under överste Elias von Hagedorn, Västgöta ryttare under överste Per Hierta, överste Bernhard von Mellins finska ryttare, överste Herman von Burghausens finska dragoner, nya adelsfanan under överste Robert Lichton och drottningens livregemente under överste Hans Wachtmeister, tillsammans 19 skvadroner om 2.222 man. Flygeln kommenderades av generallöjtnant Johan Galle, första linjen direkt under Galle, den andra under generalmajor Johan Benedict von Schönleben.[5]

Centern bestod av fotgardet under överste Kristofer Gyllenstierna, Skaraborgs regemente under Friedrich Börstell, Dalregementet under Hans Abraham Kruse, Västgöta-Dals regemente under Lars Mörner, Hälsinge regemente under Georg Fredrik von Ascheberg, Närkes regemente under Tomas Thomson, Västerbottens regemente under Zacharias Ribbing samt norrländska tremänningar under Per Larsson Örnklo, tillsammans 10 brigader om 1.650 man, vartill kom i andra linjen två skvadroner av Budbergs och 1 skvadron av Burghausens finska dragoner, 2 av gamla Östgöta ryttare under överste Otto Vellingk samt 1 skvadron Smålands ryttare under Abraham Cronhjort. Centern liksom direkt dess första linje kommenderades av generallöjtnant Martin Schultz samt andra linjen särskilt av generalmajor Barthold de Mortaigne. Centern räknade tillsammans 2.205 man.[6]


Danska hären var organiserad snarlikt den svenska med fotfolket och artilleriet i mitten och rytteriet på flyglarna och indelat i två linjer. Den högra flygeln om 21 skvadroner stod under Fredrik Ahrensdorfs befäl, den vänstra om 19 skvadroner ryttare och 3 skvadroner dragoner stod under Carl Ahrensdorfs befäl. Vid den vänstra flygeln befann sig även kungen liksom hans bror Georg av Danmark. Centern som bestod av 17 brigader fotfolk anfördes av generallöjtnant Banditz.[7]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Ungefär klockan halv tre på morgonen den 4 december korsade de svenska trupperna den tillfrusna Kävlingeån vid Rinnebäcksvad för att kunna gå till anfall mot det danska härlägret. En framryckning visade sig dock vara alldeles för svår på grund av alla gärdesgårdar och diken som låg i vägen. De svenska trupperna gick i stället mot Lund för att kunna inta Helgonabacken och andra höjder norr om staden. Detta hade dock den danska arméledningen insett och satte sig också i rörelse mot söder för att kunna inta höjderna före de svenska trupperna.[2]

Klockan halv nio kom båda styrkorna fram ungefär samtidigt och gick genast i strid med varandra. Karl XI ledde själv den svenska högerflygeln och efter en timmes strid gav den danska vänsterflygeln vika och inledde en oordnad reträtt norrut. Den svenska högerflygeln med kungen själv, överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, deltog i förföljandet upp till Kävlingeån.[2]. Detta mycket tack vare de svenska kavalleriets disciplin och effektivitet. Hästarna kunde rida så tätt ihop att soldaterna satt knä i knä på hästryggen. Det danska kavalleriets stridsteknik karakollen var dessutom högst ineffektiv. Den gick ut på att det danska kavalleriet red upp på linje, avfyrade sina ryttarpistoler, och vek sedan av för nästa led som gjorde detsamma. Denna taktik var ineffektiv, då flintlåspistolerna bara var effektiva upp till 30 meter och träffsäkerheten i full ritt var låg. Man överskattade helt klart eldvapnens förmåga. Det svenska kavalleriet red i stället knä vid knä, i en plogformad formation, med värjorna som vapen och stormade det danska kavalleriet och bröt då rätt igenom de danska linjerna.

Samtidigt hade de båda arméernas huvudstyrkor drabbat samman norr om Lund. De danska styrkorna hade betydligt mer artilleri än de svenska trupperna. De danska trupperna var överlägsna och vid tolvtiden drog sig de svenska trupperna tillbaka för att omgruppera. Generalkvartermästaren Erik Dahlbergh red norrut för att hitta den svenska högerflygeln som leddes av kungen. Denne hade i det tidigare skedet gett sig hän åt förföljandet av den danska retirerande häravdelningen och övergett huvudstyrkan. Dahlberg lyckades hitta kungen och berätta att de svenska trupperna befanns sig i ett svårt läge. Kungen samlade då ihop nio skvadroner och red i ilfart mot Lund.[2]

Vid tretiden på eftermiddagen var de svenska styrkorna på Möllevångshöjden utanför Lund i ett desperat läge. När den svenske kungen och de nio skvadronerna återkom gick de till anfall mot den danska vänsterflygeln. Denna tog till flykten men Karl XI:s skvadroner led stora förluster. Kungen själv, Rutger von Ascheberg och Erik Dahlbergh lyckades ta sig igenom de danska trupperna och förenades med de svenska trupperna på Möllevångshöjden.[2]

Kungens närvaro göt nytt mod hos de svenska trupperna och kungen gav order om anfall. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och många greps av panik och flydde slagfältet. Slutstriden ägde rum på ängarna söder om Vallkärra kyrka och vid halv fem på eftermiddagen hade allt motstånd upphört.[2]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Det första monumentet på Sliparebacken i Lund restes 1882 till minne av slaget. Det revs i slutet av 1920-talet och ersattes med detta som bekostades av Skånska städernas brandstodsförening i Lund med 60 000 kronor[8].

Livregementet under ledning av Nils Bielke utmärkte sig under slaget och tilldelades av konungen en halmkrans som tecken för dess hjältemod. Vissa menar att halmkransen kommer från att det delades ut halm för att användas som igenkänningstecken under själva slaget. Traditionerna vårdas idag av Livregementets husarer, Dragonbataljonen vid Livgardet samt 20:e Hemvärnsbataljonen (tidigare även Livregementets grenadjärer) som fortfarande bär halmkransen och firar den 4 december som högtidsdag.

Bland de faktorer som innebar att slaget slutade med svensk seger har den svenska kavalleritaktiken utpekats. Det danska kavalleriet använde karakoll, vilket innebar att kavalleriet ställs upp i fyra till sex led. Varje led rider fram mot fienden, avfyrar sina handeldvapen och återvänder sedan till ledet. Gustav II Adolf hade för det svenska kavalleriet infört en annan taktik som innebar att kavalleriet anföll i sluten formering, sköt med pistoler mot fienden och bröt sedan in bland fienden i hög hastighet med blanka vapen.[9]

Kriget var ej slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne. Under 1677 brändes många byar och städer i Skåne på order av Kristian V för att försvåra för svenskarna. Under 1677 försökte danskarna även storma det välbefästa Malmö men misslyckades. Under vintern 1677 drev Johan Gyllenstierna runt i de blekingska och nordskånska socknarna för att avkräva befolkningen trohetsed till den svenske kungen, Karl XI. De som ställde sig ovilliga därtill, dräptes. Skånska friskytteförband benämndes snapphanar av svenskarna, och i edsformeln ingick att blekingar och skåningar måste ange alla friskyttar. Om man inte gjorde detta, tillämpade svensken stegel och hjul. formuläret hotade även med decimering för de byar där man underlät att förråda sina egna till svensken.

Kriget slutade på alla fronter 1679 och fred slöts med Danmark i Lund den 27 september 1679. Freden lämnade Sveriges gränser intakta, även de tyska provinserna fick i allt väsentligt behållas. Detta tack vare bundsförvanten Frankrike som genom kriget stärkt sin position och vägrade acceptera mer än marginella landförluster för Sverige.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Arkeologer undersöker slaget vid Lund”. sr.se. 1 maj 2006. http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=845399. Läst 4 december 2008. 
  2. ^ [a b c d e f] Rystad (2001)
  3. ^ Berättelser ur svenska historien 16:e delen s. 92-96., Carl Georg Starbäck
  4. ^ Berättelser ur svenska historien 16:e delen s. 92-96., Carl Georg Starbäck
  5. ^ Berättelser ur svenska historien 16:e delen s. 92-96., Carl Georg Starbäck
  6. ^ Berättelser ur svenska historien 16:e delen s. 92-96., Carl Georg Starbäck
  7. ^ Berättelser ur svenska historien 16:e delen s. 92-96., Carl Georg Starbäck
  8. ^ Hvar 8 dag : illustreradt magasin, 29:e årgången [2 oktober 1927 - 30 september 1928], D F Bonnier, Göteborg 1928, s. 660
  9. ^ Rystad (2001), s. 88-89

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]