Slaget vid Mohács (1526)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Mohács
Del av osmanska krigen i Europa och
osmansk-ungerska krigen
Battle of Mohacs 1526.png
Slaget vid Mohács 1526, anakronistisk målning av Bertalan Székely.
Ägde rum 29 augusti 1526
Plats Mohács, Baranya, söder om Budapest, Ungern
Resultat Avgörande osmansk seger; Slutet på osmansk-ungerska krigen, starten på osmansk-habsburgska krigen, Medeltida Ungern kollapsar
Stridande
Flag of the Ottoman Empire (1453-1517).svg Osmanska riket War Flag of Hungary.svg Kungariket Ungern
Croatian Chequy3.png Kungariket Kroatien
Flag of Bohemia.svg Kungariket Böhmen
 Tysk-romerska riket
 Bayern
 Kyrkostaten
POL Przemysł II 1295 COA.svg Kungariket Polen
Befälhavare/ledare
Süleyman I Ludvig II av Ungern 
Pál Tomori 
György Zápolya
Styrka
~55 000[1][2]
  • 45 000 reguljära
  • 10 000 irreguljära
  • 160 kanoner (stenkanonkulor)[3][4]
~35 000-40 000 (26 000 anlände på slagfältet) [1][2]Gendarmska tunga riddare, 85 kanoner (men bara 53 användes i själva striden [5]) med explosiva järnkanonkulor och arkebusers
Johan Zápolyas[6][7]s 10 000, kroatiska Frankopans 5 000 man starka armé och de böhmerska trupperna kom inte fram till slagfältet i tid.
Förluster
1 500[1][2] ~ 14 000 till 20 000[1][2]

Slaget vid Mohács (ungerska: mohácsi csata eller mohácsi vész; turkiska: Mohaç Savaşı eller Mohaç Meydan Savaşı; kroatiska: Bitka na Mohačkom polju) utkämpades den 29 augusti 1526 nära Mohács, Ungern. I slaget besegrades Kungariket Ungerns styrkor som leddes av kung Ludvig II av Ungern och Böhmen av styrkor från den Osmanska riket ledda av sultan Süleyman I.

Den osmanska segern ledde till en delning av Ungern under flera århundraden mellan det Osmanska riket, den Habsburgska monarkin och Furstendömet Transsylvanien. Ludvig II:s död medan han flydde striden markerade slutet på Jagellonska ätten i Ungern och Böhmen, vars dynastiska anspråk togs upp av Habsburgarna via giftermålet av Ludvigs syster.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den ungerske kungen Ludvig II hade en armé på över 25 000 man som vid Mohács väntade in den osmanska armén, vilken var dubbelt så stor och som leddes av Süleyman I. Det osmanska rikets överlägsenhet i antal soldater ledde till slut till nederlag för Ludvig som dödades i slaget. Süleyman beordrade att inga fångar skulle tas.

Efter Belgrads fall 1521, rustade turkarna, under sultan Suleiman I den magnifike, armén ytterligare och 1526 vågade man ta det avgörande steget då man bröt in i det ungerska rikets kärnland med en enorm här om cirka 100 000 man. För att möta det oprovocerade anfallet hade Ludvig II av Ungern kanske bara 20 000-25 000 man, huvudsakligen bestående av bondesoldater. Stora delar av den ungerska och siebenbürgska adeln höll sig på avstånd då man fruktande den turkiska stormakten och Sigismund I av Polen som lovat komma sin ungerske frände till undsättning, var allt för senfärdig med att sända förstärkningar och därför fick Ludvig slåss ensam. Slaget inleddes med en ungersk framgång när de turkiska vasalltrupperna från Rumilien drevs på flykt och den ungerska huvudstyrkan anföll utmed hela linjen. Suleiman lät sina trupper falla tillbaka i en båge och när ungrarna såg ut att ha segern i sin hand föll de överlägsna turkarna över ungrarna från mitten och flankerna. Efter en ursinnig strid, där turkarna utnyttjade sitt moderna artilleri i massverkanseld, drevs ungrarna från slagfältet i största förvirring. Kung Ludvig, sju biskopar, flera hundra ungerska, böhmiska och kroatiska adelsmän, 500 tyska landsknektar och kanske så många som 10 000 bondesoldater låg kvar på slagfältet. Turkarnas förluster uppgick till mellan 500 och 1 000 man döda och kanske lika många sårade.

På kort sikt innebar segern att turkarna intog Buda och Pest och att Suleiman tillsatte en lydkonung över det ungerska riket, Johan Zápolya, medan kejsar Ferdinand I av det Heliga Tysk-Romerska riket, som anförvant till den döde Ludvig, hävdade sina tronanspråk på Ungern och Böhmen. På längre sikt blev slagets konsekvenser en tragedi för Ungern, som sedan var under turkisk ockupation fram till efter slaget vid Zenta i september 1697.

Platsen för slaget upptäcktes 1975 varefter utgrävningar genomfördes och flera massgravar hittades. En minnespark byggdes på platsen och invigdes 1986, till 460-årsminnet av slaget.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Turner; Corvisier & Childs (1994) (på engelska). A Dictionary of Military History and the Art of War. Wiley-Blackwell. Sid. 365–366. ISBN 0631168486. ”In 1526, at the battle of Mohács, the Hungarian army was destroyed by the Turks. King Louis II died, along with 7 bishops, 28 barons and most of his army (4,000 cavalry and 10,000 infantry).” 
  2. ^ [a b c d] Minahan, James B. (2000) (på engelska). One Europe, many nations: a historical dictionary of European national groups. Greenwood Press. Sid. 311. ”A peasant uprising, crushed in 1514, was followed by defeat by the Ottoman Turks at the battle of Mohacs in 1526. King Louis II and more than 20,000 of his men perished in battle, which marked the end of Hungarian power in Central Europe.” 
  3. ^ (på engelska) Balkans Since 1453. C. Hurst & Co. Publishers. 2000. Sid. 26. ”The latter group prevailed, and on August 29, 1526, the fateful battle of Mohacs was fought: 25,000 to 30,000 Hungarians and assorted allies on the one side, and on the other 45,000 Turkish regulars supported by 10,000 lightly armed irregulars.” 
  4. ^ Nicolle, David (på engelska). Hungary and the fall of Eastern Europe, 1000-1568. Sid. 13. ”Hungary mustered some 25,000 men and 85 bore cannons (only 53 being used in actual battle), while for various reasons the troops from Transylvania and Croatia failed to arrive.” 
  5. ^ Nicolle, David; Angus McBride (2004) (på engelska). Hungary and the fall of Eastern Europe 1000-1568. Osprey Publishing. Sid. 13. ISBN 0-85045-833-1. http://books.google.com/books?id=PmZmOkfkr9oC&lpg=PP1&dq=Hungary%20and%20the%20fall%20of%20Eastern%20Europe%201000-1568&hl=sv&pg=PA13#v=onepage&q=cast&f=false 
  6. ^ Adelsmannen anlände sent på dagen och dra sig tillbaka för att göra anspråk på tronen,
  7. ^ Stephen, Turnbull (2003) (på engelska). The Ottoman Empire 1326 - 1699. New York: Osprey. Sid. 49 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]