Slaget vid Pelennors fält

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Pelennors fält/Slaget vid Minas Tirith
Del av Ringens krig
Ägde rum 14-15 mars 3018, Tredje åldern
Plats Gondors huvudstad Minas Tirith samt Pelennors fält
Resultat Avgörande seger för Gondor-Rohan
Stridande
Mordor
Rhûn
Harad
Khand
Gondor
Rohan
Befälhavare/ledare
Häxmästaren av Angmar
Gothmog
Khamûl
Nazgûl
Gandalf
Théoden
Denethor
Aragorn
Éomer
Forlong
Imrahil
Hirluin
Grimbold
Styrka
Mellan 45-200 000 orcher
18-30 000 östringar, haradrim och variager
Ett dussintal olifanter
Hundratals troll
3 000 soldater ur stadsvakten
7 000 soldater från övriga Gondor
6 000 Rohirrim-ryttare
Förluster
I praktiken hela armén förintad Ett par tusen döda och sårade

Slaget vid Pelennors fält var ett fiktivt slag mellan det goda och det onda i J.R.R. Tolkiens bok sagan om konungens återkomst. Det var det största slaget i Ringens krig. Det utspelade sig den 15 mars år 3019 under den tredje åldern i Minas Tirith och på Pelennors fält utanför staden.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ringens krig förklarades den 20 juni år 3018 under den tredje åldern när Saurons styrkor anföll staden Osgiliath, men rikshovmästaren Denethor II:s söner lyckades driva tillbaka fienden till floden Anduins östra strand och förstörde den stora bron över staden.

Nio månader senare hade Saurons bundsförvant Saruman sänt ut en stor armé till att förinta Rohans folk. Hans armé blev dock besegrad av Rohirrims styrkor i slaget vid Hornborgen. Efter dennaa avgörande seger visste Sauron att han snabbt måste utföra sin stora plan: att förinta Gondor. Aragorn uppenbarade sig för Sauron med hjälp av Sarumans palantír och fick därmed reda på Saurons planer. När Sauron fick nys om detta bestämde han sig för att omedelbart sända ut sin jättearmé mot Gondors huvudstad: Minas Tirith.

Det fanns ingen gryning mellan den 9 och 10 mars. Detta är den dag som fick namnet "den gryningslösa dagen". Ett stort askmoln från Mordor smög tyst över Rohan och Gondor som täckte solljuset och hindrade dess solstrålar från att tränga sig igenom molnen. Saurons syfte var att ingjuta rädsla bland västerns arméer, och underlätta hans marscherande styrkor. Samma dag framkom en armé från den Svarta porten och erövrade ön Cair Andros. Häxmästaren av Angmar marscherade ut från staden Minas Morgul med en här som sades vara större än allt annat som marscherat ut från dalen sedan Isildurs tid. Detta var mindre än Saurons styrkor som kom från den Svarta porten.

När kung Théoden av Rohan fick besked om hotet över Minas Tirith samlade han Rohans styrkor för krig och slog läger vid Dune Harv, varvid Gondors vårdkaser tändes en dag före. En del av Rohans arme fick till uppdrag att försvar landets norra och östra gräns, ca 4000 man. Huvudarmen på 6000 man skickades till Gondors undersättning med Theoden som anförare. Minas Tiriths försvare fick inte så mycket hjälp från Gondors övriga provinser, då hela Gondor också var hotat av en stor fiendeflotta från Umbar. En stor fiendestyrka sändes för att bevaka Anoríen norr om staden mot Rohans eventuella förstärkningar. Det grävde diken och hinder för att stoppa Rohans ryttare. Efter att Gondors styrkor förlorat Osgiliath för Mordors styrkor under det första och andra slaget vid Osgiliath hade Minas Tirith förlorat sin sista utpost.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Belägringen av Minas Tirith[redigera | redigera wikitext]

När Saurons jättearmé anlände till staden satte de snabbt upp sina belägringsvapen och grävde diken runt staden. De rev sedan ner den stora stadsmuren Rammas Echor och intog Pelennors fält. De använda katapulter inte bara för att bombardera staden, utan bombarderade stadens försvare med avhuggna huvuden från dödade soldater som föll i Osgiliath. Tusentals orcher och hundratals ur stadens försvarare dödades under belägringen. Stora belägringstorn rullades fram längs stadens murar. Den stora anfallet ägde rum runt stadsporten. Efter flera misslyckade försök att riva ner det förde Saurons styrkor fram den gigantiska murbräckan Grond (uppkallad efter Morgoths vapen från den första åldern). Det var hundra meter i längd, dragna av stora djur och hanterades av horder av bergtroll. Efter tre slag lyckades Grond förinta stadsporten och Häxmästaren red ensam in i staden, och alla flydde inför hans åsyn, utom Gandalf och Skuggfaxe. Under detta ögonblick ljöd Rohirrims horn i hanegället, vilket tvingade Häxmästaren att lämna staden för att möta det nya hotet.

Slaget på Pelennors fält[redigera | redigera wikitext]

Det som Gondor och Mordor inte visste var att Drúedains vildmän vägledde Rohans armé genom en gammal, dold stig som byggdes av Dúnedain för länge sedan. Detta gjorde det möjligt för Rohirrim att kringgå fiendens försvar i Anórien, och attackerade Saurons styrkor bakifrån. Fienden kunde inte sätta upp ett starkt försvar och Théodens styrkor lyckades snabbt inta den norra halvan av Pelennors fält. Théoden lyckades driva bort Haradrims kavalleristyrkor genom att döda deras hövding och fanbärare.

När Häxmästarens vingbest angrep kung Théoden hade hans häst Snömane förlorat kontroll och blev skjuten av en pil. Snömane föll med kungen och landade ovanpå honom, vilket bröt hans kropp. Krigaren Dernhelm försvarade kungens kropp och utmanade dess ryttare. Häxmästaren hånade honom med att säga att ingen levande man kan dräpa honom, men Dernhelm avslöjar sig själv vara Éowyn, Théodens systerdotter, och hon dräpte Häxmästarens vingbest genom att hugga av dess huvud. Häxmästaren angriper då henne och bryter hennes arm med hans spikklubba. När han gjorde det blev han knivhuggen bakifrån av hoben Merry med sitt förtrollade svärd. Häxmäxtaren vrålade av smärta, och Éowyn använde detta ögonblick för att driva sitt svärd mot hans ansikte, och dödade honom. Hans svarta andedräkt fick både Merry och Éowyn att bli allvarligt sjuka, och de fördes till Helandets hus i staden. Befälet över Rohirrim gick sedan över till Théodens brorson och arvtagare, Éomer.

Efter det fortsatte Rohirrim sitt anfall, medan Gondors försvare bistod dem genom att utföra en motattack. Med Haradrims soldater anföll dem med hjälp av deras olifanter, och Saurons styrkor omringade dem. Éomer sörjde kungens död och efter att ha sett Éowyns skadade kropp blev han ursinnig och med sina få styrkor stormade han huvudstupa mot Saurons legioner. Så stor var deras vrede att de bröt sig igenom Saurons överlägsna styrkor och gav ett stort slag som fick fiendens frontlinjer att ge vika. Men Éomers kavalleri hade genomträngt fiendens främre linjer så snabbt att hans kompani nu var avskuret från de andra två, och är nu omgivna mellan Saurons främre styrkor och deras reservstyrkor. Éomer och hans sista trupper tar sig fram till hamnen nära Harlond i den södra delen av staden, och när han blev omringad av fienden blev han tvungen att sätta upp en sköldmur på en kulle och göra sig redo att slåss intill döden. Stridslyckan vände sig nu emot Gondor, och Gondors och Rohans styrkor fick nu syn på något ännu mer skrämmande, en som gjorde dem att förlora allt hopp. Umbars fiendeflotta hade anlänt.

Slutskedet[redigera | redigera wikitext]

Ingendera sidan visste att Aragorn med 30 dunedain från norr, med hjälp av de Dödas armé, hade besegrat Umbars flotta. De Dödas armé återbetale sin skuld till Gondors kung genom att få besättningen i Umbars flotta galna, vilket får dem att hoppa av sina fartyg och drunkna i havet. Aragorn lastade fartygen med så många allierade styrkor som möjligt, och seglade norrut till striden. Vid ankomsten fann fienden sig i en mycket ofördelaktig ställning med sina fiender där de minst anade det. De förstärkningar som Aragorn skickade stansade en stor bula i de mest utsatta områdena i Saurons fiendehär, och fick Saurons styrkor nära Minas Tirith och Harlond att delas i två. Gondor och Rohans styrkor utnyttjade detta taktiska fördel till fullo genom att fullständigt driva bort fienden med långvariga infanterianfall, och de flyende styrkorna blev utjagade av Rohirrim.

De flesta i Saurons armé dräptes och de som överlevde tog till flykten mot Mordor. Lik från både orcher och människor låg i kolossala kadaverhögar, medan de få eftersläntrarna korsade floden Anduin via Osgiliath eller på pråmar. Men en viktig fördröjningsinsats var avgörande för fiendens överlevnad och förlängde därmed striden. En styrka på 1 000 östringar, med ryggen mot floden Anduin, kämpade till sista man, och Khamûl och Gothmog samlade många onda tjänare över Pelennor för att strida på deras sida medan ett flertal orcher flydde från slagsfältet. Medan de blev helt utplånade av Västerns numerärt överlägsna styrkor tillfogade de stora förluster bland sina fiender och gav kritiskt viktig tid för sina kamrater att fly. Striden var över vid solnedgången, med de flesta av Saurons styrkor döda och ett fåtal flyende.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Det finns ingen tydlig dödssiffra för hela slaget. Det finns en klar siffra för Rohirrims kavelleri som kom till Gondors försvar. Den bestod av 6 000 ryttare och minst 2 000 dödades i strid, inklusive kung Théoden. Av de 5-6 000 från stadsvakten, och styrkorna från Gondors södra provinser ledda av Aragorn, finns ingen definitiv dödssiffra. Storleken på Aragorns armé kan ha varit över 5 000 eller så lite som 1 000 man. Men en varsam uppskattning kan vara att minst 3 000 av Gondors styrkor dödats i strid, eller mer troligt 5 000.

När det gäller fiendens förluster är storleken på Saurons stora armé inte helt känt. I Peter Jacksons filmanpassning bestod fiendehären av 200 000 orcher, och detta kan passa in med numret som finns i boken. Det är känt att det fanns minst 18 000 Haradrim-styrkor. Fiendens armé låg i spillror på slagfältet: alla krigsolifanter dödades, Nazgûlernas ledare dräptes, likson ett flertal troll och kanske samtliga orcher (som utgjorde majoriteten av armén). De som drog sig tillbaka drunknade i floden Anduin. Många östringar och Haradrim-soldater kämpade stolt intill döden när tidvattnet vände, med bara få som skickade bud till öst och väst om Gondors stora seger.

Trots att de vann en stor och nästan mirakulös seger på rådde Gandalf att Sauron ändå hade kraft nog att besegra dem. De fria folken hade lyckats förstöra en armé som var tio gånger större än deras, men förlorade nästan en tredjedel av sina egna styrkor. Sauron hade lidit ett nederlag, men han hade andra legioner stationerade i sitt rike och den armé som anföll Minas Tirith var endast en bråkdel av hans totala styrka. Rohan och Gondor lyckades säkra sina flanker, genom att ha förintat Isengårds och Umbars styrkor, men Gandalf rådgjorde att även med alla sina styrkor stationerade i huvudsak framför Minas Tirith skulle det stå ut för flera vågor av belägringar. Därför kom man överens om att det skulle vara omöjligt att nå en militär seger genom vapenmakt, och i stället måste de riskera allt på ett sista tärningskast med att leda deras sista styrkor för en avledande attack mot den Svarta porten.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]