Slaget vid Stegeborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Stegeborg
Del av Kriget mot Sigismund
Ägde rum 8 september 1598 (gs)
18 september 1598 (ns)
Plats Stegeborg, Östergötland, Sverige
Resultat Seger för Sigismund
Stridande
Sweden-Flag-1562.svg Trupper från Sverige trogna hertig Karl Chorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svgSweden-Flag-1562.svg Trupper från Polen-Litauen och Sverige trogna kung Sigismund.
Befälhavare/ledare
Sweden-Flag-1562.svg Hertig Karl Chorągiew królewska króla Zygmunta III Wazy.svgSweden-Flag-1562.svg Sigismund
Styrka
7 100 man[1] 4 000 man[1]
Förluster
300 döda[1][2] 30-40 döda[2]

Slaget vid Stegeborg utkämpades vid Stegeborg, den 8 september 1598, mellan hertig Karl, sedermera Karl IX, och Sigismund, kung av Sverige och Polen. Sigismund segrade i slaget som var den första sammandrabbningen under Kriget mot Sigismund.

I augusti 1598 hade hertig Karls män lyckats omringa kung Sigismunds soldater och skära av deras trupptillförsel. I september blev hertigens armé dessutom allt mer närgången och ställde hårdare krav i förhandlingarna som pågick mellan parterna. Detta gjorde att Sigismund tvingades ta till vapen för att befria sig från den utsatta situationen.

Kungen själv satt visserligen i en fälla, men han hade trupper på andra håll som kunde komma till undsättning. Hans Vejer fick order om att anfalla hertigens trupper i ryggen, västerifrån. En annan officer, Farensbach, ställde upp i slagordning framför fienden. Karl svarade genast.

På morgonen den 8 september gick hertig Karls utvilade soldater till anfall mot Stegeborg. De fick dock en riktig mardrömsstart och hamnade på en slätt mellan fiendernas eldar. En av Karls soldater stupade först av alla, vilket stärkte de Sigismundtrognas mod rejält. Enligt deras övertygelse skulle den här som först miste en soldat förlora hela striden.[källa behövs] De fick rätt. Efter några timmar var Sigismunds seger klar och han gav därför[källa behövs] order om att avbryta dödandet.

Hertig Karl och hans armé drog sig snabbt tillbaka till sitt läger vid Mem. Förlusterna räknades till 300 man, men det var ändå prestigen som sved mest för Karl. Han kände sig extra förödmjukad när Sigismund uppträdde storsint. Allting blev så påfrestande att den vanligtvis envise Karl ville avgå och fly med sin familj från landet. Några högt uppsatta officerare lyckades dock övertala honom att stanna och kriget fortsatte.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Isacson, Claes-Göran (ed) (2006). Vägen till Stormakt. Stockholm: Norstedts. sid. 294. ISBN 91-1-301502-8 
  2. ^ [a b] "Marek Plewczyński sid. 312"