Slaget vid Tannenberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det medeltida slaget med samma namn, se Slaget vid Tannenberg (1410).
För Slaget om Tannenberglinjen, se Slaget vid Narva (1944).
Slaget vid Tannenberg
Del av östfronten under första världskriget
Russian prisoners tannenberg.jpg
Ryska krigsfångar efter slaget vid Tannenberg.
Ägde rum 26–30 augusti 1914
Plats Söder om Allenstein, Ostpreussen
Resultat Avgörande tysk seger
Stridande
 Ryssland  Tyskland
Befälhavare/ledare
Kejsardömet Ryssland Aleksander Samsonov  (begick självmord)
Kejsardömet Ryssland Paul von Rennenkampf
Kejsardömet Tyskland Paul von Hindenburg
Kejsardömet Tyskland Erich Ludendorff
Kejsardömet Tyskland Max Hoffmann
Styrka
Första armén (210 000)
Andra armén (206 000)
Totalt: 416 000

8. Armee (166 000)
Förluster
78 000 döda och skadade
92 000 tillfångatagna
500 kanoner tillfångatagna
170 000 totala förluster[1]
5 000 döda
7 000 skadade
12 000 totala förluster

Slaget vid Tannenberg ägde rum i trakten söder om Allenstein (nuvarande Olsztyn) i östra Tyskland, i nuvarande Polen, mellan 26 augusti och 30 augusti 1914, precis i början av första världskriget. Då besegrades 2:a ryska armén under Samsonov av den 8:e tyska armén under Hindenburg. I slaget togs omkring 125 000 ryska krigsfångar.

Då Hindenburg som utsetts till Max von Prittwitz' efterträdare på Ostfronten sammanträffade med sin adjutant Erich Ludendorff på järnvägsstationen i Hannover och under resan österut planerade sin krigföring de beslutet att fokusera sin krigföring mot Samsonovs 2:a armé, då Paul von Rennenkampfs 1:a armé föreföll helt passiv efter de tidigare striderna.[2]

Väl framme konstaterade de 8:e armén operative chef överstelöjtnant Max Hoffmann redan kommit till samma slutsatser. Hermann von François I:a kår hade med järnväg förflyttats till Seeben för att befinna sig vid Samsonovs vänstra flank, och ytterligare två kårer hade förberetts att rycka fram till fots. XX kåren skulle grupperas framför ryssarna och därigenom binda dem, medan XVII kåren skulle anfall Samsonovs högerflank och därigenom omringa ryssarna.[2]

Övertygelsen om planens riktighet stärktes av rapporter om att ryska 1:a armén planerade att långsamt rycka fram mot nordväst. Meddelandet som skickades helt mellan de ryska trupperna om dess rörelser fick Ludendorff att först anta att meddelandena sänts för att förvilla tyskarna. Sedan flera meddelanden bekräftat samma sak ansåg man sig slutligen säker på situationen.[3]

Samsonov hade fått rapporter från Yakov Sjilinski om att inga större tyska operationer var att vänta i hans sektor, då tyskarna troligen var på reträtt, och ryckte därför i lugnt tempo fram men flankerna riskabelt exponerade. François, som efter sin underskattning av ryssarna i slaget vid Gumbinnen hade blivit mer försiktig och försökte övertala Ludendorff om att ge honom mer tid att förbereda sitt artilleri, men Ludendorff var rädd att överraskningsmomentet skulle gå förlorat och drev på om att François skulle fullfölja anfallet, och han gav slutligen med sig.[3]

Den 27 augusti spred Hermann von François son I:a kår söder om ryska 2:a arméns vänsterflank och nådde Soldau alldeles innanför ryska gränsen, och skar därigenom av Samsonovs främsta underhållsväg, för att försvåra en rysk reträtt. På morgonen 28 augusti hade tyskarna tagit kontrollen över alla större vägar som ledde till Samsonovs trupper. Stridshandlingarna inleddes i norr då en oförberedd rysk kår som avancerade utan understöd stötte på en tysk kår. De väl förberedda tyskarna överraskade de ryska trupperna som råkade i vild flykt. Förvånad över den tyska närvaron i området beordrade Samsonov allmän reträtt natten mellan 28 och 29 augusti. Först då gick det långsamt upp för honom att tyskarna lyckats avskära hans reträttvägar. Många soldater råkade i panik och kastade sina vapen för att fly österut, bara för att springa rakt in i tyska ställningar. Avsaknaden av kommunikation och underhåll demoraliserade snabbt trupperna. Rennenkampf med ryska 1:a armén befann sig 11 mil bort och kunde inte ge sitt understöd – att de båda armébefälhavarna vägrade tala med varandra hade bidragit till situationen. 29 augusti gav Samsonov upp. Han sade till en stabsofficer: Tsaren litade på mig. Hur kan jag möta honom efter en sådan katastrof?. Därefter gick han ut i skogen och begick självmord med en pistol. Av den ryska 2:a armén på omkring 150 000 man dödades mer än 30 000 och nästan 100 000 hamnade i fångläger. Tyskarna förlorade mindre än 20 000 man. De tyska trupperna kom att behöva 60 tåg för att transportera iväg den erövrade utrustningen, däribland 500 artilleripjäser.[3]

Det var troligen Max Hoffman som förslogatt slaget skulle döpas efter Tannenberg, för att anspela på slaget som en revansch för slaget vid Tannenberg 1410. Senare skulle Hoffmann, Hindenburg och Ludendorff att komma att råka i gräl om vem som gjort vad och vem som skulle ha äran av segern.[4]


Kartor[redigera | redigera wikitext]

Tannenbergmonumentet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tannenbergmonumentet

Ett segermonument restes 1924–1927 precis väster om Hohenstein (nuvarande Olsztynek). Detta blev också Hindenburgs grav då han 1934 avled, men monumentet sprängdes av den tyska armén 1945. Gradvis rivning och fortforsling av monumentet ägde därpå rum fram till 1980-talet och endast få rester finns kvar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sweetman, sid. 158.
  2. ^ [a b] Neiberg & Jordan, sid. 37–39.
  3. ^ [a b c] Neiberg & Jordan, sid. 39–43.
  4. ^ Neiberg & Jordan, sid. 42.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]