Slaget vid Wagram

Wikipedia

Slaget vid Wagram

Slaget vid Wagram, av Emil Adam.

Datum	5-6 juli 1809
Plats	Wagram, nära Wien
Utfall	Fransk seger

Stridande

Österrike

Frankrike

Sachsen

Bayern

Italien

Befälhavare

Karl Habsburg

Napoleon I

Styrka

137 700 ^[1]

190 500 ^[1]

Förluster

41 250 totalt:
23 750 döda eller sårade
10 000 försvunna
7 500 tillfångatagna ^[1]

37 500 totalt:
27 500 döda eller sårade
10 000 försvunna eller tillfångatagna ^[1]

Napoleonkrigen

Kap Finisterre – Ulm – Trafalgar – Austerlitz – Saalfeld – Jena-Auerstedt – Pultusk – Eylau – Heilsberg – Friedland – Vimiero – Ocana – Corunna – Medellin – Eckmühl – Aspern-Essling – Talavera – Wagram – Badajoz – Salamanca – Fälttåget mot Ryssland – Lützen – Bautzen – Katzbach – Dresden – Kulm – Leipzig – Hanau – Brienne – La Rothière – Montereau – Minciofloden – Laon – Arcis-sur-Aube – Montmartre – Paris – Ligny – Quatre Bras – Waterloo – Wavre

Slaget vid Wagram var ett avgörande fältslag den 6 juni 1809 under Napoleonkrigen. Sporrad av de franska nederlagen i Spanien slöt sig Österrike återigen till Frankrikes fiender. Efter en fransk offensiv stod striderna snart utanför själva Wien, där ärkehertig Karl lyckades tillfoga Napoleon ett svidande nederlag i slaget vid Aspern-Essling den 21-22 maj 1809. Den 6 juni står det stora slaget vid Wagram, där Napoleon slutligen lyckas betvinga österrikarna. I slaget stupade 32 000 franska och 35 000 österrikiska soldater, och sett i soldatmängd var slaget det största till dess.

Österrike tvingades till ytterligare ett i raden av förnedrande fredsfördrag, nämligen freden i Schönbrunn. Det var fjärde gången Österrike led nederlag efter att ha anfallit Napoleon.

Jean Baptiste Bernadotte befann sig med sin kår i centern för den franska armén. Han beordrades av Napoleon att lämna slagfältet efter missnöje med hans insatser under slaget.