Slaget vid den Svarta porten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid den Svarta porten/Slaget vid Morannon
Del av ringens krig
Ägde rum 25 mars 3019, tredje åldern
Plats Utanför den Svarta porten till Mordor
Resultat Avgörande seger för Gondor och Rohan
Stridande
Mordor
Rhûn
Harad
Gondor
Rohan
Dúnedain från Arnor
Örnar från Dimmiga bergen
Befälhavare/ledare
Sauron
Saurons Mun
Aragorn
Imrahil
Gandalf
Éomer
Elladan och Elrohir
Gwaihir
Styrka
Ca 50 000 orcher
Många troll
Ca 10 000 Östringar och Haradrim
Ca 6000 fotsoldater
1000 ryttare
Ett litet antal örnar
Förluster
Hela armén förintad Ett par hundra döda och sårade

Slaget vid Svarta porten eller Slaget vid Morannon är ett fiktivt slag i J.R.R. Tolkiens fantasyroman Sagan om konungens återkomst, som är den tredje boken i trilogin om Härskarringen. Det var det sista stora slaget mot Sauron och hans tjänare i Ringens krig, dock inte krigets allra sista.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter Västerns seger i slaget vid Pelennors fält drog sig fienden tillbaka i riktning mot Osgiliath och Mordor. Sauron hade dock fortfarande tusentals av orchbataljoner kvar som väntade vid Mordors port. Han var medveten om att hans ring var i närheten i hans rike, men bara en sak visste han inte: att hoben Frodo Bagger skulle förstöra denna ring i Domedagsberget. Frodo och hans följeslagare Sam Gamgi reste till Mordor via ingången till Morguldalen. Sauron överväldigades av rädsla och var samtidigt nyfiken på hur en liten hob lyckades komma in i hans mörka rike i lönndom.

Västerns armé, som var vid den här tiden cirka 7000 man stor, anfördes av Aragorn för att marschera till den Svarta porten för att skapa en skenmanöver för att distrahera Saurons uppmärksamhet från Frodo och Sam, vilka bar hans ring genom hans rike. Förhoppningen med detta var att Sauron skulle tro att Aragorn hade Ringen och att han nu skulle använda den för att störta Mordor.

Från början bestod Västerns armé av 6000-7000 man, men Aragorn skickade iväg en vaktstyrka för att bevaka vägkorsningen till Morguldalen. Innan de nådde Ithilien blev de överfallna av Haradrim och Östringar, men de drevs tillbaka utan svårigheter och förluster. När de närmade sig Dagorlad var det några soldater från Lossarnach och Rohan som var för rädda för att fortsätta mot Morannon. Aragorn sände då bort de klenmodiga och befallde dem att befria Cair Andros på floden Anduin från fienden. Detta betydde att ungefär 2000 man lämnade Aragorns armé, men hans armé var ändå i skick nog att strida mot Saurons orcher.

Innan slaget vid porten började sände Sauron ut hans språkrör för att diskutera med Västerns ledare. Han försökte att lura dem att tro på att Sauron höll Frodo i fångenskap, genom att visa Frodo och Sams beslagtagna ägodelar som bevis. Han hotade även med att Frodo skulle bli torterad för evigt om inte Västerns ledare skulle gå med på Saurons villkor; som innefattade kapitulation, stora landavträdelser och slaveri mot Västerns fria folk. Men trollkarlen Gandalf förkastade hans villkor, tog språkrörets föremål och skickade bort honom. Saurons språkrör red sig argsint iväg mot den Svarta porten. Han blåste en signal till Saurons styrkor på andra sidan porten, och ut från porten marscherade de ut för att konfrontera Västerns armé. Samtidigt dök flera av Saurons styrkor upp som hade gömt sig bland bergen bredvid porten och omringade Aragorns styrkor. Saurons armé blev då minst tio gånger större än Västerns.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Saurons horder bestod mestadels av orcher, samt ett flertal troll, Östringar och Haradrim. De omringade Aragorns armé på tre sidor, med ryggen mot slagghögarna och Dagorlad. De mäktiga och fruktade Östringarna mötte Gondorianernas västra flank, medan orcherna attackerade Aragorns huvudstyrka och Haradrim på den östra flanken. Västerns huvudstyrka hade en sammanhållande stabilitet som gradvis förhindrade fienden från att nå ett avgörande slag. Gondors massiva infanteri slog tillbaka de anfallande orchbataljonerna medan Rohirrims ryttare avvärjde fiendens bågskyttar. En liten styrka Östringar försökte att göra en snabb motattack, men de blev hejdade av sina fiender och Haradrimstyrkorna drog sig sakta tillbaka mot bergen. Vid det här laget hade Västerns armé lättat trycket på dess flanker och de slog in mot fiendens linjer. Sakta slog de tillbaka fienden och tvingade dem att dra sig tillbaka mot den Svarta Porten (dock inte utan att drabbas av betydande förluster).

Hoben Peregrin Took (Pippin) stred också tillsammans med Västerns styrkor, men mitt under striden blev han begravd under kroppen av en stor trollhövding som han hade fällt; detta troll hade tidigare sårat hans kamrat Beregond.

Mitt under slaget störtade Nazgûl ner mot Västerns armé och anföll dem. Men örnarna från Dimmiga bergen, ledda av Gwaihir, anlände till striden och anföll Ringvålnaderna. Vid den tidpunkten, när allt hopp verkade förlorat, satte Frodo på sig Saurons ring och på så sätt fick Sauron kännedom om att hoben fanns inne i Domedagsberget. Nazgûl lämnade då omedelbart slaget för att jaga efter Frodo. Men Gollum dök plötsligt upp och bet av Frodos ringfinger, tog Ringen och sedan av misstag föll han med Ringen i Domedagsklyftan, och Saurons makt raserades.

Följder[redigera | redigera wikitext]

Nazgûl hade flugit över Domedagsberget precis när det får ett gigantiskt vulkanutbrott, och samtliga ringvålnader dödades av magman. På samma gång kolappsades Barad-dûr, och den Svarta porten ihop med Tändernas torn i fördärvet. Saurons tjänare var helt förbryllade med Saurons död och blev enkelt nedgjorda av Västerns armé. Östringarna kämpade ståndaktigt, men så småningom kastade de ner sina vapen och gav upp (senare skickades de hem av Aragorn).

Kampen mot Saurons återstående styrkor skulle fortsätta i norra Midgård under flera veckor, särskilt vid Mörkmården, Lothlórien, Erebor och Dol Guldur, men på grund av Saurons död kunde inte Saurons styrkor stå emot alvernas och dvärgarnas styrkor och blev så småningom besegrade.

Flera månader senare vann hoberna slaget vid Åby i Fylke mot banditer vilka leddes av den onde trollkarlen Saruman, och efter hans död avslutades Ringens krig.

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Västerns armé[redigera | redigera wikitext]

Saurons armé[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]