Slaveri

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Slavsamhället)
Hoppa till: navigering, sök
Slavmarknaden; oljemålning av Gustave Boulanger (1824-1888).
Slav omdirigerar hit, för andra betydelser se Slav (olika betydelser)

Slaveri innebär att en människa (slav) kan ägas och behandlas som egendom. Det ger slavägaren rätt att använda slaven till tvångsarbete och att sälja slaven vidare.

Historiskt sett har majoriteten av alla kulturer tillämpat slaveri. I Västeuropa började slaveriet avskaffas på 1200-talet. I Amerika avskaffades det under 1800-talet, i några fall efter att länderna blivit självständiga. I samband med att Afrika koloniserades i slutet av 1800-talet förbjöds slaveriet där. Slaveri var vanligt även i Asien - särskilt i Mellanöstern - långt in på 1800- och 1900-talen. Idag anses slaveri förekomma i bland annat Nordafrika. Det äldsta belägget för ett förbud mot slaveri finns i den persiske kungen Kyros II:s dekret till babylonierna (berömt under namnet Kyros cylinder).

Etymologi och avgränsningar[redigera | redigera wikitext]

Ordet slav uppträder för förste gången på engelska omkring år 1290 (stavning: sclave). Ordet härrör från det medellatinska sclavus, "Slav, slave," som finns nedtecknat från omkring år 800.[1].

I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga. Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.

Livegenskap innebär att en person är bunden till ett visst landområde och måste arbeta för den som för tillfället äger jorden. Däremot kan inte en livegen säljas enskilt, vilket skiljer det från konventionellt slaveri. Som slav kan man ibland räkna någon som lever i någon annans fångenskap i ett land där slaveri är förbjudet – se människohandel för denna definition.

Slaveriets och slavhandelns historia[redigera | redigera wikitext]

Forntiden[redigera | redigera wikitext]

När slaveriet först uppstod är svårt att klarlägga. Under äldre stenåldern levde människor på jakt, fiske och födoinsamling, i regel i mycket små, ofta kringflyttande grupper. Såväl samhällets småskalighet som levnadssättet gjorde det svårare att samla på sig egendom än i ett bondesamhälle. Emellanåt har detta tolkats som att de sociala skillnaderna människor emellan var mindre, men denna slutsats är omdiskuterad och det kan inte uteslutas att det redan under äldre stenåldern funnits grupper eller individer som hållit andra människor som slavar, för en kortare eller längre period.

Efter hand som människorna blev bofasta jordbrukare och samhället blev alltmer storskaligt kan man i det arkeologiska materialet, exempelvis gravar, se en ökad differentiering. Den beror sannolikt på större sociala och ekonomiska skillnader. Om det fanns människor som i juridisk mening var ofria är däremot svårt att bevisa utan skriftliga källor.

De första skriftliga beläggen på slaveri finner man i några av de äldsta skrifter som bevarats, mer än 4 000 år gamla kilskriftstavlor från Mesopotamien. Även i Gamla testamentet omnämns både slavar och slavägare, vilket visar att slaveri var välkänt även i den israeliska kultur där Bibelns berättelser nedtecknades. Omfattningen av slaveriet i de forntida kulturerna i Främre Orienten, exempelvis i Mesopotamien, Egypten och Israel är dock omstridd, liksom i det forntida Kina. I flera av dessa kulturer fanns ett omfattande system av tvångsarbete exempelvis för att gräva bevattningskanaler. Men de människor som var ålagda detta tvångsarbete behövde nödvändigtvis inte vara ofria i juridisk bemärkelse, utan kan ha varit bönder som annars brukade sin egen jord och inte kunde säljas eller köpas. I de skriftliga källor, som bland annat utgörs av köpekontrakt och lagar, framgår dock att det fanns ofria som kunde säljas och köpas och alltså betraktades som andras egendom. Dessa slavar tycks ofta ha varit husslavar som arbetat som tjänare i hushållen.

Ett sätt att skaffa sig slavar var att ta krigsfångar, som fördes hem som slavar till segrarens land eller stad eller såldes vidare. Många slavar hade alltså en annan kultur och ibland ett annat språk än slavägarna. Det framgår också av de skriftliga källorna att människor kunde sälja sig själva eller sina barn som slavar. Fattigdom, svält eller skuldsättning kunde tvinga dem till detta.

Afrika[redigera | redigera wikitext]

I Afrika handlade araberna med slavar innan européerna startade den transatlantiska slavhandeln och man uppskattar att cirka 18 miljoner afrikaner skeppades via Sahara-rutten och via Indiska Oceanen mellan 650 och 1905. Under 1400-talets senare hälft började européerna handla med slavar längs Afrikas västkust och år 1867 hade mellan 7 och 10 miljoner slavar skeppas till Amerika.[2] De afrikanska slavar som såldes för att användas i Mellanöstern och Amerika fångades in av inhemska afrikanska slavjägare. Afrikanska kungariken och hövdingadömen som fångade slavar inkluderade Oyo-Yoruba, Kongimperiet, Benin, Fouta Djallon, Koya, Khasso, Kaabu, Fantekonfederationen, Ashanti, Aro och kungariket Dahomey. I Khasso var familjernas status beroende av antalet slavar de ägde. I stater som Ghana (750-1076) och Songhai (1275-1591) utgjordes omkring en tredjedel av invånarna slavar. Ännu högre andelar återfinns inom många andra stammar. Ungefär hälften av Madagaskars befolkning var under en period förslavad. I Etiopien användes kvinnor som sexslavar och i Somalia är den etniska gruppen bantu slavättlingar till sydligt belägna grupper som tagits som slavar av somalierna.

Slaveriet i Afrika avskaffades officiellt i samband med kolonialismen på 1800-talet, antingen som ett resultat av direkt erövring eller genom avtal mellan afrikanska ledare och främst Storbritannien. År 1848 kom Storbritannien och Muskat överens om att bekämpa slavhandeln. Liknande avtal skrevs med Mexiko, Chile, Uruguay och Bolivia år 1843, med Gulfstaterna 1849 och med Zanzibar och Madagaskar år 1873.[3]

Amerika[redigera | redigera wikitext]

Exempel på behandlingen av slavar i USA: ryggen är mycket ärrad av pisksnärtar
Slavkontrakt Lima/Peru 13 okt. 1794

Amerika före Columbus[redigera | redigera wikitext]

I aztekerriket nyttjades ett omfattande slaveri. Slaveriet hos aztekerna var personligt, inte ärftligt. Individer kunde sälja sig själva som slavar. Slavar som misskötte sig bestraffades genom att sättas i en speciell halskrage av trä. De aztekiska människooffren utgjordes vanligen av slavar. Vid ett tillfälle år 1487 offrades 84 000 människor för att inviga ett tempel. Även inom Mayariket användes slavar som byggnadsarbetare och som människooffer. Åtskilliga nordamerikanska indianstammar höll slavar, handlade med slavar och tog slavar från utomstående stammar. Det inkluderar Pawnee, Comancherna, Yurok och Haida-stammarna.

USA[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slaveri i USA

Slavar importerades till USA från bland annat Togo, Ghana, Nigeria och Benin. Import av slavar förbjöds 1808 i USA, medan slaveriet avskaffades först 1865.

Den transatlantiska slavhandeln[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Den transatlantiska slavhandeln

När portugiserna började resa och sedan handla med lokala härskare efter Afrikas västkust återupptäcktes det slaveri som sedan lång tid fanns i Afrika. Portugiserna köpte slavarna av afrikanska slavhandlare. Slavarna sattes i arbete i de nya kolonierna, framförallt i sockerplantager. Handelsmönstret mellan Europa, Afrika och Amerika brukar benämnas triangelhandeln. Fram till slaveriets avskaffande vid 1800-talets mitt kunde människor köpas och säljas över stora delar av världen.[4]

Sammanlagt beräknas runt 12 miljoner slavar ha förts över Atlanten mellan 1525 och 1867.[5] Cirka 88 % av slavarna överlevde resan över havet. Enligt ett amerikanskt forskningsprojekt som kartlagt transporterna mellan 1501 och 1866 beräknas de främsta slavtransportörnationerna vara Portugal / Brasilien (5,9 miljoner slavar), Storbritannien (3,3 miljoner), Frankrike (1,4 miljoner), Nederländerna (0,6 miljoner), Spanien / Uruguay (1 miljon) och USA (0,3 miljoner).[6] Slavarna fördes framför allt till Karibien och Sydamerika, endast en mindre del hamnade i USA. Den andel atlantiska slavar som fördes till USA har beräknats till ca 4 %. Eftersom så mycket av slavhandeln sköttes privat och illegalt har forskare haft svårigheter att fastställa hur många slavar som fraktats och exakt vilka nationer som stod bakom enskilda transporter.[7] Olika forskare uppskattar att totalt mellan 12 - 20 miljoner slavar omfattades av den transatlantiska slavhandeln.[källa behövs]

Enligt beräkningar utförda i USA förekom det cirka 43 600 slavtransporter medan triangelhandeln pågick och av dessa har nationell tillhörighet kunnat fastställas i 73 % av fallen.[8][9]

Svensk delaktighet i transatlantisk slavhandel[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Svensk slavhandel

Svensk slavhandel förbjöds 1335 men återupptogs när Sverige skaffade sig handelsstationer i Ghana (Cabo Corso) år 1650 samt kolonin Saint-Barthélemy i Karibien år 1784, och tecknade avtal om slavhandel med England och Nederländerna. Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export. Dessa slavar fraktades med skepp med hissad svensk örlogsflagg till sina mål som del i triangelhandeln, och tusentals slavar förvarades periodvis i särskilda slavbodar på Saint-Barthélemy i väntan på export. Slaveriet reglerades på Saint-Barthélemy av en lagstiftning som ursprungligen skrevs på franska[10] sedan på engelska[11]. Den svenska andelen av de transatlantiska slavtransporterna var obetydligt liten, med mellan 10[12] och 50[13] transporter identifierade som genomförda av svenskregistrerade skepp, beroende på källa och definition, det vill säga mellan 0,02% och 0,1% av de translatlantiska slavtransporterna. Sverige spelade dock en viktig indirekt roll som en av huvudexportörerna av de bojor och kedjor som användes för att fjättra slavarna under transporterna.[5][14] Svensk slavhandel började förbjudas 1813, de sista svenska slavarna friköptes 1847, och Saint-Barthélemy såldes 1878 till Frankrike.

Asien[redigera | redigera wikitext]

En ung kinesisk kvinna från en av den japanska arméns "bekvämlighetsbataljoner" (sexuella slavar) intervjuas av en allierad officer. Bild från Rangoon i Burma den 8 augusti 1945.

Slaveri finns dokumenterat från alla delar av Asien: från Kaukasus i väster till Korea i nordost och till Kambodja i Söder.

Indien[redigera | redigera wikitext]

I det tidiga, för-muslimska Indien existerade inte formaliserad slavhandel. Dock förekom ofria arbetare och träldom. Ummayaderna under Muhammad-bin-Qasim tog tiotusentals slavar på 700-talet. Under 11- till 1500-talen förekommer många angivelser om omfattande mängder slavar. Afrikanska slavar fördes till Indien av arabiska slavhandlare; det indiska Siddifolket är ättlingar till dessa slavar. År 1841 uppskattades antalet slavar i Indien till mellan 8 och 9 miljoner.

Kina[redigera | redigera wikitext]

Slaveriet i Kina har varierat över tiden. Uppskattningsvis fem procent av befolkningen var förslavad i Han-dynastins Kina (200-tal), inklusive de slavar som hämtats från Filippinerna. Slaveriet i Kina fortsatte ändå fram till tidigt 1900-tal.

Japan[redigera | redigera wikitext]

Genom nästan hela Japans historia har slaveriet i öriket omfattat inhemska japaner. Slavhandel var ovanligt på grund av Japans isolation. Export av slavar från Japan till Kina finns noterat från 200-talet. Under andra världskriget använde den japanska militären slavarbetskraft i stor omfattning, särskilt i Korea, på Java och i själva Japan.

Arabisk-muslimska världen[redigera | redigera wikitext]

Arabisk illustration föreställande afrikanska slavar i Jemen, 1200-tal.

Från Muhammeds tid och fram tills idag beräknas mellan tio och femton miljoner[15] människor tagits som slavar från Östafrika till den muslimska världen, främst till dagens Marocko, Algeriet och Libyen samt de historiska Persien, Osmanska riket och Arabien. Från Östafrika gick slavhandeln huvudsakligen via tre vägar norrut:

Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, togs slavarna från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa. Arabiska slavpirater opererade från kusterna mot Atlanten och Medelhavet, från hamnar som Tunis, Salé och Tripoli. Kustnära byar och städer i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike drabbades hårdast. En av de mest kända européer som togs som slav av araberna var författaren Miguel Cervantes som blev fri mot lösesumma. Men slavräder gjordes även så långt norrut som Storbritannien, Irland och Island (Turkräden på Island 1627). I juni 1631 angreps kustbyn Baltimore på Irlands sydkust och 130 män, kvinnor och barn fördes bort för att säljas i Alger. År 1640 satt omkring 3 000 britter förslavade enbart i den staden. Även amerikanska sjömän föll offer för arabiska slavskepp. Mellan 1785 och 1793 togs 130 amerikanska sjömän som slavar av algerierna. Historikern Robert Davis anger att totalt mellan 1 och 1,25 miljoner europeiska slavar togs mellan 1530 och 1780.[16] Ytterligare samtida forskning stödjer att över en miljon slavar togs från Europa till muslimska länder.[17]

Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus. Själva handeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni KaffaKrim kom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten.[källa behövs] Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i de rika männens harem.

De flesta slavarna användes som tjänare eller arbetskraft, kvinnor ofta som sexslavar. Men vissa slavar levde ett behagligare liv, även om de fortfarande var tvungna att lyda sina herrar. Soldater och konkubiner hörde dit, och det gjorde också eunuckerna. Dessa var tjänare åt kvinnorna i de rika männens harem. De osmanska sultanerna brukade ofta nöja sig med ett antal slavinnor och avstod från att gifta sig.[källa behövs] De flesta sultanerna hade därmed faktiskt också en slavinna som mor. Men om hon fortfarande levde, när hennes son blev sultan, så fick även en sådan slavinna titeln valide sultan (turkiska för "sultanens moder"), vilket var den förnämsta titeln för en kvinna i det Osmanska riket.

Efter sjöslaget i Lepanto minskade det sjöbundna slavjägandet mot Sydeuropas skeppsfart och kuster. Räderna från arabisk-muslimska slavpirater mot amerikanska och brittiska skepp på 1800-talet blev startskottet för den process som satte igång avvecklandet av slaveriet i den muslimska världen.

Slaveriet på den Arabiska halvön bestod fram till andra hälften av 1900-talet. I Bahrain tycks dock slaveriet ha försvunnit något tidigare och förbjöds där 1937.[18] I Qatar där den ofria befolkningen uppgick till omkring 3 000 av ett totalt invånarantal på 20 000 avskaffades slaveriet år 1952.[19] Det följdes av Saudiarabien i juni 1962 där mellan 15 000 och 30 000 människor, varav 60 procent kvinnor, frigavs.[20][21][22][23] Jemen avskaffade slaveriet 1962, Förenade Arabemiraten 1963 och Oman 1970.[23]

I flera muslimska länder är det dock fortfarande vanligt med slavar. Ett exempel på detta är Mauretanien där det ännu är möjligt att födas in i slaveri. Det muslimska Mauretanien var det sista landet att olagligförklara slaveri.[24] Mauretaniens slaveri motiveras med fundamentalistisk islam. De förslavade konverterades till islam och uppfostrades till att tro att det var deras religiösa plikt att tjäna sina herrar. Slavarna lärdes att de på grund av sin "orena" svarta hy var förbjudna att röra vid Koranen.[25]

Europa[redigera | redigera wikitext]

Grekisk vas som visar en slav som räcker sitt barn till en kvinna.

Sydeuropa under antiken[redigera | redigera wikitext]

Spartacus står staty utanför Louvren i Paris
Anti-Slavery Society. Konferens i London 1840. Målning av Benjamin Robert Haydon.

Slaveriet spelade en betydande samhällsekonomisk roll i det antika Grekland.[26] Där fanns redan under klassisk tid, enligt samtida skriftliga källor, många slavar i de förmögna hushållen i Aten och andra grekiska stadsstater. Slavarna tvingades även att arbeta i exempelvis gruvor, där få fria kunde förmås att arbeta. Under hellenismen ökade antalet slavar på grund av ett uppsving för sjöröveriet[26] och under Romarrikets tid bidrog Roms erövringskrig till en ökning av antalet slavar.[26] I de rikaste hushållen kunde det nu finnas hundratals slavar. Liksom i Grekland arbetade också romerska slavar i gruvor, men nu tillkom också ett nytt sätt att utnyttja slavarna. Den fattige, men självägande småbonden trängdes redan före Kristi födelse till viss del ut av rika herremän som köpte upp jorden och samlade den till jättelika jordbruksgods, latifundier. Tusentals slavar sattes att arbeta på dessa gods, som med tiden blev allt större.

Slaveriet i Romarriket utmärktes att slavar fanns inom hel rad olika sysselsättningar och positioner, en del även i ledande befattningar. Exempelvis var förvaltarna på latifundierna ofta själva slavar eller frigivna slavar. Detta trots att de stundom på egen hand styrde dessa godskomplex med hundratals både fria och ofria under sig. Slavar återfanns även inom den offentliga förvaltningen; under kejsarperioder tillhörde en del slavar staten eller kejsaren och de hade uppgifter inom den offentliga verksamheten, som till exempel underhåll av akvedukterna, och även inom byråkrati och förvaltning. Många slavar, främst kvinnor, utnyttjades dessutom sexuellt, antingen av sina ägare eller som prostituerade.

Frigivning eller friköpande av slavar har förekommit under hela forntiden och antiken, men i varierande omfattning. I Grekland blev de frigivna slavarna inte medborgare utan betraktades som "utlänningar" utan medborgerliga rättigheter. I Rom kunde en frigiven slav bli romersk medborgare, även om han som frigiven fortsatte att vara knuten till sin förre ägare som klient. De frigivnas barn betraktades däremot som fullständigt fria medborgare. Rymningar och slavuppror förekom också. Slavarna i gruvorna eller på latifundierna var de som oftast levde under mest outhärdliga förhållanden och var också de som tycks ha deltagit mest i uppror. Gladiatorn och slaven Spartacus ledde ett av de största upproren år 73 f.Kr..

Träldom i Norden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Träl

Under vikingatiden i Sverige kallades slavar för trälar och var dels gratis arbetskraft, dels handelsvaror. Träldomen förbjöds, åtminstone delvis beroende på kristendomens utbredande, i svensk lag år 1337 genom Skara stadga. Under 1600- och 1700-talen skaffade sig dock både Danmark och Sverige kolonier i Afrika och Amerika där slaveri förekom. Sist upphörde det på Saint-Barthélemy år 1847.

Avskaffande[redigera | redigera wikitext]

I många länder har slaveri avskaffats för att senare komma tillbaka, i många andra har flera på varandra följande försök gjorts för att avskaffa slaveriet. I listan nedan anges året då beslutet verkställdes. Exempelvis fattades beslutet om avskaffandet i Sverige redan 1813, men först den 9 oktober 1847 var alla slavar på svenskt territorium friköpta. Denna lagstiftning var främst relevant för den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien. Den medeltida träldomen i Sverige avskaffades 1337.

Exempel på när slaveriet avskaffades[redigera | redigera wikitext]

Nutida slaveri[redigera | redigera wikitext]

Juridisk status[redigera | redigera wikitext]

Slaveri är idag förbjudet i Sverige genom Europakonventionen artikel 4, vilken är en del av svensk grundlag genom Regeringsformen 2:23. Slaveri definieras som legalt ägandeskap av annan och förbjuder även träldom, vilket definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika. Undvika skall förstås som mycket strikt, närmast att jämföras med att fly. Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb.

Även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och flera olika internationella konventioner (till exempel 1926 års slaverikonvention) förbjuder slaveri.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Efter slaveriets formella upphörande fortsätter framför allt slavliknande förhållanden som barnarbete, skuldslaveri, kontraktsslaveri och trafficking att vara stora samhällsproblem. ILO uppskattar att omkring 20,9 miljoner människor lever under tvångsarbete (forced labour)[30]. Den starkast växande delen av slavhandeln är sexhandel med kvinnor och barn; något som också förekommer i Västvärlden. De flesta slavarna idag finns dock i Asien (omkring nio miljoner).[31] Högre siffror förekommer, delvis beroende på olika definitioner av slaveri, framförallt beroende på olika metoder för att uppskatta antalet.

Mauretanien var den sista stat som förbjöd slaveriet (2007). En första ansats att förbjuda slaveri gjordes 1981. Trots detta fortsatte slaveri vara accepterat och slavar köps och säljs öppet i landet.[32] Den 9 augusti 2007 gjorde Mauretaniens parlament en ny ansats att kriminalisera slaveriet. Uppskattningsvis 20 % av Mauretaniens befolkning är ännu förslavad.[24] Mauretaniens slaveri omfattar även en rasdimension. Slavägarna är ättlingar till invaderande arabiska grupper och berber-stammar med ljusare hy medan slavarna är mörka afrikaner.[25]

Slaveriets sociologi och ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Slaveri i religiösa texter[redigera | redigera wikitext]

Bibeln[redigera | redigera wikitext]

Mose lag innehåller många regler om slavar, så slaveriet var tydligen vanligt även i det gamla Israel. Slavar av israelitiskt ursprung, som var sina herrars landsmän, men som hade tvingats in i slaveri på grund av obetalda skulder, skulle friges vid nästa jubelår (vilket inträffade vart femtionde år). Däremot fanns det inga hinder att en utlänning skulle kunna vara en israelits slav hela livet. Men lagen gav också slavarna vissa rättigheter, som att man skulle låta till och med sina tjänare och husdjur få ledigt på sabbaten. Det finns också berättelser i Gamla testamentet, som framställer slaveri som något negativt. Israeliterna befriades enligt Andra Moseboken från slaveri i Egypten, och många år senare hjälpte också profeten Elisa en änka att rädda sina två söner från slaveri. (2 Kon 4:1-8.)

I Nya Testamentet skriver aposteln Paulus i sina brev om hur de kristna ska uppföra sig i livet. Han uppmanar i och för sig slavarna att lyda sina herrar, men herrarna uppmanas också att behandla sina slavar väl. Och hela Filemonbrevet är en vädjan från aposteln för den förrymde slaven Onesimos, så att hans herre Filemon inte skulle bestraffa honom så hårt, som han hade rätt till enligt den romerska lagen. Inom de kristna församlingarna skulle inte heller de olika medlemmarnas sociala status ha någon som helst betydelse, utan alla skulle vara lika mycket värda.[33] Kristendomen kom därmed att ge de många slavarna i Romarriket ett människovärde.[källa behövs]

Den nya kristna tron anses, tillsammans med ändrade ekonomiska förusättningar, vara en orsak till att det antika slaveriet gradvis försvann i Europa under 400- och 500-talet.[källa behövs] På ett likartat sätt, alltså åter av både religiösa och ekonomiska skäl, försvann också vikingatidens träldom gradvis i Norden under 1200- och 1300-talet, då kristendomen hade slagit igenom även där.[källa behövs]

Bibeln innehåller dock inga direkta förbud mot slaveri. Däremot innehåller den uppmaningar till de kristna att följa ordningen och lyda sina herrar. Dessutom tolkades Noas ord om att "Kanaan ska vara sina bröders träl" (1 Mos Kap.9) som att svarta människor alltid skulle vara andra människors slavar, för Kanaans far Ham ansågs också vara förfader till afrikanerna. Ursprungligen borde detta bibelställe enbart ha varit en förutsägelse av Noak om att israeliterna skulle besegra kanaanéerna och erövra deras land. Men senare tiders människors gjorde sina egna tolkningar, som passade in även på deras tid. Så under 1800-talet kunde paradoxalt nog både försvarare och motståndare till slaveriet använda Bibeln som argument för sina åsikter.

Koranen och Hadith[redigera | redigera wikitext]

Koranen innehåller ett flertal suror (kapitel) som stödjer slaveri. I boken bestämmer Allah vilka rättigheter en troende muslim har med sina slavar. Ingenstans i Koranen förbjuds ägande av eller handel med slavar. Slaveri diskuteras gillande i bland annat i surorna 2, 4, 23, 24, och 33. Dock finns en ayah där frigivande av slavar nämns som en god gärning.[34] Flera islamska texter och tolkningar stödjer att slavarnas barn förblir slavar. Slavar kan inte bli fria män genom att konvertera till islam, däremot förbättras deras och husbondens ställning i himlen om de gör så. Kapitel 33 är centralt; vers 50 slår fast det lagliga i att ta slavar från fienden. Kapitlet berättar även hur Allah hjälpte de troende att ta slavar från de kristna och judar som stred tillsammans med de otrogna. Tillstånd ges också till familjens kvinnor att tala fritt med slavarna inom hemmets väggar.[35] Sura 23:5-6 stipulerar att[förtydliga] [36][37]. I Sura 24:31 deklarar Allah att muslimska kvinnor måste sänka sina blickar och dölja sina behag inför alla andra än män och kvinnor inom familjen, inklusive familjens slavar. I samma sura, vers 58, står skrivet att slavar måste be om tillstånd innan de får komma in i de muslimska ägarnas rum under tre speciella perioder om dagen.[38]

Rättroende muslimer ska följa Muhammeds exempel och leva som honom, i enlighet med sunnah. Hur Muhammed levde förtäljs i textsamlingen Hadith. Enligt Hadith så räknas slavar som egendom, och kan användas för att betala av pengaskulder [39]. Hadith beskriver också hur Muhammed själv handlade med slavar.[40][41]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The Free Dictionary: Slave”. http://www.thefreedictionary.com/slave. 
  2. ^ ”slavery”. Encyclopædia Britannica's Guide to Black History. Encyclopædia Britannica, Inc. http://www.britannica.com/blackhistory/article-24156. Läst 13 juli 2012. 
  3. ^ "Chronological Table of the Statutes" (1959 edition), en:Abolition of slavery timeline
  4. ^ : Rediker, Marcus: ’’Slavskeppet’’. Karneval 2008. ISBN 978-91-85703-08-1
  5. ^ [a b] Slaveri då och nu. Rätten till frihet. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, 2007.
  6. ^ ”Estimates 1501-1866”. http://slavevoyages.org/tast/assessment/estimates.faces?yearFrom=1501&yearTo=1866. . Trans-Atlantic Slave Trade Database, 2009-11-17.
  7. ^ Eltis, David (2007). "National Carriers". Construction of the Trans-Atlantic Slave Trade Database: Sources and Methods. Emory University, 2007: "For some ships, no method enables one to impute the national registration. From 1839 [...] many slave ships abandoned ship registration papers altogether."
  8. ^ Eltis, David (2007). "Coverage of the Slave Trade". Construction of the Trans-Atlantic Slave Trade Database: Sources and Methods]. Emory University, 2007: "Our estimate of the total volume of slaves carried off from Africa to the Americas is 12.5 million, and that the total number of voyages that set out to obtain captives was 43,600."
  9. ^ Eltis, David (2007). "National Carriers". Construction of the Trans-Atlantic Slave Trade Database: Sources and Methods. Emory University, 2007: "The set identifies the national affiliations of 25,570 or 73 percent of the voyages in the data set."
  10. ^ ”Le « Code Noir » suédois de Saint-Barthélemy”. http://www.memoirestbarth.com/st-barts/esclavage/code-noir-suedois. . Source: 'Mémoire St Barth | Historia av Saint-Barthélemy, Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques (Saint-Barthélemy)'.
  11. ^ ”Ordinance concerning the Police of Slaves and free Coloured People”. http://www.memoirestbarth.com/st-barts/esclavage/archives-legislation#33. . Source: 'Mémoire St Barth | Historia av Saint-Barthélemy, Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques (Saint-Barthélemy)'.
  12. ^ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör. Expanded dataset: Datafil i SPSS-format, 2008.
  13. ^ Regeringskansliet. Högtidsmöte till minne av avskaffandet av slaveriet i Sverige. Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. 2007-10-12.
  14. ^ Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Dir.2007:114, Kommittédirektiv: Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02), s. 2.
  15. ^ Segal, Ronald (2002). Islam's Black Slaves: The Other Black Diaspora. New York: MacMillan / Farrar, Straus and Giroux. [1] ISBN 978-0-374-52797-6
  16. ^ Davis. Robert (2004). Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500-1800. Palgrave Macmillan. ISBN 978-1-4039-4551-8
  17. ^ Milton, Jiles (2005). White Gold: The Extraordinary Story of Thomas Pellow and Islam's One Million White Slaves html
  18. ^ Slaveri, sida 582
  19. ^ Slaveri, sida 584
  20. ^ [a b] [2]
  21. ^ [a b] http://journals.cambridge.org/production/action/cjoGetFulltext?fulltextid=988328
  22. ^ [a b c] Miller, John (2008). Call it Slavery. The Wilson Quarterly, Summer 2008 full-text pdf
  23. ^ [a b] Slaveri, sida 585
  24. ^ [a b] International Day for the Remembrance of the Slave Trade and Its Abolition
  25. ^ [a b] American Anti-Slavery Group (2008). Country Report: Mauritania - An 800-year-old system of black chattel slavery thrives in Mauritania.
  26. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, på internet, 4 november 2009, uppslagsord: slaveri
  27. ^ ”Tinet Elmgren. Zigenare som slavar. Lunds Universitet, Romanska Institutionen”. http://papers.kommiekomiks.com/zigenare_som_slavar.htm. 
  28. ^ Isabel Fonseca. Begrav mig stående - zigenarna och deras resa. Ordfront förlag, Stockholm (1998). ISBN 91-7324-589-5
  29. ^ Varia, Nisha (2008). As if I am not human: Abuses against Asian Domestic Workers in Saudi Arabia. Human Rights Watch, New York, USA. full-text pdf
  30. ^ [3]
  31. ^ Allt om Historia, nummer 10, 2006.
  32. ^ Allt om Historia, nummer 2, 2007.
  33. ^ ”Gal 3:28, Kol 3:11.”. http://www.bibeln.se/las/sok?b=2k&q=slav+eller+fri&goto_book=. 
  34. ^ ”Koranen 90:13”. http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/090.qmt.html. 
  35. ^ ”Koranen 33:25-26, 33:50, 33:55”. http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/033.qmt.html. 
  36. ^ Koranen 23:5-6
  37. ^ http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/004.qmt.html Koranen 4:24]
  38. ^ ”Koranen 24:31, 24:58”. http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/024.qmt.html. 
  39. ^ ”Bukhari (41.598)”. http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/bukhari/041.sbt.html#003.041.598. 
  40. ^ ”Bukhari (34:351)”. http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/bukhari/034.sbt.html#003.034.351. 
  41. ^ ”Muslim 3901”. http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/muslim/010.smt.html#010.3901. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]