Slidnäbbar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slidnäbbar
Större slidnäbb (Chionis albus)
Större slidnäbb (Chionis albus)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Familj Slidnäbbar
Chionidae
Bonaparte, 1832
Släkte Chionis
J.R. Forster, 1788
Arter
Synonymer
Vaginalis (J. F. Gmelin, 1789)
Mindre slidnäbb (Chionis minor)
Mindre slidnäbb (Chionis minor)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Slidnäbbar (Chionidae) är en fågelfamilj som idag omfattar det enda släktet Chionis med två arter.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

De häckar på subantarktiska öar och på den Antarktiska halvön, och större slidnäbb (Chionis albus) flyttar under södra halvklotets vinter till Falklandsöarna och Sydamerikas sydkust. De är den enda familjen av alla fågelordningar som är endemiska som häckfågel för den antarktiska regionen.[1]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Slidnäbbarna tillhör vadarfåglarna och genetiska studier av denna ordning visar att slidnäbbarna bildar en systergrupp till tjockfotarna. Dessa två grupper bildar i sin tur en systergrupp till gruppen skärfläckor, styltlöpare, strandskator, pipare och vipor.[2] Studier av magellanpipare (Pluvianellus socialis), som förekommer i södra Sydamerika, indikerar att den kanske också borde placeras inom familjen slidnäbbar.[3][4][5]Om det senare stämmer skulle familjen slidnäbbar omfatta två släkten. Men än så länge placeras bara magellanpiparen tillsammans med tjockfotar och slidnäbbar i den gemensamma underordningen Chionidi.

Idag beskrivs familjen omfatta de två arterna:

Utseende, fältkännetecken och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Deras fjäderdräkt är helvit, med ett tjockt lager av dun och de mest karakteristiska skillnaderna mellan de båda arterna är näbb, fötter och ansiktsfärg. De har en satt kroppsform och påminner om duvor men tros likna en gemensam anfader med dagens trutar och tärnor.[källa behövs] De har en rudimentär sporre på tarsen likt strandpiparna. Huden runt ögat är bar, och vaxhuden runt näbben har valkiga utväxter. På ovansidan den grova näbben finns en hornartad platta vilket också gett dem dess namn.[1] De är de enda fåglarna i den antarktiska regionen som inte har simfötter.[1] Vanligtvis befinner de sig stående och gående på land. De flyger bara vid fara eller när de flyttar och ser i flykten ut som duvor.[1]

Biotop, beteende och föda[redigera | redigera wikitext]

Slidnäbbarna är opportunistiska rörande föda och äter ryggradslösa djur, avföring och as, vilket omfattar sälars efterbörd och dödfödda sälungar, men de tar även ägg och fågelungar från främst pingviner och skarvar. Under pingvinernas häckningssäsong, vilken sammanfaller med slidnäbbarnas häckning, bevakar slidnäbbsparet ett visst territorium i pingvinkolonin. Paret arbetar ofta tillsammans för att trakassera pingvinerna för att de ska få tillgång till äggen, ungarna eller helt enkelt för att stjäla den krill som den adulta pingvinen spyr upp till sina ungar. Vid de få platser i regionen där människan bor är de mycket orädda när de letar efter avfall. På grund av arternas diet tillbringar de en stor del av sin tid med att putsa sig.[1]

De lägger två till tre vita ägg direkt på marken i en skreva eller bland stenar.[6]. Boet är slarvigt fodrat med sjögräs, stenar, fjädrar, guano, ben och ibland även platsavfall. Ibland låter de även döda fågelungar ligga kvar. De ruvar i 28-32 dygn och ungarna blir flygga efter 50-60 dagar.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] ”Sheathbills”. The Firefly Encyclopedia of Birds. Firefly Books. 2003. sid. 256–257. ISBN 1-55297-777-3 
  2. ^ Christidis & Boles (2008) Systematics and Taxonomy of Australian Birds, CSIRO, Melbourne, sid:128
  3. ^ Christidis & Boles (2008) Systematics and Taxonomy of Australian Birds, CSIRO, Melbourne, sid:132
  4. ^ Paton, Tara A. & Baker, Allan J. (2006) Sequences from 14 mitochondrial genes provide a well-supported phylogeny of the Charadriiform birds congruent with the nuclear RAG-1 tree., Molecular Phylogenetics and Evolution, vol.39, nr.3, sid:657–667. doi:10.1016/j.ympev.2006.01.011 (HTML sammanfattning)
  5. ^ Paton, T.A.; Baker, A.J.; Groth, J.G. & Barrowclough, G.F.(2003) RAG-1 sequences resolve phylogenetic relationships within charadriiform birds., Molecular Phylogenetics and Evolution, vol.29, sid:268-278. doi:10.1016/S1055-7903(03)00098-8 (HTML sammanfattning)
  6. ^ Harrison, Colin J.O. (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. Merehurst Press. sid. 109. ISBN 1-85391-186-0 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Delar av artikeln är översatt från engelska wikipedias artikel Sheathbill, jan 2009

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]