Småländska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Småländska är ett samlingsnamn på de dialekter av svenskan som traditionellt talas i Småland. Småland kännetecknas av en stark dialektuppdelning kring vart och ett av de traditionella "små landen". Således är småländskan som talas i Tjust i nordöstra delen av Småland ganska väsensskild från den småländska som talas längst i sydväst, i Finnveden och mot de gamla östdanska landskapen där uttalet i vissa stycken kan vara väldigt likt skånska. Landskapet är splittrat mellan den gamla gränsindelningen till Skåne och övriga Sverige och har historiskt varit en oländig gränsbygd, varför språkutvecklingen påverkats starkt av inflytande från centralsvenskan och av inflytande från skånskan. Uppdelningen av landskapet i Linköpings stift och Växjö stift har historiskt haft stort inflytande på dialekterna.

I stora drag kan sägas att tre av Sveriges dialektgrupper finns representerade i Småland: Sydsvenska mål i framförallt södra och västra Kronobergs län, götamål i norra och västra Småland, samt mellansvenska mål i framförallt norra Kalmar län.

Typiska drag i småländska[redigera | redigera wikitext]

  • Tungrots-r upp till Jönköping för att sedan åt öster mynna ut i Kalmarsund omkring Oskarshamn och tungspets-r mot öst, i norr är fördelningen tungspets-r och tungrots-r enligt götaregeln. I likhet med östgötska förekommer i nordöstra Småland uttalandet av -r som engelskt -w, framförallt i området som lyder under Linköpings stift och som historiskt genom kyrkans inflytande påverkats starkt av östgötskan.
  • Vokalisering förekommer i nästan hela Kronobergs län samt i södra Kalmar län, exempelvis mor > moe, moå och moa
  • I vissa delar av Jönköpings län, och då främst i Sävsjö, Nässjö och Vetlanda, faller r bort i de flesta ord. Detta gör till exempel att ordet bort istället uttalas bått. Det beror på att de har tungspets -r och då sammansmälter det med t, s, l och n-ljud
  • I hela Småland bevaras t i bestämd form neutrum, till exempel huset, medan supinum 'brunnit' i Kalmar län kan uttalas 'brunne' eller 'brunnet'.
  • Kronobergs län har kvar uttalet av n i husen och solen, i norra Kalmar län och hela Jönköpings län säger man husa och sola. I södra delen av Kalmar län slutar feminina substantiv i singularis bestämd form på -an, till exempel broan, solan, åan.
  • Konsonanterna k, p och t har försvagats till g, b och d mellan vokaler i sydvästra Småland, så att till exempel orden 'kaka', 'rapa' och 'gata' blir 'kaga', 'raba' och 'gada'.[1]
  • Konsonanten g efter främre vokal: g blir j, till exempel väj 'väg', höj 'hög'.[1]
  • Konsonanten g efter bakre vokal: I sydväst uttalas hage som hae eller have, i nordväst blir uttalet hawe och i övrigt haje.[1] I Kronobergs län (utom i sydväst) uttalar man hagen som "haojen".
  • I söder kan man få bortfall av g, framförallt mellan o och u, ex. ljuga > jua
  • Småländskan har ganska stor frånvaro av tjockt l. Det visar på att småländskan är ett sydligt mål. Men tjockt l förekommer i nordöstra Småland.
  • Det finns diftongering och monoftongering.
  • I Kalmar län finns uttalen fisk och syster medan det söderut och västerut i länet även kan uttalas fesk och söster
  • Nästan hela Småland har bevarad -de form på ex. kastade, men det finns även former som kastede och kaste.
  • I norra Kalmar län har -a försvagats till -e i kaste 'kasta' och änge 'ängar'.[1]

Se som exempel på lokala skillnader inom småländskan kalmaritiska.

Språkexempel efter vissa områden[redigera | redigera wikitext]

Många platser har en mycket särpräglad utveckling av småländskan medan andra delar mest har en blandning av olika typer av dialektdrag inom småländskan. Nedan anges ett urval av områden där dialekten är mycket tydligt särpräglad och relativt lätt att skilja från andra dialekttyper av småländska.

Höglandssmåländskan[redigera | redigera wikitext]

I de östra delarna av Jönköpings län, det område som av tradition brukar kallas Småländska höglandet, talas en dialekt vilken har många egna och typiska drag vilket gör den lätt att urskilja. Det mest tydliga draget i dialekten är avsaknad av retroflexa konsonanter, det vill säga de ljud som i svenska stavas /rs/, /rt/, /rd/, /rl/ med flera. Dessa uttalas istället dentalt, dvs som /s/, /t/, /d/, /l/. Detta gör att språket får en mycket läspande ton. Exempelvis uttalas "försäkra" som /fösäkra/. Att ett r-element har funnits i orden märks bland annat på att ö-ljud som står innan dessa ljud uttalas öppet, alltså som de även i rikssvenskan uttalas innan r. Ett ord som "hörn" uttalas alltså på höglandssmåländska i regel som /hö:n/, med samma ö-ljud som i "hörn" (till skillnad från det som i rikssvenskan finns i "höna")

Tungans placering i munnen har en stor betydelse för hur dialekten låter och i de södra delarna av höglandet ligger tungan mycket långt fram i munnen när man talar. Detta gör att dialekten som främst talas i Sävsjö kommun och även de västra delarna av Vetlanda kommun kan uppfattas mycket sluddrig vilket kan göra den svår att förstå.

Tjustsmåländskan[redigera | redigera wikitext]

Tjustsmåländskan är den dialektform som talas av de boende i den forna lagsagan Tjust i nord-östra delarna av Småland, idag främst Västerviks kommun.

Denna dialektform är mycket speciell då den nästan totalt saknar många av de drag som förknippas med småländska, som till exempel skorrande r. Istället liknar denna dialekt mycket östgötskan med runda r och utdragna vokaler. Den har dock fortfarande vissa drag som den delar med vissa andra typer av småländska till exempel det läspande ljud som görs när vissa r-ljud uttalas (se höglandssmåländska ovan). Dessa ljud skiljer sig dock lite från höglandssmåländskans då de uttalas med mycket djupa tungrörelser istället för höglandssmåländskans tungspetsläspande. Ett annat typiskt drag för tjustsmåländskan är det ch-ljud som ofta ersätter s-ljud, till exempel uttalas förstås på tjustsmåländska föchtåch. Detta dialektdrag kommer troligtvis västerifrån, från Kisa och Rimforsa i Östergötland.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin, band 17, s. 5